Magnus Poyato Domínguez

2010-05-31T14:56:00.000-07:00

Efter nio månaders fångenskap i Sverige och kanske den värsta vintern som jag kan minnas behövde jag verkligen en ny utomlandsvistelse. Jag hade egentligen stora planer för den här sommaren med besök på andra sidan Atlanten. Tyvärr blev det inte så. Ekonomin satte käppar i hjulen, som det numera alltid gör. Men nu våras det ju goda tider för oss pensionärer. Nu är det vår tur. Kanske blir det en tjuga mer i månaden. Jag hoppas verkligen att det blir det. Tänk vad mycket jag kunde göra då. Tack Reinfeldt!

En liten resa i Europa är inte fy skam det heller. Årets nya land för mig fick bli Tjeckien. Den 16 maj satte jag mig därför på ett ryanairflyg till Prag. Den här gången var jag ute i god tid när det gäller alla förberedelse inför resan. Vanligtvis brukar jag packa natten före, men så blev det inte nu. Det är alltid många saker att tänka på och som man absolut inte får glömma innan avfärd. En del saker är ju sådant som alla måste göra, som till exempel köpa flygbiljetter, boka hotell, hyra bil, växla valuta, packa, fixa patientbricka för EU, skriva ut boardingkort med mera. Till detta kommer allt man måste ordna på grund av ens funktionsnedsättning och att man har personliga assistenter. Rullstolen skall kontrolleras, verktyg och lagningskit ifall olyckan är framme måste med, kontakta alla flygbolag och be om assistans, se till så att man få ta med sig hjälpmedlen, ansöka om riksfärdtjänst, skriva reseavtal med de anställda, göra arbetsscheman och ordna traktamenten.

Det här var första gången jag reste utan pass. Med min nya legitimation gick det smidigt. Friheterna inom EU är något vi numera tar för givet, vilket är jättebra. Att kunna plugga och jobba var man vill är en självklarhet. Danmark, Storbritannien och Sverige borde gå med i EMU. Det skulle också vara bra om schengenavtalet omfattades av fler medlemsländer.

Flyget till Prag tog bara två timmar. Det är ju knappt ingenting jämfört med mina mexicoflighter. Att flyga i sig har aldrig varit speciellt anpassat för oss funkisar, även om flyget alltid är mer serviceinriktat än vad SJ någonsin kommer att bli. Billighetsbolagen avgår ofta från mindre flygplatser där man alltid måste upp för en trappa för att komma ombord. Det är varken enkelt eller roligt då till exempel vädret är uselt. Var man som funktionshindrad får sitta och inte får sitta i ett flygplan vållar nästan alltid problem och stora diskussioner både vid incheckningen och inne i planet. Då gäller det att stå på sig och veta vad man vill. Ibland lyckas man att få sin vilja igenom och ibland inte. De platser som speciellt är ämnade för oss är inte det minsta bra. Ett par rader bak och längst intill fönstret skall man sitta och det är riktigt svårt att placera sig där. Det är trångt som bara den och risken att skada sig ordentligt är stor. Personer med funktionsnedsättningar får inte sitta vid nödutgångarna. Vid eventuella olyckor och utrymningar är vissa liv värt mer än andra, precis som det är i den svenska sjukvården. Längst fram, där det finns mest utrymme, får man absolut inte sitta. Möjligtvis kan man få sitta på höger sida. Men bara om man har tur. Ett annat stort kapitel när det handlar om funktionshinder och flygresor är toalettbesök. Vanligtvis tror icke funktionshindrade personer att vi funkisar i rullstol har en halvmeter hals. Ni vet ju hur man placera speglarna på handikapptoaletterna.

2010-04-30T15:23:00.000-07:00

Då var det Valborg och Knugens födelsedag igen, men vem bryr sig. Det finns ju viktigare saker i livet, som till exempel första maj. Imorgon blir det biobesök med mina syskonbarn Marcus och Johannes. Ironman 2 skall vi se och jag hoppas att filmen blir bra. En trevlig stund tillsammans lär vi få i alla fall och det är det viktigaste.

2010-03-21T15:59:00.000-07:00

När jag på måndagen förra veckan öppnade mailen fick jag reda på att jag var kallad till ett möte på fp-expen samma eftermiddag. Redan halv fem skulle jag träffa Nisse och Per för att diskutera idrottsfrågor. Det blev jäktigt, men jag hann precis. Så går det när man inte läser sin e-post på söndagar. Ibland får jag för mig att jag behöver lite ledigt från allt arbete. När helgen kommer och man är så trött att man blir yr och får hjärtklappning känns det skönt att ibland kunna stänga av vissa informationskanaler. Men det går ju tyvärr inte. Då kan man missa något viktigt. Det blev i alla fall ett bra möte och eftersom jag redan hade tagit mig ut så passade jag på att gå på månadsmötet också. Det hade vi i kommunens lokal, Hoven, inne på Juneporten. Anna Steele Karlström från Liberal Mångfald hade ett mycket intressant föredrag om integration och om förbundets arbete mot främlingsfientlighet. De verkar göra ett bra jobb. Det är viktigt att någon vågar och orkar engagera sig mot de mörka krafterna. Jag hoppas verkligen att de inte är så starka här i kommunen.

På onsdagen blev det mer integrationspolitik. Adam Cwejman, LUFs ordförande, var i stan och skulle tala på expen. Visst är jag lite för gammal för LUF, men jag tyckte det verkade intressant att höra vad han hade att säga. Av vad jag förstod så menade Adam att en del problem med integrationen i Sverige berodde på att vi är mindre företagsamma här i jämförelse med till exempel USA, där somalier lyckats bättre med att skaffa sig sysselsättning och komma in i samhället än vad deras landsmän här i Sverige har gjort. Det kanske ligger något i det han sa. Kanske är det så att bristen av skyddsnät i staterna driver individen framåt, tvingar den att hitta jobb och integrera sig. I Sverige är det samhället som skall integrera individen, alltså tvärtom.

Tidigt på fredagsmorgonen begav jag mig till Västerås för att vara med på Folkpartiets liberala riksmöte. Resan gick smidigt med färdtjänst och tog nästan fyra timmar. Ingen samåkning var det, för annars hade jag inte kommit fram förrän efter ett.

När jag anmält mig till det liberala riksmötet skulle jag boka hotellrum. Det var lättare sagt än gjort. Vartenda hotell ringde jag, men alla rum var redan upptagna. Jag satte mig på en väntelista och efter någon vecka fick jag två rum på hotell Ta Inn. Det var väl inget drömhotell precis, men jag hade ju i alla fall någonstans att övernatta. Det var verkligen simpelt, även om kostnaden var sjuhundranittiofem spänn per natt och rum.

Efter jag checkat in och betalt notan gick jag in till centrum för att käka lite. Det var en bra bit att gå då Ta Inn låg i utkanten av Västerås. All snömodd och is gjorde att promenaden tog en bra stund. På grund av kylan hade jag ingen större lust att utforska staden, vilket jag ofta gör när jag besöker nya platser.

Istället blev det ett biobesök. Filmen hette Remember me, ett romantiskt drama som jag inte hade några som helst förväntningar av. Men jag blev positivt överraskad och uppskattade filmen verkligen. Den hade en bra story och skådespelet var mycket realistiskt, speciellt av den mycket unga flickan. Slutet tilltalade mig också. Överraskningar är nästan alltid roligt. Sådana slut gillar jag. Pierce Brosnan, Lena Olin och Robert Pattinson från Twiligt var några av de skådespelare som var med. Se den!

NHR, mat och assistans

2010-02-28T15:50:00.000-08:00

Igår hade jag en mycket stressig, men trevlig dag. Den började med att jag gick upp en timma senare än vad jag hade planerat. Jag blev inte väckt när jag skulle blivit. Så mycket fick göras på väldigt kort tid. Det var en himla tur att min snabba assistent André jobbade. Han är inte bara snabb, utan han är också väldigt noggrann, effektiv och försiktig på samma gång. Det är ganska sällsynt att en och samma person besitter samtliga dessa egenskaper.

Efter snaggning, dusch och påklädning rusade jag ner till Hemköp på Banarpsgatan för att köpa hummer till idag. Den var slut på ICA. En god lunch åt jag på Johans. Där brukar jag äta rökt lax med potatisbakelse och senapssås. Det blev det igår också och den kan jag varmt rekommendera. Det var en smakrik upplevelse, men tyvärr hade jag väldigt ont i magen, trots att jag käkar Losec som aldrig förr. Lyckligtvis gick det över senare på kvällen. Ett magsår skulle jag inte ha tid med just nu. Jag känner mig ju så stressad. Så det får vänta. Dessutom är det så vansinnigt svårt att få behålla assistansen på sjukhus.

Sedan skumpade jag iväg till HSO för en NHR-träff. Det var riktigt svårt att ta sig fram. Men hade det inte töat så mycket som det hade gjort så hade jag nog inte tagit mig fram över huvud taget. Snön är ju ett rent helvete. Nu fanns där åtminstone lite barmark där man kunde glida fram. Svårigheterna var alla ställen med rasrisk som man var tvungen att undvika. Även den stora mängden av vattenpölar gjorde färden komplicerad, då André ibland inte hade så många valmöjligheter än att kliva rakt i vattnet. Snövallarna sätter ju gränser.

Några kompisar inom NHR, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, samlade till en lite träff för oss med neuromuskulära sjukdomar. Vi är nästan osynliga inom förbundet, men ändå en ganska stor grupp. Uppskattningsvis är vi över sextiotusen personer inom denna diagnosgrupp i Sverige. Det var en första träff, där de två eldssjälarna, Helena och Lotta, ville pejla intresset bland de inbjudna medlemmarna. En del bra idéer på framtida aktiviteter kom upp. Det var också trevligt och intressant att träffa personer med liknande diagnoser vars livssituationer man kunde relatera till. Kanske det blir lite informativa föreläsningar kombinerat med förströelse och nöjen. Det får ju inte bli för allvarligt. Lite skoj måste man ju också ha.

Om gårdagen var stressig så var det nog värre idag. Trots allt så hann jag faktiskt med allt jag skulle ändå. Gästerna fick i och för sig vänta en liten stund på maten när de kom, men jag tror inte det gjorde så mycket. Vi hade en trevlig pratstund i vardagsrummet. André stod i köket och gjorde Hummer Thermidor efter mina instruktioner. Jag hade skrivit ut receptet för säkerhets skull.

Mina gäster, Johan Bredberg, hans syster Meénakshi, hans assistent Mattias, André och jag hade en mycket trevlig kväll med väl tillagad mat och goda viner, som jag inte drack för mycket av. Baksmällor vill man ju undvika. Förutom hummerrätten bjöd jag även på en grönärtssoppa med rostat baconkras, just den samma jag gjorde till nyårsafton. Oxfilé, rösti med dragon, balsamicosås, lättstekta grönsaker och en mustig svampkräm gjord på Portabello och skogschampinjoner var huvudrätten. Min egengjorda glass fick bli efterrätt. Smakerna var vanilj och hallon. Till detta kom också lite balsamico med hallonsmak. Kontrasten mellan det söta och sura är en fin upplevelse. Den bör ni prova. Vaniljglassen ackompanjerades av en kolasås som jag smaksatt med kanel, nejlikor och cognac. Det var gott, det sa gästerna i alla fall.

Johan, som är känd för att ha blivit nekad en anställning som lärare i Jönköpings kommun, har nu andra planer. Han skall starta upp ett företag som underlättar semestrandet för personer med funktionsnedsättningar till resemål i Thailand. Hjälp med boende, transporter, hjälpmedel med mera kommer att vara det som erbjuds. Jag hoppas att affärerna går riktigt bra.

Ibland önskar jag att jag hade ett lika stort engagemang i saker och ting som Johan har. Han verkar ständigt ha något intressant projekt på gång. Det var faktiskt han som inspirerade mig att sticka till Spanien 2003, en av mitt livs största och bästa erfarenheter. Johan hade då varit i Australien en längre tid. Så jag tänkte att kan han så kan väl jag också. Men för mig blev det Málaga istället. Nu skall Johan till Thailand någon gång i höst för att arbeta. Det skulle vara skoj att besöka honom någon vecka. Vi får se hur det blir med den saken.

När Cecilia Malmström blev utsedd till ny kommissionärskandidat uppstod snabbt spekulationer i vem som skulle bli vår näste EU-minister. Efter ett tag kom beskedet. Birgitta Ohlsson blev den nye ministern och det gjorde mig mycket nöjd. Hon är som klippt och skuren för den uppgiften. Vem kunde ana allt detta på kongressen 1999. Jag tror verkligen att hon kommer att göra ett bra jobb.

Men helt plötsligt kom det fram åsikter i massmedia om Birgittas graviditet och om hur lämpligt det var att arbeta som minister samtidigt. Det tyckte man inte om. Precis som någon hade med det att göra. Vissa saker bestämmer man väl själv hur man vill göra. Jag undrar hur långt de har kommit i synen på jämställdhet. Att åsikterna kom ifrån KD-håll är jag ju inte så förvånad över.

Nu har nästan varje funkisbloggare skrivit om sista tidens assistansfråga. Så jag skall väl inte vara sämre. Det är lika bra att hänga på. Kanske ni, mina läsare, på något konstigt sätt har kunnat undgå debatten.

I slutet av januari startade Veronica Hedenmark det så kallade Assistansuppropet för att uppmärksamma ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Detta har under en tid försökts ta fram av en referensgrupp. Man gör det här på uppdrag av regeringen.

När representanterna från handikapprörelsen, däribland Vilhelm Ekensteen och Wenche Willumsen, helt plötsligt hoppade av samarbetet uppdagades fakta om det aktuella instrumentet. Ett 91-sidigt dokument, där man vänder ut och in på den sökandes liv, hade tagits fram. Allt i våra liv skulle kartläggas. Det rörde sig bland annat om intima behov vid toalettbesök, balanserad diet och om sexualvanor var säkra. Inte nog med alla intima detaljer man ville ha om oss så skulle försäkringskassan också göra en rimlighetsbedömning av varje uppgift. Man fortsätter alltid att ifrågasätta oss. Är vi trovärdiga eller inte?

Alltihop är en stor skandal och en grov kränkning av individens integritet. Många har verkligen blivit upprörda av det här och jag är glad över att reaktionerna har blivit så starka. Nu får det vara nog. Vi kan inte sitta still och vara tysta. Protesterna behövs verkligen om beslutsfattarna skall förstå allvaret. Vilken annan grupp i samhället utsätts på samma sätt? Finns det någon annan grupp, vars liv detaljerat kartläggs och som ifrågasätts?

Det var meningen att man skulle prova det 91-sidiga dokumentet vid behovsbedömning på ett antal utvalda orter. Att man skulle kränka ett stort antal personer med dessa frågor brydde man sig inte om. Tvärtom tyckte man det var bra. Då skulle man ju få reda på vilka frågor som upplevdes som kränkande. Men då skulle ju skadan redan vara gjord och kränkningen ett faktum. Någon på nätet liknade det med att ta någon i skrevet och sedan fråga om personen känner sig kränkt. Så är det ingen normal människa som skulle få för sig att göra.

Ingen annan grupp av människor skulle acceptera en sådan här kränkning, så varför skulle vi göra det? Av tradition har det varit lätt att sätta sig på oss och få oss tysta, men mycket har ändrats under de sista årtiondena. Vi har blivit starkare. Vi syns och hörs i massmedia. Våra pengar och röster i de politiska valen är en maktfaktor som våra politiker förhoppningsvis har insett.

På grund av alla protester så har man för tillfället stoppat förslaget. Men vi har inte sett slutet på den här historien ännu.

Depeche Mode

2010-01-31T14:48:00.000-08:00

Januari har varit snöig och kall, men alldeles för kall för min smak. Redan i december hade jag fått nog. Jag blir ju så isolerad av det här vädret. Man tar sig inte ut i onödan precis. Kölden håller en inne för att man inte vill bli sjuk och dra på sig någon lunginflammation. Den stora mängden av snö på de dåligt skottade trottoarerna gör en också hemmasittande. När det är barmark kan man ju åtminstone välja gator och trottoarer där tjänstemännen ännu inte lyckats sabotera med gatsten och katastrofalt lagda plattor. Men nu gör ju snön det nästan omöjligt att ta sig fram på fyra hjul. Snö som frusit till knagglig is är precis som gat- och kullersten. Den får en att hoppa högt i rullstolen. Djävligt ont gör det också, samtidigt som det går åt en mycket stor del av min kraft bara för att hålla uppe kroppen och huvudet. Fy, vad trött jag är på det. De flesta man möter börjar också bli riktigt trötta på vintern nu. Jag längtar verkligen till sommaren och värmen. Hoppas att våren dyker upp snart.

Nu är man i Stockholm igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag varit här, men det är alltid lika trevligt att besöka den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Museer, restauranger, hotell, teatrar, biografer och uteställen finns det ju mängder av.

Jag ville inte störa killarna på Grand Hôtel den här gången, även om Martin Gore inte tog illa upp sist vi snackade. Så Sergel Plaza heter hotellet den här helgen. Det är ett trivsamt scandichotell som är mycket bra beläget och faktiskt ett av mina favorithotell här i huvudstaden. Tillgängligheten för rörelsehindrade är dessutom bra. Dörren till rummet kan man öppna med hjälp av en dosa. Titthålet på dörren är i rullstolshöjd. Sov- och badrummet är rymligt. Sängens rygg- och fotdel kan man till och med justera.

Igår kom jag hit. Då var det riktigt kallt. Jag låg och frös i färdtjänstbussen hela tiden. Värmen var visst svår att få upp. Tjugotre minusgrader visade termometern på vägen upp längs E4:an. Men sedan var det bara tio minus i Stockholm, vilket var tillräckligt för att jag skulle hålla mig till affärernas härliga innetemperaturer.

Först blev det lite shopping i Gallerian och på NK. Som vanligt hade jag bara druckit lite brun frukost och det var ju mitt i natten, det vill säga runt sjutiden, så klockan ett var jag utsvulten. Magen skrek. T.G.I. Friday’s fick fixa den saken. Det var lång kö för att få ett bord, men det var det värt. Det tog i och för sig inte mer än tjugo minuter. Sedan kunde jag i lugn och ro sitta ned vid ett bord med utsikt över en vintrig Kungsträdgård. Baby back ribs blev det. Jag åt mer än vad jag brukar. Det var väldigt smakrikt med barbecuesåsen. Den var lagom stark och söt, precis som jag gillar den. Till dryck brukar jag välja en Banana Milkshake. Den är Friday’s duktig på, även om det den här gången fattades ett litet stänk av kanel.

Idag gick jag faktiskt upp tidigt för att äta hotellfrukosten. Jag är själv lite chockad över mig själv. Det är ju inte vad jag brukar göra när jag är på resande fot. Först tänkte jag ta mig ut till biografen borta på Hötorget, men när jag fick se vädret så blev det ändrade planer. TV och internet uppe på rummet fick ersätta Avatar i 3D. Jag hade lite andningsproblem inatt. Så kallt som det är så förvånar det mig inte. Vid varje litet tecken på en eventuell förkylning måste man vara lyhörd och sätta in åtgärder meddetsamma för att stoppa förloppet. Den här gången blev det en lugn och varm dag inomhus. Att Scandic inte kan mäta sig med Grand när det gäller frukostbuffén är jag medveten om, men det är ganska dåligt att Sergel Plaza inte har restaurangen öppen på söndagar. Så Mc Donald’s hjälpte till idag.

Konserten jag var på ikväll var mycket bra. Det var sjunde gången jag såg Depeche Mode. Tour of the universe heter turnén och har hållit på sedan i maj förra året. I juli uppträdde de på Arvikafestivalen. Den undvek jag. Många funkisar går faktiskt på festivaler, men jag tror inte att det är min grej precis. Jag är för bekväm av mig. Eventuell trängsel, dåligt väder och otillgänglighet skulle bara förstört upplevelsen. Så mitt smarta drag var att se dem i Sevilla istället, men det gick ju inte som planerat. Det kan ni läsa om i det gamla inlägget från 14 juli.

Därför passade jag på nu när de kom till Sverige igen. Jag försökte få en biljett till göteborgskonserten, men rullstolsplatserna var tyvärr slutsålda. Jag föredrar faktiskt Scandinavium som arena. Globen suger ordentligt. Jag har många gånger påtalat bristerna angående just rullstolsplatserna. Men inga förändringar har skett och inget verkar hända framöver heller. Är Globen tom så är platserna suveräna med bra placering och sikt.

Problemet uppstår när folk framför ställer sig upp. De på rad ett ställer sig upp för att röra på sig. Då ser de på rad två naturligtvis ingenting, vilket i sin tur får dem att ställa sig upp också. Sedan blir det ju en dominoeffekt av det hela tills den når oss rullisar längre upp. Då ser vi ingenting. Vi kan ju oftast inte resa oss upp. Detta bryr man sig inte om, varken arrangörer eller andra besökare. Det är alltid lika frustrerande och irritationen bara växer för varje gång.

Vad beträffar själva konserten och framförandet var det som vanligt förträffligt bra. Depeche Mode håller måttet fortfarande efter alla dessa år. Utvecklingen från pling pling till pop/rock har bara varit positiv. Ljudet var mycket bra och volymen inte alls så hög som den brukar. Kanske hade de åldersanpassat den. Vi, depechefans, börjar ju bli lite till åren nu. Det ringde inte i öronen efteråt och skönt var det.

De nya låtarna var riktigt medryckande. Konserten var en fin blandning av gammalt och nytt. Min favorit låt är nog Enjoy the silence, men när Personal Jesus som allra sista låt spelades hamnade man nästan i någon slags extas. Det går knappt att beskriva. Man blev så upprymd. När strålkastarna riktades mot publiken, hela Globen lystes upp, musiken upphörde och alla i arenan sträckte ut sina armar skrikande, reach out and touch faith, kunda man tro att man var på ett väckelsemöte.

Bokslut 2009

2009-12-31T07:49:00.000-08:00

För ett år sedan satt jag på Barón de Les i Málaga med mina föräldrar och skålade i Cava. Det är alltid trevligt att fira jul och nyår i Spanien. Fick jag välja skulle jag nog alltid göra det. Snö och tjugo minusgrader är inget för mig. Det kan ju de så kallade vikingarna hålla på med.

Men idag skall jag snart kila iväg till Huskvarna för att fira in det nya året med Kryckan och några trevliga vänner. Det skall bli skoj. Våra nyårssupéer har nästan blivit lite av en tradition, även om jag bara kan vara med vartannat år.

Ikväll ansvarar jag för förrätterna. Det är jag ju bra på. Jag har bestämt mig för att satsa på några säkra kort, några redan beprövade recept, som jag vet att de flesta har uppskattat. Så mina bidrag till supén blir en klassisk Hummer Thermidor och en krämig grönärtssoppa med touch av tryffel och lite rostad bacon. Vad det blir till huvud- och efterrätt har jag ingen som helst aning om. Det känns lite konstigt att inte ha full kontroll på hela menyn. Men den kommer ändå med stor säkerhet att bli väldigt lyckad, då vännerna är riktigt duktiga i köket. Dessutom vet de ju vad jag skall servera, så kombinationen blir också säkert förträfflig.

Så här på årets sista dag skall man väl försöka att sammanfatta året som gått. Ett bokslut behövs. Alla händelser och upplevelser skall samlas ihop. Allt det positiva skall vägas mot det negativa. Det är svårt att göra en sådan utvärdering, men min första känsla är att jag faktiskt ligger på plus i år. Jag går med vinst. Det är tur att man inte behöver skatta för välbefinnande.

Det har varit ett ganska lugnt år med inga stora omvälvande händelser, vilket kanske är en fördel då sådana oftast för mig verka resultera i tråkigheter. 2009 är väl inte precis ett år som kommer att utmärka sig i mitt liv. Jag har fått lagom av både smärta och glädje. Det positiva blev det som tack och lov lite mer utav. Visserligen har jag inte glömt bort alla sjukhusbesök och den fruktansvärda smärtan som jag hade i både armbåge, fot och njure, men minnena har bleknat. Idag kan man rycka på axlarna och konstatera att det är över för den här gången. Man klarade det också.

Jag bedömer väldigt ofta mitt liv i hur ofta jag får resa och vad jag får uppleva på dessa intressanta turer. Det gångna året får därför också utvärderas utifrån en resmässig synvinkel. Det blev inga stordåd uträttade precis.

London som jag nästan besökt årligen den senaste tiden fick tyvärr bli utan mitt celebra besök. Det fanns tyvärr inga lockande konserter jag ville gå på, vilket ofta har varit orsaken till mina besök där. Vill man dessutom göra ekonomiska besparingar eller om man helt enkelt inte har så mycket pengar, som också var en bidragande faktor för mig i år, skall man försöka att undvika London. Man lockas och luras av de relativt billiga flygresorna som man kan köpa av till exempel Ryanair. Men man glömmer ofta bort hur otroligt kostsamt det är att bo, äta och transportera sig med taxi i London. Då väldigt få tunnelbanestationer är anpassade är taxi det bästa sättet att ta sig fram med om man sitter i rullstol, men just priset är den stora nackdelen.

En resa till Spanien och just Málaga är egentligen som vardagsmat för mig och inget utöver det vanliga. Man kan säga att det ungefär är som när Svensson åker till sommarstugan, alltså en lugn, känd och trygg tillvaro, men där action och nya upplevelser ofta saknas. Trots detta så trivs jag så väldigt bra i Málaga och försöker att åka dit minst en gång per år. Så för att piffa upp mitt trettiofemte besök kombinerade jag det med en liten rundtur i det soliga Spanien och en snabbvisit i Ungern. Jag måste säga att den resan tillhör en av de mest lyckade jag gjort och då har ja verkligen gjort jättemånga som jag kan jämföra med. Den var mycket bra planerad och organiserad. Hotellen och färdmedlen var anpassade. Fyra fantastiskt vackra och intressanta städer fick jag se. Om jag någon gång kommer att återse Sevilla, Toledo, Madrid och Budapest får framtiden utvisa. Det skulle i alla fall vara oerhört trevligt.

Politiken har varit mycket intressant och givande det gångna året. Då tänker jag först och främst på det kommunala, det som jag själv är engagerad i. Både kommunfullmäktige och Fritidsnämnden, där jag har förtroendeuppdrag, har nästan alltid bjudit på intressanta ämnen och stimulerande diskussioner. Det är tur att man mest är intresserad och involverad i kommunalpolitiken. Rikspolitiken har till stor del varit irriterande och gjort mig upprörd. Jag kan faktiskt känna en viss oro över framtiden. Hur blir det med min ekonomi? Vad blir det för en assistansproposition? Kommer Sverige att vara anpassat om tolv månader? Även om timmen är sen så hoppas jag verkligen att Jan Björklund och gänget vaknar upp och ställer allting till rätta. Det måste de göra om man vill vinna valet. Det rödgröna experimentet är absolut inget alternativ för mig. Men jag vill så oerhört gärna återfå mitt förtroende för Folkpartiet på riksnivå. Frågan är om jag skall behöva vänta tills Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag tar över rodret. Jag hoppas inte det, för då blir det svårt att engagera sig i valrörelsen.

Matåret har varit fantastiskt. Folk på Facebook måste tro att jag inte gör mycket annat än äter. Jag pratar ofta om vad jag stoppar i mig. Välsmakande mat med god kvalitet är viktigt för mitt personliga välbefinnande. Utan de gastronomiska upplevelserna i år skulle jag säkert ligga på minus i bokslutet. Den fenomenalt goda anklevern, på restaurang Den småländska kolonin, som jag åt nu i december är bara en av många rätter jag nämner här. Mycket står ju i gamla blogginlägg. Naturligtvis har jag inte glömt all god mat jag själv tillagat. Det har varit mycket kalv- och oxfilé. Hummer har jag ätit en massa utav i år. Tyvärr blev den planerade resan till Stockholm och besöket på matmässan Det goda köket inställt. Ekonomin räckte inte.

De människor som jag har haft runtomkring mig har betytt mycket. Personliga assistenter, politikervänner, kompisar, Facebookvänner, föräldrar, systrar och syskonbarn har varit mig till en stor glädje många gånger. Det är viktigt att dessa tillsammans ger mig mer energi än det jag själv måste ge. Annars lär jag må riktigt dåligt. De personer i min omgivning som själva behövt ett tillskott av energi har jag försökt hjälpa så gott jag kunnat. Men de har inte varit många. Så det har gått bra.

För att inte bli långrandig och tråka ut er bloggläsare får jag försöka att avrunda här. Jag vill passa på att tacka er för det här året och för att ni faktiskt intresserar er av det jag skriver. Ett gott nytt år önskar jag er. Hoppas år 2010 blir ännu bättre!

Freedom

2009-11-30T14:09:00.000-08:00

När jag skall gå med i någon ny community eller skaffa mig något användarnamn här på internet så blir det ofta ett namn som innehåller ordet Freedom. Många gånger är det redan upptaget av någon annan och då kanske det blir en variant som Freedom90 eller frihet90, vilket är adressen hit till bloggen. Freedom, frihet, liberal och liknande ord är väldigt populära på nätet. Det kan man förstå då just frihet i sig är en så eftertraktad sak. Motsatsen, ofrihet, tvång, fångenskap, finns det nog inte många människor som uppskattar. Alla strävar vi efter att bli så fria och självständiga individer som möjligt. Detta börjar ju redan tidigt i livet då vi som väldigt små barn vägrar att göra som våra föräldrar säger till oss att göra. Vi kan själva! Vi vill själva bestämma över våra liv. Ingen annan skall komma och diktera villkoren. Sedan i tonåren blir frihetsivern ännu starkare. I grund och botten tror jag att alla föds som liberaler. Problemet och den stora sorgen är att ett litet fåtal förblir det livet ut. De flesta hamnar på villovägar och förstör sig själva med till exempel socialism eller konservatism. Individen glöms bort.

För mig är nog frihet något av det vackraste som finns, något jag aldrig skulle kunna leva utan. Dessutom vill jag hela tiden ha mer och mer utav den. Den känns som en drog utan några som helst negativa bieffekter. Personligen finns det mycket man skulle behöva göra och förändra för att maximera friheten på alla plan. Men det är lättare sagt än gjort. Det är faktiskt inte så konstigt att nästan allt jag gör i min vardag har på något sätt en anknytning till min frihetstörst. Det kan röra sig om assistans eller politik och samhälle i övrigt, där det fortfarande finns enorma mängder av saker att göra. Väldig ofta hamnar det käppar i hjulen under arbetets gång. Pengar, religion, lagar och bestämmelser sätter stopp för mycket. En annan anledning till att det ibland uppstår svårigheter är att vi har så olika uppfattningar om vad frihet är och hur den ser ut. Hur stor får den egentligen vara? Finns det några gränser? Vem sätter dem i så fall och med vilken rätt? Hur mycket frihet får man ta av en person för att ge åt den som har väldigt lite? Det här är intressanta och viktiga frågor, men inte alltid så lätta att besvara.

I min strävan att kämpa för frihet har jag för stunden sedan 1998 ett medlemskap i Folkpartiet Liberalerna. Jag har tyckt att det har varit det politiska partiet som mest har överensstämt med mina egna åsikter. Ett medlemskap i ett politiskt parti är inget man föds med eller till hundra procent varar livet ut. Men att jag alltid kommer att vara liberal är jag helt övertygad om. Folkpartiet är ett litet parti och åsiktsmässigt ganska homogent. Men ändå kan jag ibland bli frustrerad över de olika uppfattningar om frihet som finns inom partiet. Dessutom brukar jag nästan alltid bli moderat när jag kollar partitillhörighet på internet. Det hela gör en ganska konfunderad, speciellt när partiet vilar på konservativa värderingar.

Mina funktionsnedsättningar, mitt liv som jag har haft och som jag fortfarande har, med stor ofrihet som en följd, har bidragit väldigt mycket till hur jag definierar frihet. Därför är det för mig till exempel enormt viktigt med den fysiska anpassningen av samhället. Den här frågan är för de flesta ickefunktionshindrade personer ingen betydelsefull och prioriterad punkt på agendan. Jag däremot brinner för den och nästan tjatar er trötta i mina försök att få er att inse vikten av ett jämlikt samhälle. För några veckor sedan tog jag mig ner på stan, alltså östra centrum. Då upptäckte jag, till min stora förvåning och glädje, att kommunen äntligen tagit sitt förnuft till fånga och bytt ut plattorna på Östra Storgatan, från kanalen och bort till Hovrättstorget. Om det är ett politiskt beslut eller om tjänstemännen äntligen börjat använda sina hjärnor och kopplat på lite empati, vet jag inte. Men en sak är säker. Man börjar känna sig som en kommuninvånare. Nu slipper jag stryka omkring på Södra Strandgatans cykelbana och sedan ta en gränd upp till gågatan. Nu kan man titta i affärernas skyltfönster. Man kan helt enkelt promenera på gågatan, även om man sitter i rullstol, har svaga nackmuskler och en skör kropp. Det ni, det är en big deal! En liten frihet är vunnen.

Min moster, Margaret som hon heter, är för tillfället också en krympling. Hon har nyligen avlägsnat gipset på ena benet. Orsaken var en olycklig halkolycka på altanen som gjorde henne nästan orörlig i flera veckor. Nu börjar hon rehabilitera sig. Med de smärtorna hon har haft lär det nog bli kämpigt. Men jag är övertygad om att hon klarar det fint.

När olyckor liknande hennes inträffar så inser man att steget från att vara helt frisk med möjlighet att göra vad man vill till ett liv i smärtor och fysiska inskränkningar med ett beroende av andra människor inte alls är så stort. Det kan hända vemsomhelst. Det kan hända närsomhelst. Vi är medvetna om detta och ändå kan vi aldrig vara helt förberedda på det. Men då är det otroligt viktigt att vi har en sjukvård för alla. Som tur är har vi ju det. Synd bara att den inte är helt gratis. En annan sak som också är enormt betydelsefull är vi har ett system som garanterar en ekonomisk trygghet och möjlighet att fortsätta leva som vi gjort tidigare, om vi nu skulle få bestående men med funktionsnedsättningar. När det gäller allt detta så har vi det ganska bra i Sverige med allmänna försäkringar, assistansersättning och många kostnadsfria hjälpmedel. Men det finns i och för sig inget som är så bra att man inte kan göra det bättre. Som det för tillfället ser ut så hotas dessa förmåner och reformer från både höger och vänster. Politiken vill hela tiden göra inskränkningar och försämringar. Möjligheten att bygga ut systemen och göra förbättringar blir svåra då man hamnar i försvarsställning och istället tvingas rädda det som räddas kan. En sak jag är övertygad om är att om alla ledamöterna i riksdagen skulle råka ut för en olycka eller en allvarlig sjukdom så skulle lagarna se helt annorlunda ut. Med andra ord skulle de vara mycket bättre. Inte vill en riksdagsman bli en andra klassens medborgare.

Jag passade på att röja och städa lite för ett tag sedan. Det är alltid trevligt, i alla fall efteråt när allt är snyggt och rent. Men tänk vad man kan hitta. Saker och ting man glömt bort dyker ibland upp från ingenstans. Många gånger är man väl medveten om deras existens, men man har bara inte haft tid och ork att ta itu med dem.

Där låg den. Längst inne i garderoben gömde den sig, ett av mina skelett. Med kraft slet jag ut det i dagsljuset och slängde upp det på köksbordet så jag ordentligt kunde granska det. Det gjorde inget motstånd.

Skelettet var mitt medlemskap i katolska kyrka. Jag har länge känt mig tvungen att göra mig av med det. Det är svårt att förena ett medlemskap i ett religiöst samfund med en liberal livssyn. Nu så här efteråt förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan göra det. Varför stödja och betala något som man ändå inte tror på? Jag skulle ju till exempel aldrig få för mig att betala medlemskap i ett annat politiskt parti.

Som tioåring kom jag med i katolska kyrkan här i Jönköping. Det var på grund av mina föräldrar och alltså inget jag valde själv. Samtidigt kände jag mig aldrig tvingad till något. Allt skedde ganska naturligt. Jag hade aldrig någon sträng katolsk uppfostran. Tack och lov för det. Att gå till kyrkan på söndagar och att ibland vara med på lite olika kyrkliga arrangemang rörde det sig om. Undervisning en gång i månaden hade vi barn också.

Trots detta så fick det mig att söka utträde. Droppen som fick bägaren att rinna över var nog valet av påve. Jag är en person med mycket tålamod och kan ibland ignorera en hel del, men en person med nazistiskt förflutet kunde jag inte acceptera. Det blev bara för mycket.

Dessutom har jag under många år funderat på synen av synden och dess existens. De handlingar som, enligt kyrkan och annan religiös tro, är synd är för mig ofta ett helt vanligt mänskligt beteende. Jag har också insett att synden inte existerar. Den finns inte. Vad som är rätt och fel finns det ju så många olika syner på. Den skiljer sig från kultur till kultur, från religion till religion, från en tid till en annan och framförallt mellan individer. Min övertygelse är att den en gång i tiden blev skapad för att förtrycka människor och få dem att göra i stort sett vad som helst. Med hjälp av skuld och hot om ett helvete som följd av synden så krymper människan. Den blir lätt att styra. Tyvärr så är det få som har förstått det här, men jag är otroligt glad över min egen insikt och den frihetskänslan den skapat inom mig.

Första stora förälskelsen och lite vin

2009-11-26T12:35:00.000-08:00

I skrivande stund är jag frisk och relativt pigg efter en mycket kortvarig förkylning. Det blev tack och lov inte så mycket av den. Jag lyckades stoppa den med hjälp av Couldina, en jätteeffektiv spansk medicin, som reducerar slemproduktionen. Just detta är så otroligt viktigt då jag så gott som kan undvika hostan. Det är ju den som är problemet och den stora skräcken, speciellt när man har en Spinal muskelatrofi. Ibland har även jag lite tur.

Jag har i dagarna tagit vaccinationen för svininfluensan. Det var inget lätt beslut att ta. Det har ju cirkulerat så många olika åsikter i massmedia huruvida farligt det skulle vara att ta den. Ingen människa i världen vill väl råka ut för de hemskheter som visats upp. Inte heller vill man dö i svininfluensan. Man behöver nu inte råka ut för något av det, men det har verkligen känts som ett val mellan pest och kolera. Det var en chansning jag var tvungen att ta och jag är ju en riktig gambler. Framtiden får väl också utvisa om det ligger någon sanning i konspirationsteorierna som rör just detta. Den som lever får se.

Livet är stundtals oerhört intressant och lärorikt. Man vet aldrig när det kan dyka upp något eller någon som kan ha betydelse. Därför gäller det att inte missa viktiga händelser. De senaste veckorna har jag hunnit med en hel del. Två fullmäktigemöten, ett nämndemöte, några gruppmöten, ett medlemsmöte, ett informationsmöte på OLJA, ett styrelsemöte i IfA, barnkalas, två träffar med kusinen och en vinprovning har hållit mig sysselsatt. Om jag har lärt mig något vet jag inte, men intressant och roligt har det varit. Jo, förresten, vinprovningen var ganska lärorik.

Vad som är tråkigt är att jag verkar få mindre och mindre tid till att skriva här på bloggen. Mötena blir som ni ser ganska många. Till dessa hör ju även en hel del förberedelse med ibland tjocka dokument som skall läsas igenom. Sedan är det ju inte bara att läsa igenom allt. Man skall ju förstå det också. Det gör man inte alltid och då blir det ännu mera tidskrävande. Dessutom har jag lärt känna två mycket intressanta personer på Facebook, en från Linköping och en från New York. Det skall bli spännande att se vart dessa nya bekantskaper kommer att leda till. Jag har därför suttit ganska många timmar och snackat med mina nya facebookkompisar. När tiden så lätt rinner iväg på möten, läsning, nätkompisar med mera blir mitt skrivande för er läsare lite lidande. Jag vill oftast också berätta något meningsfullt och det är ju riktigt svårt. Därför så pladdrar jag på ibland.

Fullmäktigemötena var väldigt bra och debattklimatet, speciellt på det senaste, var mycket gott. Detta gör det mer angenämt att lyssna till de olika argumenten. Budgetmötet som började redan klockan två höll på ända till efter elva på kvällen. Som ersättare fick jag hoppa in ganska många timmar, men det var bara roligt. Man blir mer delaktig, av naturliga skäl, i hela processen när man inte sitter vid sidan av. Just budgetmötet är speciellt intressant eftersom variationen av frågor är så stor. Då jag fortfarande anser mig vara ganska ny i politiken var jag inte uppe i debatten. Jag har bara varit uppe en gång tidigare. Det är ju i och för sig oerhört roligt att stå där framme med all uppmärksamhet så det blir förhoppningsvis fler gånger, bara rätt ämne och tillfälle ges.

Min släkt här i Sverige är inte så enormt stor. Vi är inte många då min mor har enbart en syster och hon har bara tre barn, alltså mina kusiner. Under vår uppväxt träffades vi ganska ofta och då inte bara på alla kalas och högtider. Tiden har gått och de flesta av oss har familjer och arbeten eller sysselsättningar som ofta gör oss upptagna. Det är mindre roligt eftersom det gör att det dröjer mellan våra umgängestillfällen. Min kusin, Susanne, är en väldigt gullig tjej. Hon är alltid så glad, i alla fall vid de tillfällena som vi möts. På posten har hon jobbat i många år och där har hon också hittat sin stora kärlek, Daniel, en trevlig norrlandskille. Vi har faktiskt träffats två gånger nu, en gång hemma hos henne i Norrahammar och en gång hos mig. Det har varit ett trevligt umgänge och god mat har vi ätit. Det är något vi måste göra om snart igen. Hoppas bara det inte dröjer så länge till nästa gång. Men med hjälp av Facebook håller vi i alla fall koll på varandra.

Jag känner en annan helt fantastisk människa. Han heter Marcus och är en person med enormt mycket empati och omtanke för sina medmänniskor. Dessutom är han både intelligent och rolig. Men det är nog framförallt Marcus stora hjärta man lägger märke till när man lär känna honom. Marcus bor i Habo och han fyllde nyligen år. Jag var som vanligt där och firade honom. Det får man ju absolut inte missa, speciellt inte när någon fyller elva år och man själv är gudfar till barnet. I den åldern är födelsedagar superviktiga. Presenterna är också betydelsefulla för ett lyckat kalas.

Jag minns dagen mycket tydligt då min systerson, Marcus, föddes för nu elva år sedan. På väg till Stockholm var jag för att vara med på ett FS/DO-möte i LUF då han för första gången såg dagens ljus. Första gången vi träffades var ett dygn senare då jag på hemvägen stannade förbi på Ryhov. Trots att han som bebis, som vi brukade skämta om, liknade Göran Persson, var han en otrolig skapelse som inom något år blev en söt liten lillgammal pojke. Att han var smart märkte man riktigt tidigt. Inte undra på att han även fick bära mitt namn.

Som litet barn sa Marcus många roliga saker. Han kunde titta ut genom fönstret och spontant säga; -Vilket underbart väder, mamma. Man brukar säga att barn inte förstår ironi, men det gäller inte Marcus. När han bara var tre år gammal var han en dag på stan med min syster. De gick förbi en grupp tonåringar med dreadlocks. Marcus tittade på dem och sa sedan lite tystare till sin mor; -Mamma, man kan tro att man är på cirkus, och log.

Så kommer vi till min första stora förälskelse som jag hade för många år sedan. Den är inte lika intensiv idag, utan har istället gått över i en stark passion. Det hela började mad att jag och min mor var på en resa i Frankrike tillsammans med en stor grupp av katoliker från en stad i England. Det var en pilgrimsresa och året var 1981. På den tiden köpte man det mesta. Vad kyrkan, skolan och föräldrarna sa var i stort sett sanning när man var så ung. Visst hade jag även då ett kritiskt tänkande, men det var många saker man bara var tvungen att göra. Som barn fick man lyda. Det var i och för sig inga större problem med att åka på en pilgrimsresa. En resa är alltid en resa och den tackade man ju inte nej till, speciellt inte om man blev bjuden.

Jag, min mor och några svenskar till tog tåget till Lisieux i Normandie för att möta upp ett busslass med engelsmän. Lisieux är en vallfärdsort, känd tack vare helgonet Thérèse av Jesusbarnet. Efter en övernattning, sightseeing och lite olika studiebesök lämnade vi staden tillsammans med våra nya resekamrater för att sätta kurs mot vår huvuddestination, Lourdes i södra Frankrike.

Till Lourdes åker man för att se var Bernadette Soubirous föddes och växte upp. Hon är också ett helgon inom den Romersk- katolska kyrkan. Bondflickan Bernadette hade, enligt henne själv, arton stycken uppenbarelser av jungfru Maria. Man vallfärdar även till Lourdes för att bli botad från diverse sjukdomar. Det var därför jag blev nerskickad till södra Frankrike. Som ni kanske förstår så skedde inga större under och det var väl på grund av att jag inte vågade bada i det iskalla heliga vattnet, som man skulle göra. Fan också, att man var så feg. Livet kanske hade sett lite annorlunda ut idag. Nåväl, vem hade fixat allt det jag gör idag annars? Man får tänka positivt.

Paris blev den största upplevelsen under denna resa. Vilken fantastisk stad det var och den har fortfarande idag en speciell plats i mitt hjärta. Tillsammans med Málaga och New York är Paris det stället där jag skulle kunna tänka mig att bo. När jag sexton år senare besökte staden igen och jag just hade landat på Charles de Gaulle fick jag en konstig känsla inom mig. Det kändes som om jag hade kommit hem.

Doften från bagerier och bistroer, tutande bilar, majestätiska byggnader, otroligt vackra broar, enorma bulevarder, torg, statyer, kyrkor, fontäner och Seine gör Paris till något alldeles speciellt. Montmartre är en stadsdel som alltid har fängslat mig. På Place du Tertre kunde man fortfarande se skickliga konstnärer även om det var åratal sedan Monet, Dalí och Picasso strök omkring i kvarteren. Precis nedanför Sacré-Cœur hittade jag jordens vackraste vy, vyn över Paris.

Knappt elva år var jag. Det var en varm sommar, den sommaren då lady Diana och prins Charles gifte sig. Ute på den franska landsbygden befann vi oss när bröllopet ägde rum. Vi stannade till vid ett litet värdshus för att pausa en stund och alla rojalistiska engelsmän bara rusade in för att se direktsändningen av jippot. Det är inte bara religion som kan förvrida folks hjärnor.

Jag var liten. Världen var gigantisk och jag hade då inte sett så mycket av den. Resan var ett äventyr för mig och jag tog ett stort intryck av allt jag fick uppleva. Mycket var nytt. Människorna var inte som invånarna i Sverige eller i Spanien. Inte var de som det engelska busslasset heller. De var fransmän helt enkelt, republikaner med skinn på näsan som var oerhört stolta över sin nationalitet, sitt språk och sitt land. Språket var annorlunda, men så himla vackert. Något vackrare hade jag aldrig hört förut och har fortfarande inte gjort. Det var min första stora förälskelse jag fick uppleva den sommaren. Det var ett folk, ett land, en historia, ett språk jag blev kär i. Som en storm kom allt det franska och svepte mig med. Det har hållit mig fängslad sedan dess.

Redan då bestämde jag mig för att jag ville lära mig språket och idag talar jag det hyfsat bra. Det går nog inte lika lätt som engelskan och spanskan, men med tanke på hur svårt franska språket är så är jag ändå glad för det lilla jag kan. Efter tio års studier är det bra om man uppehåller sina kunskaper på något sätt, annars kan de gå förlorade. Spanskan överlever tack vare att jag så ofta besöker Spanien och engelskan hör man ju dagligen på TV. Däremot är det ingen lätt uppgift när det gäller franskan. Jag har tyvärr bara ett fåtal vänner som är frankofoner och det händer att vi snackar lite när vi träffas. Det är roligt.

Mitt medlemskap i Alliance Française är ett försök att hålla liv i min franska och att få uppleva den franska kulturen. Ofta är föreläsningarna mycket intressanta och givande, men tyvärr blir det alltför sällan som jag kan vara med. Arbete före nöje, heter det ju.

Sist jag var där hade vi vinprovning. Det var både intressant och roligt. Fyra röda franska viner fick vi prova. Därför hade var och en med sig fyra stycken vinglas. Mina hade jag köpt billigt på IKEA. Mycket bra vägledning och instruktioner fick vi av en fransman och hans svenska fru, vilka hade stora erfarenheter av vinindustrin i södra Frankrike. Allt var naturligtvis på franska. Hugues och Agneta Combes, som föredragshållarna hette, var ganska humoristiska. Det lättade upp tillställningen och tog bort allvaret.

Vid mitt bord hade jag två jättetrevliga fransmän, Nicolas och Sarah, som jag snackade med hela kvällen. Vi blev lite högljudda ibland och skrattade en hel del. Det var nog inte så uppskattat bland de andra. Men vi hade roligt i alla fall och med vinet blev det ännu roligare. Distrikten Cahors, Madiren, Bergerac och Bandol fick fylla våra glas.

Själva vinprovningen delas in i tre etapper. Först skall man titta. Sedan skall man lukta och till sist blir det avsmakning. Första glaset hälldes upp och så fick vi instruktioner om att titta på vinet. Höll man upp glaset mot ljuset kunde man se bättre. Det är här det roliga börjar. Jag förstår inte hur det är möjligt att säga så mycket om ett vin som vinkännarna brukar göra. Adjektiven bara haglade bland de andra deltagarna medans jag reflekterade över att det såg väl bra ut. Färg och klarhet med mera var sådant man skulle uppmärksamma.

Etapp två tog oss till lukten. Man skakade lite på glaset så att vinet for runt i en cirkel. Efter det var det bara att lukta. Man kunde också köra ner näsan i glaset så att man kände dofterna ordentligt. Sedan var det ännu fler adjektiv som kom.

Till sist kom ju det alla satt och väntade på, kvällens höjdpunkt, själva avsmakningen. En liten klunk i munnen skulle det vara. Runt i munnens alla skrymslen och vrån skulle vinet fara. Eftersom vi inte hade några spottkoppar var vi tvungna att svälja vinet. Väl var väl det. Det hade nog varit förödande för alla svenskar annars. Tänk vilket alkoholmissbruk att spotta ut vinet. Jag brukar beskriva ett vin med orden gott och inte så gott. Men riktigt så enkelt fick det inte vara. Man skulle ju hitta både ek-, vanilj- och diverse andra smaker. Jag tror jag får gå på vinprovning lite oftare. Det finns mycket kvar att lära.

Mellan varje vin fick vi information om regionen, druvor, tillverkning med mera. En tallrik med kallskuret förhöjde vinsmaken. Den bestod utav diverse ostar som Västerbotten-, Cheddar-, Cambozola-, Brie- och körsbärsost. Där fanns även skinka, leverpastej och bröd. Det smakade riktigt gott då jag var ganska hungrig. Körsbärsosten var en ny häftig smakupplevelse. Den var av en kornig och lös konsistens med en svag smak av körsbär som jag tyckte var angenäm.

Ensamhet och vänskap

2009-10-27T09:30:00.000-07:00

Mina tomater på balkongen är nu skördade och snart också uppätna. De blev inte stora, men väl så smakrika. Riktigt röda har de fått bli i fönstret i inomhusvärmen. Tomatplantan verkade inte trivas så värst bra på min balkong, då möjligheterna till solljus har varit ganska små. Nästa år kanske jag får satsa på en annan sort.

När regnet smattrar i backen, den iskalla vinden biter sig fast i ansiktet och det redan känns som minusgrader förstår man i själva verket att hösten kommit på riktigt. Vintern är inte heller så förskräckligt långt borta och man ryser till av blotta tanken. Nu tittar man ut genom fönsterrutan och frågar sig själv om det verkligen är nödvändigt att gå ut. Måste jag? Finns det någon anledning till att gå ut? Nej, det finns det ju inte alltid. Mina uppdrag däremot tar jag mig alltid till, men annars sitter jag nog ofta inomhus. Isoleringen och ensamheten är något som jag inte uppskattar med den här årstiden. Mörkret gör en också mycket tröttare. Det är tur att internet finns. Sedan kan man ju alltid bjuda hem folk på en god middag. Det tar bort ensamheten och piggar samtidigt upp en ordentligt.

Hoppas hösten och vintern går mycket snabbt. Jag börjar redan längta till nästa sommar. Planerna för nästa långa semester börjar redan ta form. Det blir troligtvis México igen, för fjärde gången. Om det blir en kombinationsresa med besök i Belize eller i Montréal vet jag ännu inte. Det är svårt att bestämma sig. Belize var ju underbart och därför gör jag med nöje ett återbesök där. Samtidigt skulle ett äventyr runt i Québec vara oerhört intressant. Ett nytt land med för mig nya upplevelser som mat, historia och språk lockar en hel del. Det skulle vara intressant att se hur man klarar av franskan där. Inte skulle det bli lätt i alla fall. Dessutom kanske det finns möjligheter att se Roch Voisine live igen.

I väntan på sol, värme och äventyr i främmande land, på andra sidan Atlanten, får man försöka att fylla vardagen med intressanta och roliga ting, som lyser upp den och skingrar ens tankar. Det har jag också haft tid med de tre senaste veckorna. För det mesta så krockar de flesta nöjen med politiska åtaganden och andra uppdrag. Även om jag finner politiken mycket givande och intressant så kan det vara underhållande och avkopplande att ibland hitta på något annat.

Alliance Française, som jag är medlem i, hade tillsammans med Medborgarskolan bjudit in Herman Lindqvist för en mycket intressant föreläsning. Den var jag på.

Jag har alltid uppskattat honom, både som berättare och författare. Den berättande Herman är mycket medryckande och fängslande. Man vill bara höra mer och mer. Samtidigt levererar han alltid sin berättelse med en stor portion humor och enkelhet. Hans kåseriböcker från hans många utlandsvistelser är oerhört komiska och underhållande. Som författare är Herman Lindqvist nog mest känd för sina historiska böcker.

Hans femtionde bok har just kommit ut. Jean Bernadotte – Mannen vi valde, heter den och det var om denne svenske kung som föredraget handlade om. Herman berättade kortfattat och entusiasmerande med hjälp av små anekdoter om tiden före Jean blev Karl XIV Johan. Tack vare tillgång till Bernadottes arkiv har författaren lyckats få intressant och viktig information om den franske marskalken för att kunna karlägga dennes första fyrtiosju år. Vi fick bland annat veta om Jeans relation till Napoleon och rivaliteten dem emellan. Herman Lindqvist dementerade också historien om att kungen skulle ha haft en tatuering med texten ”Död åt kungarna”. Jean Bernadotte skulle aldrig ha låtit sig tatueras överhuvudtaget. En man i hans ställning och samhällsklass gjorde inte sådant, enligt Herman.

Efter en fantastisk föreläsning kunde man få den nya boken signerad och Akademibokhandeln stod för försäljningen. Liknande evenemang på Alliance Française skulle jag med nöje se mer utav och gärna på franska. Att köpa boken och stanna kvar på buffén hade varit roligt, men tyvärr hade jag inte råd. Det är synd att bristen av pengar har så stor påverkan på mitt liv. Evenemanget tog plats uppe på Fjällstugan som är en kyrka och i väntan på färdtjänsten la jag märke till en fantastisk uppfinning. Kanske har ni hört talas om kollektomaten. Tre stycken tror jag finns här i Jönköping och en har man i Fjällstugan. Tänk om man skulle haft en sådan. Tänk vad många man skulle kunnat lura, om man nu hade varit en oärlig person.

Som den sociala person jag är så uppskattar jag som sagt var inte ensamheten något vidare. Den kan i och för sig vara bra och behövlig då man är trött eller har mycket att göra. Men oftast har jag ett stort behov av att träffa andra människor och att konversera med dessa. Det får jag också tillfälle att göra vid alla sammanträden jag går på. Men de veckor då det är fattigt på möten skapas utmärkta tillfällen att umgås med vänner och familj. Jag tycker det är oerhört viktigt att odla och bevara dessa kontakter. Kanske blir de ännu viktigare ju äldre man blir.

Personligen får jag nog anse mig lyckligt lottad, då min eventuella ensamhet oftast är självvald och jag nästan alltid har möjligheten att kontakta någon på telefon eller på nätet. Att försöka träffa och umgås med någon skulle inte heller vålla några stora svårigheter. Däremot vet jag att det finns många människor där ute som är ofrivilligt ensamma. Det kan röra sig om äldre personer eller kanske människor med någon funktionsnedsättning som till exempel på grund av fysiska begränsningar inte kan ta sig ut i samhället. Långt ifrån alla har ju personlig assistans.

Vi som har omfattande funktionshinder skulle ha haft stora svårigheter med att skaffa vänner om det inte hade varit för LSS och LASS. Den personliga assistansen har en enorm betydelse för mitt sociala liv och mina möjligheter att träffa mina vänner. Egentligen är den en förutsättning. Utan LSS hade ni förmodligen aldrig fått träffa mig alls. Med stor sannolikhet hade jag suttit instängd i ett rum på någon slags institution någonstans i Sverige. Bara tanken får mig att rysa. Trots denna fantastiska möjlighet kan jag ibland se personer i min situation som inte använder sin assistans på samma sätt. Man bestämmer ju i och för sig själv hur man bäst nyttjar den och hur man vill leva sitt liv, men jag kan bli frustrerad av att se hur en del enbart umgås med sina personliga assistenter och inte tar sig ut i samhället. Det var ju inte det som var tanken med lagen.

Relationer till vänner har nog kommit att få en större betydelse för mig, då jag lever ensam och inte i något förhållande, än vad det till exempel har för mina två systrar som båda har familj. Det är inte så att jag har en stor mängd vänner. De är ett fåtal, men de är därför mycket viktiga och betydelsefulla. Bland de mest kära hör Magdalena, Jakob, Hanna, Ulrica och Anders, även kallad Kryckan. De tre sistnämnda har jag haft möjlighet att träffa den senaste tiden. Därför tänkte jag ge er en kort presentation av dem här på bloggen.

Min första vän fick jag när jag var tjugotvå år gammal och det är sent. Det vet jag. Men omständigheterna bjöd inte på något annat. Det var hösten 1992 som Hanna och jag började umgås. Vi hade precis tagit studenten och det var i gymnasiet som vi lärde känna varandra. Treårig ekonomisk linje på Sandagymnasiet hade vi läst och jag hade pluggat på halvfart. Därför tog det sex år istället för tre. Hanna gick med mig de tre sista åren.

I början tyckte jag hon var lite jobbig och störande då hon ofta kidnappade mig och körde rally med mig runt om i korridorerna. Hon tyckte också om att skaka min rullstol ordentligt. Jag minns det som väldigt irriterande. Men samtidigt var hon den i klassen som faktiskt vågade ta kontakt med mig. Hon pratade ofta med mig. Det gjorde de andra klasskompisarna i och för sig också, men Hanna var speciell. Hon var mycket mer framfusig och orädd. Jag tror att det var nödvändiga egenskaper för att det skulle bli en vänskap över huvud taget. På den tiden var jag blygare och hade tyvärr inte samma sociala kompetens som jag idag har.

De första åren av vår vänskap fanns ju ingen personlig assistans, vilket innebar att Hanna fick hjälpa mig med det jag inte klarade av själv. Det gick jättebra. Oftast så umgicks vi genom att gå ut och äta på någon trevlig restaurang. Vi lärde känna varandra väl efter alla timmars samtal, där ingen annan satt bredvid och lyssnade. Det var inte så att vi var ute jätteofta. Vi kunde träffas någon gång i månaden och ibland kunde det dröja ett bra tag tills vi sågs. Min mor uppskattade inte alltid att jag kom hem så sent. Hon blev ofta irriterad och då var klockan bara elva på kvällen. Jag var ju faktiskt rätt gammal, tyckte jag.

Vår vänskap och mina möjligheter att komma ut hemifrån betydde enormt mycket. Att få ett liv, åtminstone en mycket liten del av livet, som mina anhöriga inte kände till betydde mycket för min personliga utveckling och mina möjligheter och vilja att senare göra mig fri från mina föräldrar. Hanna fick mig ofta att se världen på ett annat sätt. Eller så var det så att hon fick mig att se den för första gången. Jag hade ju varit inspärrad i tjugotvå år och som en nyutsläppt fånga hade jag en stor törst på livet. Jag började se möjligheterna. Jag tror inte Hanna vet vilken betydelse hon har haft och hur tacksam jag är.

Nu har tiden gått, vi har hunnit med ett par resor tillsammans, våra liv ser annorlunda ut, jag bor ensam och Hanna har familj. Vi fortsätter att träffas även om det ibland kan dröja månader mellan våra sammankomster. Men vi vet alltid var vi har varandra och uppskattar varje tillfälle vi ses.

Idag är Hanna en mycket företagsam kvinna med mycket skinn på näsan. Hon är orädd, framåt, vet vad hon vill och får oftast sin vilja igenom. Inom yrkeslivet siktar hon alltid högt och lyckas ofta väldigt bra. Hon är framgångsrik på många plan. Hon har ett liv som jag bara kan drömma om.

Den vän som jag känner allra bäst är Kryckan, eller Anders som han egentligen heter. Smeknamnet har han fått på grund av att han är lite cp och därför använder kryckor för att ta sig fram med.

Orsaken till att vi känner varandra så väl är att vi har tillbringat otroligt mycket tid tillsammans. Åtta till nio timmar är inte ovanligt att våra möten blir. Då hinner vi med en hel del. En välsmakande måltid, naturligtvis, en bra film och en god konversation får ändå dessa timmar att flyga iväg väldigt fort. Förunderligt är att vi kan snacka riktigt länge i telefon på nätterna och träffas dagarna därpå, men ändå har en massa kvar att diskutera. Våra samtalsämnen sinar visst aldrig. Dessutom har vi nästan alltid så himla kul. Skrattar gör vi ofta.

Kryckan och jag är ganska lika till sättet när det gäller att tänka och tycka. Vi delar många intressen också. Att vi båda två har en funktionsnedsättning gör att vi har en förståelse för varandra som andra kanske inte har. Acceptansen är mycket hög för de olikheter som ändå finns. Det gör att många saker inte behöver förklaras eller ens sägas i ord. De är liksom självklara.

Tillsammans har vi varit ute och rest en hel del. Vi har besökt Finland, Estland, Danmark, England, Irland, Holland och Spanien. Det har varit mycket givande resor där vi sett och upplevt fantastiska saker. Roligt har vi haft i stora mängder och de gånger som jag är ute och reser ensam så är det just Kryckan som jag saknar. Han kan verkligen liva upp stämningen och göra en på gott humör.

Min tredje vän i den här presentationen heter Ulrica. Vi träffades för någon vecka sedan för att ta en lunch på den grekiska restaurangen Pallas Atena. Valet av restaurang var roligt då vi för några år sedan tillsammans gjorde en mycket trevlig resa till den grekiska huvudstaden. Bilden för dagens blogginlägg visar en solig dag uppe på Lykabettos.

Ulrica är en levnadsglad och aktiv kvinna som bara är några år äldre än jag. Alltid har hon många bollar i luften. Ibland undrar jag hur hon orkar och hinner med allt. Men hon är fantastiskt bra på att få ihop livet och att åstadkomma stordåd. Hade jag bara haft en lite del av hennes energi hade kunnat vara glad. För tillfället har hon två jobb och pluggar också i Malmö dit hon åker varannan vecka. Dessutom tar familjen mycket tid.

Mitt första minne av Ulrica är från en solig och varm dag på stranden. Jag låg och solade, inte alls långt från Nissi Beach, då hon kom och slog sig ner bredvid mig för att snacka lite. Med sig hade hon sin dotter som också är rullstolsburen och medlem i Kooperativet OLJA. Vi var på kurs på Cypern och året var 1998. Jag tror att både Ulrica och jag mycket snabbt fann varandra väldigt intressanta. Med stor nyfikenhet lärde jag känna henne och hon hade mycket intressanta saker att berätta om livet.

Vad som är så oerhört bra med min vän Ulrica är att hon är så förstående. Vi delar många problem och livssituationer. Därför blir också vår vänskap så rak och enkel. Diskussioner om vardagen till djupa samtal om livet fyller ofta våra små träffar.

Vi delar en passion och ett stort intresse båda två. Det är matlagning och Ulrica är en gourmet med fantastiska kockegenskaper. Jag ser alltid fram emot våra träffar med givande samtal och hissnande gastronomiska upplevelser. På det sättet umgås vi och bevarar vår dyrbara vänskap, som genom åren har utvecklats till något mycket större, kärlek och beundran.

Kvinnan i sängen bredvid

2009-10-07T06:53:00.000-07:00

Som en fortsättning på mitt förra inlägg funderar jag vidare på samma tema och ställer mig frågan om man kan göra politik av döden. Det har jag försökt med, men jag har tyvärr inte lyckats så bra. Eutanasi, dödshjälp som ordet betyder, har alltid varit ett kontroversiellt ämne. Inom handikapprörelsen hittar man ett stort motstånd. Inom den politiska sfären ser det likadant ut, även om det ibland på vissa håll dyker upp enstaka politiker som gör utspel i massmedia och är förespråkare.

Om man skall ges alla möjliga friheter i livet, från fri abort till möjligheten att själv välja energibolag, så varför kan man inte få friheten att bestämma över sin egen död? Den måste ju tillhöra bland det mest privata man har, en del av en som ingen annan människa får röra. Om man skulle införa eutanasi så skall den naturligtvis alltid vara frivillig, tycker jag, och det är oerhört viktigt att ingen tvingas till något. Det innebär att varken spädbarn, personer i koma eller personer med förståndshandikapp skulle kunna involveras. Dessutom anser jag att individen skall vara oförmögen att själv ta sitt egna liv. För varför skulle man annars behöva hjälpen?

När Liberala Ungdomsförbundet hade kongress i Lysekil 1999 och vi skulle anta ett nytt handlingsprogram var jag där med en för mig mycket viktig motion. Den handlade just om aktiv dödshjälp. Det var den första politiska motionen jag någonsin hade skrivit och jag var verkligen exalterad. Efter mycket debatt och en jättespännande omröstning så gick motionen igenom och när Birgitta Ohlsson, som nyvald förbundsordförande, senare framförde Luf:s ståndpunkt i frågan för toppen av Folkpartiet blev reaktionerna starka.

På Folkpartiets landsmöte några månader senare försökte jag igen, men då inte med egen motion. Jag var ett av Jönköpings läns tio ombud som jag blivit tack vare att jag då var distriktsordförande i Luf. Inför flera hundra folkpartister framförde jag min ståndpunkt. Man lyssnade noga. Jag kan mycket väl förstå om det verkade konstigt att en person i min situation framförde denna åsikt. Men det är ju just på grund av mitt liv som funktionshindrad som jag har insikt i problematiken. Jag vet ju vad det handlar om. Tyvärr så lyckades jag inte övertala så många och jag tror inte det berodde på dåliga argument eller framförandet i sig, för jag gjorde det bra, riktigt bra. Tiden var helt enkelt inte inne. Det är den fortfarande inte. Liberaler i all ära, men ordet frihet verkar man många gånger definierar utifrån vad man själv kan dra för fördelar. Solidariteten och empatin hade man lagt på hatthyllan när man gick hemifrån.

Detta var tio år sedan och frågan var då mer känslig än vad den är idag, även om det fortfarande är mycket svårt att bilda opinion i den politiska världen. Ute i samhället ser det annorlunda ut. Bara tio procent av Sveriges befolkning anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet. Personer med obotliga sjukdomar och svåra smärtor skall kunna få hjälp, tycker man.

Inför millenniumskiftet hade jag slutat att jobba. Jag hade insett att kroppen inte orkade med den stora påfrestningen och ändå var jag väldigt nöjd med situationen. Det kändes bra. Dessutom ville jag gå vidare i livet. För att inte bli över och lämnad i ensamhet under nyårshelgen beställde och planerade jag en resa till México. Jag tyckte det verkade intressant. Men på juldagen blev jag så sjuk att jag hamnade på intensivvårdsavdelningen uppe på Ryhov och blev tvungen att ställa in alltihop. Problem med andningen var orsaken och från början var det bara en vanlig förkylning. Hela situationen var mycket tråkig, men mexicoresan var det sista jag tänkte på då. Resan kunde jag alltid göra vid ett senare tillfälle. Det viktiga var ju att försöka att överleva.

Alltid när liemannen kommer på besök och livet hänger på en skör tråd hamnar jag inför ett vägval där alternativen blir livet eller döden. Så var det även den gången. Inte förrän jag hade bestämt mig för att fortsätta leva så började jag sakta att tillfriskna. Det är konstigt, men så brukar det faktiskt vara. Jag måste alltid göra ett aktivt val där jag väljer livet. Annars sker ingen förbättring. Viljan och tankens kraft är enorm.

Orsaken till att jag valde ett fortsatt liv var en kvinna i sängen bredvid. Situationen på intensiven är ofta kaotisk. Desperation, ångest och förtvivlan är nog känslor som patienterna, sjukvårdspersonalen och de anhöriga ofta känner där. Sex bäddar med skärmar emellan står uppradade i ett ständigt upplyst rum. Personalen springer fram och tillbaka. Ljudnivån är stundtals ganska hög då folk slåss för livet. Det är absolut ingen miljö man vilar i eller som man på något sätt längtar till.

Kvinnan i sängen bredvid, vilket inte var en film, skrek högljutt och förtvivlat i flera timmar. Om det var dag eller natt vet jag inte. Under kampen att klara av en respirator, djävulusisk smärta och en fruktansvärd utmattning så befann jag mig i ett tillstånd där saker, personer och händelser var väldigt diffusa. Tillståndet krävde en massa morfin och det tar tack och lov bort smärtan, men möjligheten att ta in och sända ut information blir något sämre.

Trots detta så hörde jag den sjuka kvinnan mycket tydligt och tog genast till mig det hon skrek. Man kan säga att hon var en av orsakerna till att jag idag lever. Tack vare henne började jag min resa ut ifrån dimman och in i livet igen. Nu kan man ju då undra vad den här kvinnan skrek. Vad var det som fick mig att ändra kurs och inte gå över till andra sidan? Skrek hon något uppåtpeppande som till exempel: Magnus, kom igen! Heja, kämpa på! Nej, det skrek hon inte. Så positivt var det absolut inte utan raka motsatsen.

Med gäll röst skrek hon i desperation; - Nej! Nej! Jag vill inte! Nej! Jag vill dö! Jag vill dö! Jag vill inte leva! Det var fruktansvärt hemskt att höra. Man mådde dåligt av det. Man led verkligen med henne samtidigt som man själv försökte tampas med sitt egna helvete. Jag kunde höra hur personalen tvingade henne till någon slags behandling. Hon slogs inte för livet. Hon slogs för döden.

Då väcktes politikern inom mig och liberalen tog ett stort steg framåt. Var har friheten tagit vägen? Att själv inte få bestämma om man vill leva eller dö är ju horribelt, tänkte jag. I det här fallet rörde det sig ju inte om aktiv dödshjälp utan passiv sådan alltså ett uteblivande av behandling. Men vilken frustration ändå. Just denna händelse fick mig att vilja fortsätta på livets bana. Jag bestämde mig. Det här är en sak jag måste göra någonting åt. Den är värd att slåss för. Dessa tankar strömmade snabbt runt i min hjärna och tände livsviljan inom mig.

Vare sig kvinnan i sängen bredvid ville dö eller inte har kanske inte har så stor betydelse idag. Kanske hon lever idag och är lycklig tack vare det sjukvården tvingade henne till. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Utan hennes dödsvilja hade jag inte fått någon livsvilja. Jag hade säkert inte varit bland er. Tänk vilken förlust, för er och kanske för mig också. Ett stort tack vill jag ge henne i alla fall, var hon nu än må befinna sig.

Frågan om eutanasi är inte lätt. Den är inte heller svart eller vit. Jag kan ibland till och med förstå farhågorna och motståndarnas argument. Men en sak måste vi uppmärksamma och det är att dessa personer alltid är människor som på något sätt har möjligheten att själva ta sina egna liv om de skulle vilja. Detta minskar deras trovärdighet något enormt.

Liemannen på besök

2009-09-30T17:03:00.000-07:00

Death is everywhere, There are flies on the windscreen, är gamla textrader av Depeche Mode. Visst är det sant. Överallt hittar man den. Flugorna på vindrutan påminner oss. Köttbiten på tallriken är ett resultat av den. Nästan dagligen kan vi se den på TV och läsa om den i tidningen. Våra nära och kära lämnar oss. Döden finns mitt bland oss och jag tror att den är det enda som vi alla har gemensamt. Den är oundviklig. Det är bara frågan om tid. En del har fått mycket tid. Andra har fått lite mindre utav den. Men den kommer förr eller senare. Själv har jag haft liemannen viskande i mitt öra åtskilliga gånger. Men han har aldrig lyckats ta mig med. Vi är vänner, men ändå inte riktigt. Vi håller varandra på avstånd. Death is everywhere, There are flies on the windscreen, For a start, Reminding us, We could be torn apart, Tonight, Death is everywhere, There are lambs for the slaughter, Waiting to die, And I can sense, The hours slipping by, Tonight.

Även om döden finns mitt i vår omgivning och är en helt naturlig företeelse så väcker den ofta obehagliga känslor till liv. Man vill helst inte prata om den. Sägs inget så kanske den inte existerar, verkar somliga tror. Ett stort tabu vilar över detta ämne. Trots det vill jag i detta inlägg försöka belysa den från mitt sätt att se den.

När släkt och vänner gått hem, gratulationerna på Facebook avtagit, telefonen slutat ringa och tystnaden lagt sig inser man vad som skett. Man har blivit ett år äldre. Trehundrasextiofem dagar har gått sedan förra födelsedagen och fjortontusentvåhundrafyrtiofem dagar har förlöpt sedan min allra första dag här på jorden. Det är lång tid, mycket lång tid. När jag föddes bara några meter ifrån där jag idag bor var jag en helt vanlig baby. Men det tog inte så lång tid förrän man insåg att jag var defekt. Speciell kanske man borde säga istället. Det låter mer positivt. Man trodde inte att jag skulle uppnå den åldern jag idag uppnått. Jag var inget att hoppas på. Tänk vad fel man hade.

För att förstå döden bra bör man nog ha ett riktigt grepp om livet. Det vet jag inte om jag har precis, men efter trettionio år tror jag att jag har samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att förstå livets värde. Meningen med livet är fortfarande en fråga som jag inte funnit svar på och det är nog inte många andra som gjort det heller. Men jag har insett att det man fyller livet med är oerhört mycket mer betydelsefullt än hur långt liv man får leva. Därför tycker jag att det inte finns några bra argument till att vara tvungen att leva ett liv där man inte kan förverkliga sina önskningar och drömmar. Livet i sig är ju inget självändamål. Vad man fyller livet med och när det är värt att leva är ytterst individuellt.

I ett av mina tidigare inlägg här på bloggen nämnde jag ett dilemma som jag hade för några år sedan. Det har med livet och döden att göra. På grund av min muskelsjukdom så är ju inte min fysik den bästa precis, Musklerna förtvinar undan för undan. Man blir svagare och svagare. Livet rinner sakta men säkert ur kroppen, som om det fanns något slags läckage någonstans. Tyvärr finns det inget som kan motverka hela förloppet. Det är bara att skynda sig och leva på, fylla livet med guldkorn och hoppas att man hinner med allt. Så har jag alltid levt. Så lever jag nu också. Stressigt kan en del tycka, men tiden är knapp och den är mycket dyrbar.

De senaste veckorna har jag vaknat med sprängande huvudvärk i vänstra hjärnhalva. Det är alltid otrevligt med huvudvärk. Det är det ju för alla människor, men det är samtidigt ingen stor katastrof. Värken försvinner efter ett tag, med eller utan värktabletter och man fortsätter att leva som vanligt. Det är sällan fråga om någon allvarlig åkomma. Vad som är skrämmande med min huvudvärk är att jag vet orsaken till den och förstår konsekvenserna av den. Min huvudvärk är lite annorlunda. Den är ett resultat av en koldioxidförgiftning som sakta smyger sig på. Den ständiga försämringen av min kropp gör att jag får svårare att ventilera lungorna. Syreupptagningen är det för tillfället inget större problem med, utan det är just det att jag har svårt att få ut all koldioxid. Man blir också mycket orkeslös och trött av det här. Sova skulle man nästan kunna göra jämt.

Sedan år 1990 har olika läkare varit på mig och tjatat om att jag borde skaffat och använt någon form av andningshjälpmedel, en maskin som helt eller delvis sköter andningen, en ventilator. Men det har jag alltid varit motståndare till och då inte för att jag anser att det är fel att ta till liknande hjälpmedel, utan tvärtom tycker jag att det är suveränt att de finns och kan hjälpa människor. Jag har bara tyckt att det inte varit något för mig och titta på mig! Jag har klarat mig fint i tjugo år och mår förhållandevis bra. Att säga stopp, hit men inte längre och ett blankt nej till läkarna och sjukvården kräver en hel del av en som patient. Man måste vara stark och beslutsam. Det är lätt att bli övertalad till alla möjliga behandlingar som man egentligen inte vill ha. Det är ju inte så att man blint kan lita på läkarnas rekommendationer. Ibland har de rätt och ibland inte. Till sist är det alltid varje individ själv som bestämmer.

Tänk ändå vad mycket man gjort under dessa tjugo år och hur svårt eller omöjligt det hade varit att genomföra vissa saker om man hade varit kopplad till en maskin. Jag är mycket tacksam för att jag alltid kunnat stå på mig och sagt nej. Hur hade livet idag annars sett ut? Att de två senaste decennierna skulle blivit svårare är jag övertygad om, men även livet idag hade sett helt annorlunda ut, då sjukdomsförloppet med stor sannolikhet hade gått mycket snabbare. Överlåter man en funktion till ett hjälpmedel och inte utför den själv så slutar den efter ett tag att fungera. Nu klarar jag mig ju trots allt ganska bra.

Det är här mitt dilemma uppstår. Förr eller senare måste jag välja. Jag måste välja mellan liv och död. Det låter svårt. Det är svårt, mycket svårt. Samtidigt som en del skulle tycka att det var en lätt fråga att ställning i. Att fortsätta livet till vilket pris som helst är ganska vanligt bland de flesta människor. Överlevnadsinstinkten är ju det starkaste vi besitter. Men det gäller nog inte mig. Frågan blir mer och mer aktuell. Tiden går och livet rinner som sagt var ur mig. Kraften avtar och en dag kommer då jag faktiskt inte fixar andningen själv.

Då är alternativen två. Det första är ett fortsatt nej till andningshjälpmedel och en säker död att gå till mötes. Men då kan jag ju förhoppningsvis börja om från början med en ny fräsch start här på jorden, om jag då vill och kan komma tillbaka. Det kanske inte är ett så attraktivt alternativ för många, men för mig verka det helt ok. Tänk då om man kunde reinkarneras frisk, snygg, intelligent, omtyckt, världsberömd och stenrik.

Andra alternativet är att tacka ja och koppla upp mig till en maskin, lämna över andningen och fortsätta att vara i livet. Frågan är vad priset blir. Dubbelassistans blir säkert en del av priset. Att alltid ha en annan person vid sin sida kan många gånger vara påfrestande och det kan nog de flesta förstå. Tänk då hur det skulle vara med två stycken samtidigt. En annan del av priset som jag skulle vara tvungen att betala är att alltid hålla mig innanför Sveriges gränser. Bara det i sig är en jättestor uppoffring för mig då resa är en sådan viktig del av mitt liv. Att flyga och samtidigt vara i behov av en ventilator eller respirator går inte så bra. Varje pilot får före varje flight avgöra om han eller hon accepterar att ta ombord en person med det här behovet. Det kan ju gå bra och man får följa med. Man kan också riskera att förlora allt. Om man kommer med på utresan så kanske man inte få möjligheten att komma hem igen då näste pilot kanske sätter sig på tvären.

Hur som helst så är alternativ nummer två inget vidare, tycker jag. För några år sedan bestämde jag mig för det förstnämnda. Men jag är fullt medveten om att jag kan ändra mig när som helst. När man ställs inför den reella frågan kanske man ser helt annorlunda på livet och döden, värdet av de två tillstånden.

Bomber och filmer

2009-09-21T17:53:00.000-07:00

Vilken lättnad det är att åter igen kunna andas som man brukar. Att kunna ta ett djupt andetag tar man för givet, något man inte tänker på, tills man inte kan det. En sådan befrielse är det. Dessutom ser det ut som min armbåge har läkt och infektionen gått tillbaka. Smärtan är i och för sig inte borta, men det är ändå riktigt fantastiskt och snabbt har det gått, bara några veckor. Vanligtvis så brukar läkningsprocessen ta många månader. Penicillinet och allt sängliggande måste hjälpt till en del.

Att vila mig ofta och mycket är vad min kropp egentligen behöver, men det skulle vara svårt att leva på det viset. Det jag sysslar med tar mycket tid och då blir det också många timmar i rullstolen, även om det inte alltid är så hälsosamt. Ett av mina största problem är att jag vill för mycket och orkar för lite. Jag försöker alltid att tänja på gränserna och maximera mina insatser till den grad att det ibland resulterar i smärta, sjukdom och ohälsa. Det är varken roligt eller bra, men jag förmodar att det är en del av livet och en orsak till att man befinner sig där man befinner sig idag.

När kommunfullmäktige hade sitt senaste sammanträde kände jag mig redo att ge mig ut för att försöka närvara ett par timmar। Det var roligt att göra comeback i politiken, även om man bara hade varit borta några veckor. Efter två månaders sommaruppehåll och sjukfrånvaro saknade man verkligen politiken. Dessutom var det roligt att få träffa lite trevliga politiker, både partikompisar och de andra i alliansen. Det mesta var sig ganska likt.

Men helt plötsligt blev Anna utkallad för att snacka med några poliser. Jag såg det, eftersom jag som ersättare sitter längst bak i aulan, men reflekterade inte nämnvärt över situationen. Johnny fick hålla i ordförandeklubban i några minuter. Peter Lundvall stod i talarstolen när han blev avbruten av en inspringande Anna och han undrade om han skulle bli halshuggen. Andfådd deklarerade Anna; - Ni måste omgående utrymma lokalen. Vi har utsatts för ett bombhot och vi samlas utanför Volvo mitt över alla gatorna. Ta med alla era tillhörigheter. - Och då är det minuter som gäller mina damer och herrar, tillade hon då inte alla verkade skynda på tillräckligt.

Jag tog mig ut så fort som möjligt medans många andra verkade ta det ganska lugnt. Vi samlades vid Atteviks där vi fick information. Räddningstjänst var där med brandbil och ambulans. Efter cirka en timma kunde vi gå tillbaka till Erik Dahlbergsgymnasiet och återuppta mötet. Det kändes faktiskt lite konstigt. Man hade i och för sig inte hittat någon bomb i lokalerna, men det känns alltid olustigt att befinna sig på ett ställe som just blivit bombhotat. Riktigt säker kan man ju aldrig vara att man genomsökt alla skrymslen och vrån. Nu så här efteråt har jag fått reda på att man inte ens genomsökte aulan. Det är ju inte klokt. Hur kunde man vara säker på att det var säkert att återvända till skolan? Snacka om att vi blev lurade. Frågan är av vem.

Vill man se det positiva i det hela kanske är det så att händelsen sätter krydda på politiken och ger den lite extra spänning. Vem vet? Det är möjligt att det är bra. Man vaknar ju till i alla fall.

Orsaken till hela incidenten är okänd. Vem som ringde in hotet och varför, vet man inte. Jag tror inte man kommer att få reda på det heller. Om det hade varit någon slags politisk protest så tycker jag att man borde framfört det. Så det kan man nästan utesluta. Med stor sannolikhet var det nog bara ett stort sjukt skämt, vilket i och för sig inte var så förskräckligt roligt, bara skrämmande och allt för kostsamt. Det måste finnas billigare sätt att roa sig. Alla tycks inte förstå att det är skattepengar som går åt och annan verksamhet i samhället kanske blir lidande. Det är som att slå sig själv. Den förklaringen kanske de förstår.

September månad började mycket bra med en av årets höjdpunkter som jag väntat på länge. Det jag syftar på är Jönköping Filmfestival. Det var den tionde i raden och jag har gått på många av dem. För mig som är en sådan filmfantast är det här ett fantastiskt tillfälle som man bara inte får missa. Ibland undrar jag hur många tusen och åter tusen filmer man har sett genom åren, men ändå aldrig tröttnat på att gå på bio och titta på TV.

För att göra en mjukstart på veckan gick jag på SF bio med min kompis Birgitta. Nu fick jag äntligen se Brustna omfamningar av Pedro Almodóvar. Som vanligt hade han skapat ett mästerverk med de vanliga ingredienserna, prostituerade, homosexuella, kärlek, desperation, ångest, förtvivlan, en komplicerad story med invecklade relationer och ett slut där alla pusselbitar till sist faller på plats. Penélope Cruz gör som vanligt en fantastisk insats och är faktiskt som bäst när hon får tala sitt modersmål.

Det roliga var också att Pedro hade på ett mycket skickligt sätt vävt in en av hans tidiga filmer, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Den är en sjukt bra komedi, men det kanske är så att man måste vara spanjor för att förstå och uppskatta den fullt ut. Det underlättar i alla fall.

Till årets festival hade jag köpt biljetter till femton filmer, men två av dem såg jag aldrig. Jag var för trött. En film hoppade jag bara över och den andra fick en kompis gå på istället. Som vanligt ville jag för mycket och insåg efter ett tag att det inte gick.

Temat i år var queerfilmer och dokumentärer kryddat med en härlig skräckfilmsnatt på Folkets Bio. Det var nog det sistnämnda som gjorde mig så trött att jag inte orkade se alla filmer jag köpt biljetter till. Efter en trevlig kräftskiva hos mina föräldrar och lite vila började den första filmen halv ett på fredagsnatten och följdes av ytterligare två stycken. Den bästa av dessa tre var den sista filmen som visades efter vi alla tagit en nattmacka i Nyfiket. En fransk skräckfilm vid namn Martyrs var det. En skrämmande story och en obehaglig stämning gjorde att den stack ut bland de tre. På bilden kan ni se mig ihop kurad med en varm filt och laddad med ett kilo godis och en Vanilla Coke.

De andra två filmerna lyckades inte så bra med att skrämma upp mig. De var ganska förutsägbara. Klockan sju på lördagsmorgonen kom jag i säng igen. Då hade jag nästan varit vaken i ett helt dygn. Inte undra på att man var trött. Men efter bara fyra och en halv timmars sömn bar det iväg till Fokus för ännu mera film.

Martyr var lika bra som de skräckfilmerna som visades förra året. Då hette de Ils, en spännande fransk historia som utspelar sig i Rumänien, The Devil’s Backbone eller El Espinazo del Diablo som den heter i original och som Guillermo del Toro regisserat och ett spanskt mästerverk som hette REC. Jag kan verkligen rekommendera samtliga.

Queerfilmerna var inte många. Den som jag tycker är värd att nämna heter XXY och är argentinsk. Filmen handlar om könsidentiteten hos femtonåriga Alex som fötts med två kön och problematiken kring detta. Familjen och omgivningen runt omkring henne är inte alltid så förstående. Det är en vacker film med bra skådespel, framförallt från den unga huvudrollsinnehavaren. Filmens ämne i sig är ju mycket intressant. Som det ser ut idag världen över så kan man vara antingen man eller kvinna. Något annat alternativ finns inte. Acceptansen för något annat finns inte heller. Man måste välja. Vi har trots all utveckling inte kommit så långt i vårt tänkande. Varför skall det ha så stor betydelse vad vi har mellan benen? Kan vi inte bara få vara människor?

Tillgängligheten på Jönköping Filmfestival är inte riktigt så bra. Det är i synnerhet lokalerna som är dåliga. Fokus, som är en fyrtio år gammal källarlokal i biblioteket, har mycket dåliga sittmöjligheter för rullstolsburna. För mig personligen finns det bara en plats i salen där jag kan se filmduken och är den upptagen så är det kört. Om man kommer tidigt till lokalen funderar nog de flesta över vilken av de etthundrafemtio platserna man skall välja medans jag hoppas att den platsen av de etthundrafemtio inte är tagen. Men valmöjlighet, som är så inne och vackert ord, har väl aldrig varit ämnat för personer med funktionshinder. Där finns också två stora pelare som komplicera det hela, men det finns lösningar och jag har faktiskt idéer på hur man kan göra det bättre. Nu återstår bara pengar och vilja.

Folkets Bio ser jag som lite svårare att anpassa då entrén är längst ner vid första raden och sedan en massa trappsteg upp för att komma längre bak. Längst fram får man sitta och så är det precis också på SF:s flesta biosalonger här i Jönköping. Synpunkter och idéer på hur man löser problemen i denna typ av dåliga lokaler skulle jag gärna vilja ha av er läsare. De tar jag tacksamt emot.

En jätteviktig nyhet på festivalen var syntolkning av tre stycken filmer. Det var inte många, kan jag tycka, men det är ju alltid en början och verkligen inte en dag för tidigt. Jag hoppas det blir fler filmer nästa år.

Drottningen, Brüno och sängen

2009-08-29T15:55:00.000-07:00

Kungen må vara död, vilket är väldigt trist, men drottningen är i högsta grad levande. För tre veckor sedan var jag i Göteborg för att se världens största artist. Hela staden hade drabbats av någon slags besatthet av stjärnan. Överallt man gick, i affärer, på biografen, in på olika hotell, på gator och torg kunde man förstå och höra att något var i görningen. Göteborg hade drabbats av en madonnapandemi. Jag kom dit på lördagen och försökte att checka in vid tolvtiden, men det gick inte. Det var för tidigt. I och för sig har man ju inte rätt till rummet förrän vid två, men man kan ju alltid försöka. Oftast så brukar det gå. Köerna till receptionen på Scandic Europa var mycket långa och det var fullbelagt. Det var skönt att jag hade valt ett lite enklare hotell än vanligt. Visst uppskattar jag uppmärksamhet, men paparazzi kan vara riktigt påfrestande. För Madonnas skull var det ju också glädjande att inte behöva trängas i rampljuset av mig. Nu fick hon ju ett eget hotell.

Efter klockan två skulle rummet vara färdigstädat, men det var det inte och jag hade absolut ingen lust att sitta kvar i lobbyn och vänta. Man ville ju inte slösa bort tiden så jag gick på bio istället. Det fick bli Filmstaden Bergakungen på Skånegatan, precis rätt över Scandic Opalen, för där hade jag varit tidigare. Lördagen bjöd på riktigt fint väder med höga temperaturer och solsken. Jag höll mig därför i skuggan på väg till biografen.

Filmen Brüno, som också är en av Sacha Baron Cohens karaktärer, blev det. Det var den film som precis hade börjat, så jag slapp vänta. En riktigt bra komedi var det med mycket skratt. Man får inte vara pryd om man skall se den här filmen. Det roliga med den var att man drev med både gay- och heterovärlden. Amerikanska samhället fick också sina pikar och filmen visar verkligen hur mycket som är sjukt i USA, som annars är ett så fantastiskt land. För mig blev det så mycket skratt att jag fick hosta och det är absolut inte bra. Visst bevisar det att jag verkligen uppskattade filmen, men att få hosta när jag sitter upp i rullstolen kan innebära rena livsfaran för mig. Personer, som jag, med en spinal muskelatrofi har ofta problem med att sitta upp och hosta. Därför var jag tvungen att skynda mig tillbaka till hotellet för att lägga mig ned och för att bankas på ryggen. Vägen tillbaka kändes som en hel evighet och jag blev riktigt rädd då det vid flera tillfällen täppte till i strupen och luften inte kom in. Det var nära att det gick riktigt illa, men på något konstigt sätt överlever jag det mesta.

Kvällen avslutade jag med en mycket god trerättersmiddag på Jensen's Bøfhus. Förrätten blev en enkel, men god räkcocktail. Sedan blev det grillat kycklingspett med potatis och Jensen's favoritsås. Efterrätten var uppfriskande och jättegod, en apelsinsorbet som serverades med en krämig chokladmousse och apelsinbitar. Uppe på hotellrummet kunde jag surfa på nätet och avslappnad i sängen titta en stund på TV innan John Blund kom och hälsade på.

På söndagen var det bara att ta det lugnt och vila inför konserten. En brunch i hotellbaren blev det, ett så kallat konserterbjudande. Det regnade ganska mycket den dagen, men på väg till Ullevi var det lyckligtvis uppehåll. Precis som på lördagen höll Madonna på att soundchecka före konserten, vilket medförde att insläppet blev något försenat. Det hördes ordentligt. Först av alla rullstolsburna var jag och kunde därför ta den bästa platsen, trodde jag. Rullstolsplatserna på Ullevi ligger mycket långt från scenen. Därför syns artisten bara som en liten prick. Med hjälp av skärmar kunde man se Madonna dansa omkring på scenen. Skärmarna kunde i och för sig varit något större.

I fyra timmar satt jag och väntade på att superstjärnan skulle göra entré. Trött och uttråkad var jag efter att en DJ hade spelat tråkig musik en timma. Det är väldigt sällan jag uppskattar ett förband och det gjorde jag inte den här gången heller. Ösregnet kom och jag fick flytta in under tak. Kallt blev det också, men jag hade som tur var på mig en varm jacka med luva. Det blev fler och fler rullstolar som fick trängas om platserna. Jag fick flytta runt ett par gånger för att andra satte sig framför och skymde sikten. Ibland undrar jag om det inte är mest fördelaktigt att komma sent, precis före konserten, och bli hänvisad till de bästa platserna. Jag kunde till sist, trots allt, se ganska bra.

Konserten blev lite av en besvikelse. Det kan vara så att mina förväntningar var för stora. Ända sedan 1990, då Madonna var här senast och jag inte hade möjligheten att se henne, hade jag sett fram emot det här tillfället. Röstmässigt kan ju Madonna aldrig mäta sig med varken Mariah Carey eller Céline Dion och jag hade inte heller trott mig få höra någon skönsång precis. Showen var i stora drag helt ok, men jag tyckte inte om att hon hade poppat upp varenda låt. Alla hitsen lät som discolåtar och man vill ju faktiskt kunna känna igen dem. Det var alldeles för modernt för min smak. Kanske jag bara håller på att bli gammal.

Den gamla åttiotalshiten ”La Isla Bonita” hade hon verkligen lyckats våldta ordentligt. Den som annars är så bra. Med östeuropeiska zigenarinslag och fioler hade hon förstört den helt och hållet. Borta var de spanska rytmerna och den akustiska gitarren. Det var ju det som gjorde hela låten.

Nöjd är jag ändå över att ha sett Madonna, världens nu levande och största superstjärna, live på scen. Men en gång räcker nog. Nu finns det andra artister som jag vill se och så finns det de jag gärna vill se igen.

Det enda jag har gemensamt med Jean Baptiste Bernadotte är att jag nuförtiden, precis som han gjorde, styr och ställer från sängkammaren. Liggande i sängen kan man faktiskt få en hel del saker uträttade. Det gäller bara att sätta andra i rörelse, alltså mina personliga assistenter som jag ändå har vanan att leda.

På egen hand kan jag titta på TV, lyssna på musik och skriva på datorn. Jag kan lätt få över bilden från datorn till TV:n. Bilden blir i och för sig ganska suddig då jag fortfarande har en tjock-tv. För åtgärda det problemet så får jag göra en rejäl förstoring av bokstäverna, lossa på bromsarna och köra fram sängen lite närmre. Sedan går det bra att skriva i till exempel ett ordbehandlingsprogram. Att surfa på nätet går inte när jag ligger ned. Det blir oläsligt.

Datorn styr jag som vanligt med hjälp av min touchpad som är kopplad till en tre meters USB-förlängning. Ofta frågar man mig hur jag gör när jag skriver. Svaret är att med hjälp av touchpaden och Skärmtangentbordet så kan jag skriva bokstav för bokstav. Skärmtangentbordet är ett program som finns i operativsystemet och som just visar en bild av ett tangentbord på skärmen. Markören flyttar jag med mycket små rörelser med min dyrbara vänstra tumme och så gör jag ett nedslag. Det här är väldigt tidskrävande och om jag är sängliggande tar det ännu längre tid. Tummevalsen kan vi kalla det.

Man blir rätt hungrig när man ligger och väntar på att bli frisk. Mat måste man ha och riktigt god skall den ju vara. Möjligheterna att göra det är de samma, men instruktionerna ges istället från sängen och inte ute i köket. Sedan får personalen springa fram och tillbaka med skärbräden, stekpannor och kastruller. Det är många saker jag vill ha full kontroll över och matlagningen är en av dem. Det skall hackas finare, stek lite till och rör om i grytan, får jag ropa. Kryddningen måste jag verkligen se med egna ögon. Det är tur att det inte är så långt mellan köket och sovrummet. Bara en vägg är det i mellan.

Ett helvete i vardagen och svensk sjukvård

2009-08-21T14:49:00.000-07:00

I söndags vaknade jag upp någon gång på förmiddagen. Försiktigt öppnade jag ögonen och försökte att se något genom mina grumliga linser. Där stod den, den så älskade, men också hatade, livsnödvändiga förlängning av min kropp, min rullstol. Neeej, usch, inte en dag till, tänkte jag, och försäkrade mig om att det inte var en dröm. Det var det ju naturligtvis inte och synd var väl det. Ibland önskar jag mig en matrixvärld där jag själv valt programmet. Tänk vem man hade varit då. Ännu en dag i fångenskap väntade hånskrattande åt mig. I väntan på den optimala friheten, som kommer att ta mig med förr eller senare, var det bara att klistra på sig ett leende och ta sig upp ur sängen. Till dem som tror på himmel och helvete efter döden vill jag bara säga en sak; Ni har blivit lurade. Värre än det vi upplever här finns inte på andra sidan, om det nu finns någonting där överhuvudtaget.

Efter en timmes morgontoalett och påklädnad var jag redo att sätta mig i rullen. Men jag kände mig så dålig och mådde så illa att jag kräktes. Det är aldrig roligt. Så det var bara att börja om från början, av med kläderna, in i duschen och på med kläderna. Vem har sagt att livet skall vara enkelt? Febern jag hade kvällen före var borta, men jag mådde fortfarande dåligt, faktiskt mycket sämre. När jag insåg att jag var för sjuk och min svullna armbåge värkte för mycket ställde jag in dagens alla planer. Pedro Almodóvars nya film, Brustna omfamningar, och Public Enemies med Johnny Depp skulle jag sett på bio. Tur var att jag fick göra ett återköp av biljetterna.

På måndagskvällen var min läkare, Jaak Aaben, på hembesök för att undersöka min armbåge. Oerhört tacksam får man vara att han kommer hem och undersöker en när man känner sig sjuk. Jaak anser att den lilla kraft som man har kvar när man är sjuk skall man använda till att bli frisk, inte till att ta sig ut och besöka någon läkarmottagning om det absolut inte är nödvändigt. Dessutom minskar man ju smittorisken då man inte möter andra patienter. Det är dåligt att fler läkare inte erbjuder den här tjänsten.

Min skolios gör att jag är tvungen att stödja mig på min högra arm. Ett stort tryck får armbågen utstå med otäcka sår och smärtor som följd. På något sätt har man vant sig vid smärtorna. De har blivit en del av en själv och det händer att man nästan glömmer bort dem. Men ibland blir faktiskt smärtan för stor, så stor att man inte orkar med den och man inte ens kan sitta upp i rullstolen.

Jag är egentligen född högerhänt och var också det fram till femtonårsåldern då jag på grund av min alltmer sneda rygg tvingades använda armen till att hålla uppe kroppen med. Det tog något år att lära hjärnan att använda vänsterhanden istället. Det gick ju bra, men idag fungerar ingen hand. Endast lite rörelseförmåga har jag kvar i min vänstra tumme. Tack vare den har jag möjligheten att skriva och blogga för er.

Jaak tyckte att jag skulle åka in till sjukhuset för att röntga armbågen. Han var rädd att infektionen hade spritt sig in till skelettet. Det skulle visst inte vara bra. Så i tisdags tillbringade jag hela dagen på Ryhov. Bättre sysselsättning har man ju varit med om, men ibland har man inget val. När jag anmält min ankomst och lämnat remissen på radiologen fick jag bara vänta en och en halv timma. Jag låg ned på en brits hela tiden. Sittställningen blir så dålig när jag inte kan stödja mig på armen och detta i sin tur påverkar andningen. Det blir nästan omöjligt att ventilera lungorna och det känns som man kvävs. Därför kan jag bara sitta upp korta stunder och tills vidare verkar alla mina aktiviteter bli inställda.

Med svaret från läkaren på radiologen bar det iväg till akuten och ett par timmars väntan. Även där bad jag om möjligheten att ligga ned. Jag var tvungen att kunna andas, annars kan det gå riktigt illa. Man kan ju för guds skull dö, har jag hört. Är det något jag absolut inte har råd med just nu så är det en begravning. Inte skulle jag ha tid heller. Jag har dödsmycket att göra i höst. Blodprov och prov på såret gjordes. Infektionen hade lyckligtvis inte tagit sig in till skelettet, men var så pass allvarlig ändå att den norske akutläkaren skrev ut penicillin. En undersköterska tvättade och lade om såret med kompresser och tejp. Penicillinet hade en stank av ladugård, blött hö och sopor. Det smakade lika djävligt, med andra ord skit, som nästan fick magen att vända sig ut och in. Synd att det inte finns medicin för gourmeter.

Gratis sjukvård har vi i Sverige, säger man. För mig har gratis alltid varit gratis. Skulle ett företag marknadsföra en vara eller en tjänst på samma sätt skulle det vara olagligt. Avgiftsbelagd, som det så fint heter, är den svenska sjukvården. Att göra den gratis skulle väl vara en bra och viktig politisk fråga att driva i framtiden? Då skulle till exempel fattiga pensionärer ha råd med att gå till läkare när de är sjuka och hämta ut sin medicin. Idag finns inte alltid den möjligheten för alla invånare. Hur många pensionärer, studenter, arbetslösa eller funktionshindrade har en tusenlapp över till eventuell sjukvård varje månad när alla räkningar är betalda? Det har inte jag. Tack och lov lever mina föräldrar fortfarande. De hjälper mig alltid. Men alla är inte så lyckligt lottade. Frågan är om vissa människor i samhället skall behöva vara beroende av andras välvilja.

Sveriges befolknings hälsa har blivit en klassfråga, en fråga om bra eller dålig ekonomi. Åttahundratrettiotre kronor har kalaset hitintills kostat. Då omfattar summan ett läkarbesök, två sjuktransporter, penicillin och ett besök hos distriktssköterskan, som bara för ett år sedan blev avgiftsbelagd. Tack för det, kära landstingspolitiker. Jag förstår att ni inte bryr er. Er privatekonomi är det tydligen inga problem med.

Så nu ligger man här hemma i sängen och försöker att ta det lugnt. Jag märker att jag inte är ämnad för denna sysselsättning. Vad tråkigt det är. Jag dör av tristess. Det är tur att jag har mina föräldrar som ofta kommer hit och hälsar på. Mina kompisar i nämnden har redan skickat mig flera vykort. Vetskapen om att det finns de som tänker på en och saknar en värmer en hel del. På Facebook är man lika omtänksam. Jag är tacksam för alla mina fantastiska vänner och att jag trots denna ofrivilliga isolering inte känner mig så ensam.

Stukad fot, Goya och bombhot

2009-07-31T14:43:00.000-07:00

Väl hemma var jag så trött att jag sov tills halv fyra på eftermiddagen. Det var skönt. Jag hade planerat att åka upp till A6 för att lämna in min trasiga dator, men det blev inget av det i fredags. Kroppen krävde att få vila ut sig. Tre kompisar har jag ändå hunnit med att träffa under helgen. Kryckan, Jakob och Magnus blev det. Det var roligt och mycket trevligt var det att få träffa Jakob igen. Det var nog över ett år sedan vi sågs. Vi hade som vanligt en massa att prata om. Att han bor i Uppsala gör att vi inte träffas så ofta och det är lite synd. Tur att föräldrarna bor i Huskvarna så vi ha möjlighet att umgås någon gång i alla fall.

Nu sitter man här i Jönköping igen. Regnet öser ner utanför. Grått och trist är det. Tystnaden säger ingenting. Kommahemdepressionen intar sin plats. Det är som vanligt här hemma och allt jag önskar just nu är att resa bort härifrån igen, bort till något mera uppiggande och glädjefyllt ställe. Jag saknar redan sol och värme, även om det kan vara påfrestande ibland. Tankarna för mig till Belize. Vilket underbart och spännande land det är. Där kan man verkligen koppla av och ta det lugnt. Det skulle behövas nu. Semester efter semestern är kanske något man borde införa. Det tar på krafterna att vara på resande fot. Men vad roligt det är. Skulle jag inte få resa utomlands minst en gång om året så vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av höst och vinter. Om någon vecka är man hjärntvättad och van vid Sverige igen. I väntan på det skall jag försöka att sammanfatta de senaste två veckorna.

Efter det underbara Sevilla var det Toledos tur, en mysig medeltida lite mindre stad med en fortfarande intakt ringmur. Här fanns många saker att se och fascineras av, men tyvärr kunde jag inte uppleva så mycket av det. Min högra fot skadades och med extra värk i kroppen blir det hela mycket svårare att genomföra. På grund av de dåliga gatorna så var rullstolskörning en svår uppgift för min annars så proffsiga assistent. När underlaget är dåligt är det lättar att köra enbart på bakhjulen. Kommer det plötsligt då en lite större ojämnhet är det lätt att fastna och tappa framhjulen ner i backen. Det var vad som hände och det gjorde jätteont. Först trodde jag att jag skulle behöva uppsöka läkare, men jag tog av mig skon och fortsatte upp på de trånga gatstensbelagda gatorna. Naturligtvis gick det mycket saktare. Varenda liten skakning fick mig nästan att skrika till. Med nära fyrtio graders värme och en pulserande smärta i foten var det faktiskt riktigt jobbigt.

Men det var ju bara att anpassa sig efter läget och se vad man hade för möjlighet och ork att göra. Det blev ett stilla besök på torget och en utvändig snabbkoll på slottet. Tyvärr var det tomt och stängt för en stor restauration. Man skall flytta dit ett militärmuseum från Madrid. Troligtvis kommer jag att besöka Toledo igen i framtiden. Då skall det vara utan smärta, mindre värme och med mera ork och tid.

När jag efter en timmars bilfärd anlänt till Madrid och var uppe på hotellrummet, slängde jag mig försiktigt i sängen för att vila lite. En städerska kom förbi och gjorde i ordning rummet före sängdags, alltså inte städa, utan bädda upp, dra för gardinerna och lämna lite godis. På bruten spanska frågade hon om hon skulle tända ”the sexy light”. Min assistent och jag tittade frågande på varandra, men svarade henne ganska snabbt att det inte behövdes. Ett svagt lilarosa ljus över sängen och skrivbordet visade sig sedan, efter en rad knapptryckningar, vara the sexy light. Choklad på huvudkudden är inte ofta man får uppleva på många hotell. Bara de riktigt fina brukar serva på det viset. Det här luftiga hotellrummet hade fönster utåt gatan, vilket var trevligt. Det är inte så jättevanligt, även om man bor femstjärnigt, utan då får man säkerligen betalar tusenlappar extra. Hela hotellet omgavs av en mycket angenäm doft och all inredning var modern och stilfull. Personalen var mycket trevlig och hjälpsam. Dessutom var det bara unga människor som verkade jobba där.

Det är alltid trevligt och intressant att turista i huvudstäder. Nästan alltid finns det mycket att se och att göra där. Mitt första besök i Madrid var det. Därför var det extra spännande och jag hade länge velat åka dit.

Med hjälp av en turistkarta, som jag fick i receptionen, tog jag mig runt i de mest centrala delarna. Gata upp och gata ner gick jag. På det sättet får man se och uppleva jättemycket. Trött blev jag. Att turista tar på krafterna. Värmen gjorde sitt också, men den var trots allt inte så intensiv som jag trodde att den skulle vara.

Plaza Mayor med alla sina uteserveringar var mycket gemytlig. Där lunchade jag en dag före mitt besök på det kungliga palatset. Katedralen precis bredvid palatset var annorlunda än de man är van vid. Utvändigt var den traditionell och gammalmodig. Inuti kunde man beskåda mycket modern religiös konst i form av skulpturer, tavlor, takinredning och naturligtvis också färjat fönsterglas. Det var en häftig upplevelse. 1996 invigdes den. Spännande skall det bli att se hur La Sagrada Familia kommer att se ut när den blir klar, om den nu blir det. Jag tror den blir ännu häftigare tack vare Gaudí.

Palatset var fint och bra anpassat. Med rullstol kunde man ta sig fram överallt där alla andra turister hade tillträde. Det var bra. Ramper och hissar fanns där det behövdes. Visningsvåningarna var från 17- och 18-hundratalet. Det tilltalar mig. Tänk att få bo så. Ett av rummen hade montrar med olika instrument av Antonio Stradivari. Begeistrande var det, nästan som att stå inför Columbus grav i Sevilla. I slottet fanns också två mycket fina marmorstatyer föreställande Isabel och Fernando. Los Reyes Católicos, som de kallas, är för Spanien vad Gustav Vasa är för Sverige.

El Pradomuseet var också en fin upplevelse. Underbara och fängslande målningar av Goya och Velázquez hade jag möjlighet att beskåda där. Diego Velázquez målning Hovdamerna var något alldeles speciellt att stå inför. Det var nästan som att betrakta Carl Gustaf Pilos målning, Gustaf III:s kröning, på Nationalmuseum. Den har fascinerat mig många gånger. Oftast blir jag sittande länge framför den.

Inträdet på museet var gratis för funktionshindrade, eller rättare sagt så gällde det personer som erhöll pension och var EU-medborgare. De kriterierna uppfyllde man ju. Man såg mig i rullstol, men frågade aldrig om jag hade pension eller inte. Man tog väl för givet att en funktionshindrad person inte arbetar. Det är konstigt med tanke på att många i min situation i Spanien faktiskt har ett jobb, även om det innebär att sälja lotter på gatan.

Här i Sverige tycker vi att alla skall betala sitt inträde till olika evenemang, även funktionshindrade personer. Vi kräver att få göra det. Om sedan ledsagaren får gratis entré så är det positivt. Inte skall man behöva betala för en extra uppsättning armar och ben. Men ute i Europa och i andra delar av världen så är det ganska vanligt att personer med funktionsnedsättningar går in gratis eller till ett rabatterat pris. Det hänger säkert ihop med att dessa personer inte har samma ekonomiska möjligheter som vi har i Sverige. Alla skall ha tillgång till de kulturella skatterna.

Puerta del Sol, där madridborna firar nyår, Puerta de Alcalá och Congreso de los Diputados, stället där Spaniens folkvalda församlig håller till, var platser som jag också sökte upp på mina rundvandringar i staden. Samtidigt fick jag möjlighet att se alla vackra byggnader som Madrid kunde erbjuda. De var många.

Inte långt ifrån hotellet, på calle Atocha i en teater, hittade jag till min stora glädje ett Häagen Dazsställe. Vad jag vräkte i mig. Det är svårt att förklara i ord hur gått det är med den här glassen och hur mycket jag uppskattar den. Vanligtvis brukar jag stoppa i mig glass av smakerna Pralines & Cream och Strawberries & Cream. Så äckligt gott är det. Men nu fanns det ett par nya smaker som jag redan upptäckte i Sevilla och de var ett strå vassare. Banoffee och Raspberry Sorbet hette de.

En kväll när jag satt och åt denna underbara glass började jag snacka med ett äldre par som satt vid bordet bredvid. De var mycket trevliga och samtidigt lite nyfikna. Folk är alltid trevliga och pratsamma, verkar det som, i synnerhet då om de vill ha reda på ett eller annat. Det minns jag mycket väl från den tiden i mitt liv då jag frekvent besökte krogen.

En granne till paret hade fått MS och de trodde att min muskelsjukdom var något liknade, men jag orkade inte förklara skillnaderna och det specifika i min muskelatrofi. Ibland vill man helt enkelt inte vara den där informatören som ständigt måste upplysa sin omgivning. Ibland vill man inte vara den där killen med funktionsnedsättning. Ibland vill man bara vara den där killen, en i mängden.

Kvinnan tyckte det var så synd om grannen. Han var visst lika gammal som jag och hade fått sin sjukdom vid tjugoårsåldern. Han blev sämre hela tiden precis som jag. Man skall i princip inte tycka synd om någon eftersom det inte hjälper något. Men kvinnan uttryckte ändå att det var mer synd om grannen än om mig. Jag hade ju haft mitt funktionshinder sedan födseln och hade ju därför inte upplevt något annat. Dessutom var jag van vid situationen. Det är ett konstigt tänkande och jag har vid flera tillfällen stött på samma resonemang här i Sverige. Frågan är om det är mer synd om den nyhandikappade som har förlorat friheten och som varit frisk de tjugo första åren eller om det är den med funktionsnedsättningar sedan födseln som dragit den största nitlotten, som aldrig fått uppleva friheten. Det är bättre att äta en halv kaka än ingen alls. Till syvende och sist så kan man inte riktigt utvärdera ett liv förrän det är slut. Då kan man börja räkna frihetspoäng. En del får sina motgångar och svårigheter i början av livet medans andra får vänta till äldre dagar. Sådana som jag får det härligt ut smetat på hela livet.

Mannen undrade mer vad jag gjorde i Madrid och om jag sett det man skulle se. Han ville ta mig runt i sin bil och visa mig olika platser, men jag tackade nej, eftersom det skulle blivit så omständigt och jobbigt att sitta upp i bilen. Dessutom hade jag ju en egen hyrbil i vilken jag kunde ligga i. Han kom ursprungligen från Santander, en stad i norra Spanien, och dit ville han också köra mig för att visa sina hemtrakter. Det kanske får bli en annan gång. Jag fick hans mobilnummer så jag kunde ringa honom nästa gång jag kom till Madrid. Då skulle frugan också tillaga något utsökt lammkött, sa hon.

Varje år försöker jag att besöka ett nytt land som jag inte varit i tidigare. Förra året var jag i Belize och solade. Året dess för innan bilade jag runt i Irland och år 2006 upptäckte jag Holland. Jag har ingen avsikt att åka till jordens alla hörn. Det vill jag inte heller, men det finns ganska många länder kvar att beta av ändå och om jag någonsin kommer till alla dessa ställen eller inte beror ju på ekonomin och hälsan.

I år var det Ungerns tur att få celebert besök. Efter min långa spanienturné satte jag mig därför på ytterligare ett budgetflyg med destination Budapest. Den flighten gick smidigt och snabbt. Det var meningen att jag skulle hyrt en bil även i Budapest, men så blev det tyvärr inte. Uthyrningsfirmorna kunde inte erbjuda den bil jag önskade. Alla var upptagna. Så i sista sekund fick jag ordna annan transport in till centrum. Det blev hotellets egna limousinservice som fick det uppdraget och resulterade inte billig. Men nu är det så här, sägs det, att den som inte lever över sina tillgångar brister i fantasi och det vill man ju självklart inte. En välklädd chaufför i uniform mötte upp oss på flygplatsen strax före midnatt. För att få plats med alla assistenter, baggage och hjälpmedel behövde jag därför ett ganska stort fordon. En svart elegant Mercedes i vanmodell, i vilken jag kunde ligga i, fick det bli. Flaskor med mineralvatten och handdukar att tvätta av sig med visade chauffören att vi kunde använda. Hotellet var ett Four Seasonshotell som hette Grecham Palace. Precis vid Donau och framför den ståtliga bron Széchenyi låg det. Det var mycket bra och servicen var på topp. Sir och Mister är trevligt att tilltalas med.

Att bara gå runt på Budapests gator och titta på alla byggnader är en stor sevärdhet i sig. Det fanns så många vackra hus och monument. En del av dem höll man på att restaurera. Parlamentsbyggnaden var gigantisk, fint utsmyckad och låg vid flodkanten. Staden hade många trevliga restauranger och uteserveringar. Turister från många olika länder kunde man höra. Priserna var nog också satta med tanke på dem. Gick man bara lite utanför turiststråken såg prislapparna annorlunda ut.

En dag hade jag lust att äta Gulasch. Att prova den här maträtten när man befinner sig i Ungern är ju ett måste. Eftersom det är svårt att veta var man kan få den väl tillagad och till ett bra pris så frågade vi hotellets concierge om råd. Man rekommenderade en restaurang i närheten vid namn Cyrano och gjorde en bokning. Jag fick till och med se menyn. Gulaschen var mycket smakrik och köttet jättemört. Förrätten och efterrätten höll samma höga standard. Den gastronomiska upplevelsen var fyrstjärnig.

Efter många veckor på resande fot var min kropp mycket trött och utmattad. Med värk lite överallt orkade jag bara företa mig en sak per dag. Sedan var det bara att återvända till hotellet för att vila ett par timmar. På kvällarna var jag ju tvungen att gå ut till någon närbelägen restaurang för att äta middag. Precis bredvid hotellet låg en modern japansk restaurang. Teriyaki är en smak som jag verkligen uppskattar. En kycklingrätt med den här såsen blev det och jag hade svårt att sluta äta.

Mina resor brukar bli små äventyr. Konstiga och oväntade situationer hamnar jag visst alltid i. Det kan bli tråkigt, spännande eller roligt. Så här efteråt när man tittar tillbaka kan man ibland skratta åt vissa händelser. En dag i Budapest när jag, efter en flera timmars påfrestande promenad, kom fram till hotellet var det avspärrat av polisen och vi fick inte komma förbi. Ni får gå en annan väg, sa de. Gud vad jobbigt, tänkte jag, och dessa poliser är sig visst lika världen över, alltså inte så värst tillmötesgående. Trött var jag, men runt kvarteret gick vi. Jag ville ju bara upp till sängen och vila mig. Efter tio minuter befann vi oss åter vid hotellet, men då på andra sidan. Där fick vi inte heller komma förbi. Avspärrat var det även där. Fler och fler poliser kom dit. Hotellet var helt utrymt och vi fick naturligtvis inte komma in. Bombhotad hade det blivit. Av vem och varför fick jag aldrig reda på. Det blev ett par timmar på ett kafé istället. Det kändes lite konstigt att gå och lägga sig den natten. Var all fara över, funderade man på.

Floden Donau delar staden i två delar, Buda och Pest. Jag bodde och rörde mig runt i pestdelen. Där gick det hyfsat bra att ta sig fram med rullstol. Värre var det i Buda. Backigt och stenbelagt var det. Därför blev det bara en enda kort visit i den stadsdelen. Jag fick se utsikten uppifrån slottet, vilket jag inte kunde besöka på grund av alla trappor. Upp på berget tog jag mig med hjälp av en rälsvagn i stil med sådan som finns vid Monmartre och Lykabettos.

Jag avslutade min vistelse i Budapest med ett trevligt besök på ett zoo som låg långt från hotellet. Det tog någon timma att promenera dit, men det var det värt. Det jag tyckte var mest sevärt var nog noshörningen och isbjörnarna. De var enorma. På vägen hittade jag ett T.G.I. Friday´s. Tyvärr hade jag inte tid att äta där.

Glädje och besvikelse i Sevilla

2009-07-14T16:56:00.000-07:00

Idag är det den 14 juli och alla vet väl vem som fyller år då, eller? Jo, det är klart ni vet. Så okunniga är ni ju inte. Grattis Frankrike! För tvåhundratjugo år sedan stormade man Bastiljen och franska revolutionen började. Det var ganska blodigt i många år innan man hade uppnått den frihet man från början var ute efter. Men man blev i alla fall av med monarkin väldigt tidigt. Det är mer än vi har uträttat. Ironiskt är det att Knugens äldsta dotter, vad hon nu heter igen, också fyller år idag på denna stora historiska frihetsdag. Länge leve Frankrike, länge leve republiken, länge leve friheten!

Tidig uppstigning blev det idag och till och med frukostbuffé. Men det är inte lätt att få i sig något så tidigt som klockan nio. Det är ju nästan mitt i natten. Lite ägg och bacon blev det, men bara några tuggor. Muffins och lite melon slank lättare ner.

Efter packning och utcheckning lade jag mig i bilen, eller rättare sagt minibussen, för att åka ut bland olivodlingarna i Andalusien och Kastilien. Landskapet är torrt, bränt och bergigt. Spanska högplatån är mycket het, men jag har klarat av värmen bra ändå. Luftkonditioneringen i bussen är inte den bästa precis, även om den är helt ny. Vi stannade på en vägrestaurang längs motorvägen. Två gigantiska portioner, en Paella och en kaninrätt, fick jag in. Naturligtvis kunde jag inte äta upp allt, långt ifrån. Men mycket gott var det.

Så nu har man rört på sig lite igen. Jag befinner mig nu i Toledo som ligger i Castilla la Mancha och har just varit nere i hotellets kafeteria för en burrito med cola. Något måste man ju ha i magen före sängdags. Studiebesök i Toledo blir det imorgon. Intressant skall det bli och inte behöver jag stressa igenom staden heller. Det tar bara en timma in till Madrid och det gör inget om vi anländer sent. Jag hinner nog med att se en hel del ändå.

Första kvällen i Sevilla blev lugn. Jag och mina tre personliga assistenter, Claes, Richard och Victor, tog en liten promenad i kvarteren runt hotellet för att hitta någon restaurang att käka på. Solen hade gått ner, men det var fortfarande så pass varmt att man svettades ordentligt. Man var ju trots allt i Sevilla. Vi gick förbi många restauranger och barer utan att jag fastnade för någon, men hamnade till sist på ett trevligt ställe vid ett litet torg inte så långt från katedralen. Det gäller att sätta sig där det redan finns mycket folk. Sannolikheten är större att restaurangen är bra då, medans problemet kan vara att hitta ett ledigt bord.

Jag chansade på någon slags hamburgervariant. Det var en biff av nötkött med tryffelolja. Svamp, små kokta kulpotatisar och en krämig odefinierbar sås serverades till köttet. Ingen stor smakupplevelse var det, men den var god. Mätt blev jag, vilket jag blir av väldigt lite, så någon efterrätt var det inte tal om. En Cherry blev det istället. Jag älskar riktigt söt Cherry med en tydlig russinsmak. Södra Spanien är ju utmärkt om man vill dricka ett sådant vin. Jeréz ligger ju runt knutarna. Pedro Ximenez heter den som jag föredrar. Den skapade jag bekantskap med vid min första tripp till Cádiz för många år sedan.

Söndagen slutade i mycket stor besvikelse, men jag var helt omedveten om det under dagen. Tur var väl det. Sent gick jag upp. Inte blev det någon frukostbuffé för min del, eftersom sömnen är så pass viktig. Superbra och mycket komfortabla sängar kunde hotellet erbjuda. Det är inte något jag upplevt på så hemskt många hotell världen runt och åtskilliga har det blivit under alla resor. Så högsta betyg kan jag nog ge Alfonso XIII.

Oftast brukar jag ju nöja mig med ett glas Coca Cola till frukost. Det är ju det bästa man kan få. Konstig kille, den där Magnus, tycker nog en del, har jag förstått. Jag är nog lite känd, framförallt på konferenser och möten, som den som alltid dricker Coca Cola. För mig är det bara helt naturligt. Varför skall man till exempel dricka vatten när det finns bättre saker? Det skulle aldrig falla mig in.

Som en parantes kan jag berätta en rolig story. I slutet av nittiotalet, när jag höll på att informera inom handikapprörelsen, hade jag en skolklass hemma hos mig på studiebesök. Barnen var nog i nioårsåldern och var mycket intresserade. Jag berättade om mitt liv i rullstol. Efter en tid när min kompis, Kryckan, som då var anställd av HSO, besökte samma klass berättade han för dem om sitt liv som krycknisse och cp. Han berättade även om mig utan att nämna mitt namn. Barnen kände igen mig av det han berättat och skrek därför högt och frågande. Det måste ju vara Colamannen! Lite roligt var det. Konstigt att få heta som en dryck. Man har även blivit kallad för Oljakillen. Jag vet inte vilket som är bäst. Magnus duger väl. Den store betyder ju namnet.

Det var inte långt jag gick från hotellet förrän värmen kändes påfrestande. Det stod stilla i luften. Med Kepsen på och ett febrilt letande efter en lämplig restaurang flåsade jag runt i kvarteren vid katedralen. Detta ständiga letande efter matställen har snart blivit till en jobbig hobby. Men visst finns det tråkigare sysselsättningar. In bland smala gränder där inga bilar tar sig fram, där knaggliga gator får mig väl omskakad i rullstolen och där små mysiga restauranger, hantverksaffärer och souvenirbutiker trängs, hittade Victor och jag en restaurang vid ett litet torg fullt med apelsinträd.

Här blev det iskall honungsmelon med jamón serrano, det vill säga lufttorkad spansk skinka, till att börja med. Den var välkommen och uppfriskande. Paellan var tyvärr ingen höjdare på den här restaurangen. Jag upplevde den ganska fattig i smaken. Brist på saffransmak fans där och jag hade uppskattat en lätt touch av antingen vitt vin eller öl. Det förhöjer alltid smaken. Även ärter i skulle passat bra. Väl mätta blev vi i alla fall.

Sedan bar det iväg till katedralen, där vi gick runt i nästan två timmar och fotograferade vackra rum och saker. Tidigare fanns här en moské som byggdes i slutet av 1100-talet. När Spanien blev återerövrat byggdes här Sevillas katedral i gotisk stil. Byggnationen påbörjades 1401 och tog runt hundra år att slutföra. Katedralen är mycket känd för sitt klocktorn, La Giralda, som är en rest från den moriska byggnaden. En annan vacker lämning från samma tid är Patio de los Naranjos, en apelsinträdgård där man tvättade sig vid en fontän före inträdet i moskén. Blandningen av det moriska och det gotiska ger ett intressant arkitektoniskt inslag i staden.

Trots mitt stora motstånd till organiserad religion så finner jag alltid kyrkor intressanta och värda att besöka. De har mycket att berätta, såsom historia, ekonomi och arkitektur. Vi får ju inte glömma att religionen är världshistoriens bästa affärsidé och då är nog katolska kyrkan den mest framgångsrika, både när det gäller pengar och makt.

Ett besök vid Christoffer Columbus grav var ett måste för mig när jag ändå var där. Den är ganska ny, bara från slutet av 1800-talet. Den var riktigt pampig. Fyra regenter, representerande kungadömena Kastilien, León, Aragonien och Navarra, bar den store äventyrarens kista.

Den bästa och godaste glassen är inte italiensk utan amerikansk. Jag kan äta mängder av den, även om priset per kula ligger på runt trettiofem kronor. Så efter ett snabbt besök på Häagen Dazsstället, bredvid hotellet, var jag tvungen att vila mig lite. Klockan var ju redan mycket och Depeche Modekonserten väntade, trodde jag.

Här kom nu den stora besvikelsen. Medans jag relaxade uppe på rummet gick Victor ner till receptionen för att fråga om den smidigaste vägen till stadion. Varför vi skulle dit, undrade man. För konserten, förklarade min assistent och fick då reda på att den var inställd. Någon i bandet hade tydligen skadat sig under den förra konserten. Det var en mycket tråkig nyhet när man hade sett fram emot det så länge. Tungt var det. Victor ifrågasatte om man var säker på saken och det var man eftersom Depeche Mode skulle bott på hotellet, men hade då avbokat sina rum. De är konstiga gubbar, Depeche Mode, de skall alltid bo på samma hotell som jag. Men det gör inte så mycket. Jag börjar bli van vid groupies. Lite smickrande, måste jag trots allt erkänna att det är.

En stilla kvällspromenad längs Guadalquivir, den stora floden som rinner genom Sevilla och som mynnar ut i Atlanten, fick ersätta konserten. Jag tog några foton på tjurfäktningsarenan och Torre del oro, som också är från den moriska tiden. På 1200-talet var det ett försvarstorn till hamnen och idag är det ett sjöfartsmuseum. En hamburgare på Mc Donald’s blev det. Vad skall man säga? Så kan det gå ibland. Avslutningen av kvällen fick bli i baren på hotellet. Piña Colada är min favoritdrink. Eftersom jag inte frågade om priset så blev notan lite av en överraskning. Det är bra att skakas om lite ibland, inte bara då i rullstolen.

Mat och tillgänglighet är nästan det ända han tjatar om, tänker ni nog. Det blir ganska mycket av det. Det är jag medveten om. Men det är ju så viktigt. Jag vill bara passa på att nämna att tillgängligheten i Sevilla är något mer ojämn. Det är svårt att få ett grepp om den. Jag har ju bara sett de mest centrala delarna och där kan jag säga att jag upplevde den alltifrån superbra till katastrofalt dålig. Då har jag bara tittat och bedömt trottoarernas och gågatornas beläggningar. Nedfasningar verkar inte vara Sevillas starka sida. Stadens spårvagnar verkar däremot vara riktigt bra för rullisar. Bra ramper upp till perrongerna och lätta påstigningar med bara någon centimeters glapp var det.

Fotot i dagens inlägg visar en liten typisk spansk restaurang, där jag igår åt riktigt god mat, Salchichón till förrätt och Gambas al Ajillo. Översatt till svenska blir det spansk korv, i stil med Salami, och räkor i vitt vin med vitlök.

Extremvärme, Ronaldo och Michael Jackson

2009-07-11T16:55:00.000-07:00

Efter några timmars bilfärd genom det torra andalusiska landskapet och en god middag på en enkel landsbygdsrestaurang, sitter jag nu på ett lyxigt hotell i Sevilla och försöker att sammanfatta några dagar i mitt händelsefattiga liv. Hotellet heter Alfonso XIII och öppnades 1928. Det är en vacker byggnad i typisk sevillastil med moriska influenser. Takhöjden i mitt luftkonditionerade rum är nära fyra meter och försedd med stilfulla stuckaturer och kristallkrona. Inredningen är klassisk lyxigt. Som att bo på slott är det nästan. Det får väl duga under ett par dagar. Jag kommer nog att trivas.

Den ursprungliga orsaken till mitt besök här i Sevilla är Depeche Mode. De spelar nämligen här imorgon. Jag lyckades till sist att komma över några biljetter. Biljetterna var egentligen inte svårigheten utan frågan var om det fanns rullstolsplatser eller inte. Efter lite e-mailväxlande fick vi informationen att köpa de billigaste entréerna och sedan dyka upp på arenan för att bli anvisad till rullstolsplatserna. Vi får se hur det går imorgon. Det skall bli spännande.

Tjugoåtta grader på natten och trettiosex på dagen har det nu varit under några dagars tid. I måndags var det så mycket som femtio i solen och det var varmt, mycket varmt. Jag tycker i och för sig om sol och värme, men jag har märkt att med åren har det bara blivit svårare och svårare att klara av hettan. Då är det bra att ta det lugnt, inse kroppens begränsningar och sätta på lite luftkonditionering. Man får inte överdriva. Lite grand räcker, för fy vad förkyld man kan bli av det. Det fick jag erfara på en av mina mexicoresor för några år sedan, men det är en helt annan story.

På grund av den extrema värmen som vi haft här nere i södra Spanien så har jag ju därför hållit mig inomhus ett par dagar. Något långtråkigt har det varit, men man får försöka att hålla sig sysselsatt ändå. Mycket nyheter på TV har det blivit och tur är väl också att man tog med sig datorn. Musik, film, spel och skrivande fyller timmarna snabbt. Jag har ju faktiskt också tagit tillfället i akt och vilat ut mig. Det är ju trots allt det semestern är till för. Lagom till lunch har jag stigit upp och satt mig vid dukat bord. Det är bra med serviceinriktade föräldrar som fixar det mesta. Inte behöver jag tänka på att handla, laga mat, diska, städa, tvätta eller stryka. De tar hand om allt. Vilket pli man har på dem. Jag är fantastisk.

När man ser ut som jag är det inte alltid så lätt att visa sig i badbyxor på en badstrand. Vissa feta människor kan nog förstå lite vad jag menar, men kanske ändå inte riktigt, eftersom de är så många och fetma ganska vanligt så är situationen inte riktigt den samma. Inte många reagerar nämnvärt vid åsynen av en överviktig person.

Men när en spinkis som jag klär av sig blir reaktionerna helt annorlunda. De behöver inte alltid vara medvetet fientliga, men de kan också vara det. De tar sig då i uttryck av pekningar och gapskratt. Dessa påhopp och förolämpningar är lyckligtvis inte så frekventa, men de inträffar titt som tätt och är faktiskt något som vi funktionshindrade upplevt åtskilliga gånger i våra liv. Vi är på något sätt vana vid det, men då inte sagt att vi uppskattar det. Annars så är det vanligt att icke funktionshindrade personer nöjer sig med att glo så de tappar ögonen och viska till varandra om vilken ny upptäckt de gjort. Priset tar ju de som håller för munnen och viskar och glor samtidigt. Inte förstår man vad de håller på med. De är ju för smarta, dessa icke funktionshindrade. Ibland undrar jag vad det är för fel på dem. Är felet att de inte har några fel? Finns det felfria människor? Finns det utrymme för oss med fel? En ännu viktigare fråga är om det skall finnas det. Det tycker jag.

Därför tog jag mig själv lite utrymme i veckan och drog ner till stranden. Jag skiter i vad folk säger. De får säga vad de vill. Vem bryr sig? Jag älskar ju playan. Den är ju inte bara till för de vackra. Så jag klädde av mig, la min etthundratrettio centimeter långa och arton kilo lätta kropp ned för att sola en liten stund. Ingen sa något otrevligt, utan tvärtom. Det fanns de som frågade om vi behövde hjälp och var villiga att också ge oss ett handtag.

Himmelen var klart ljusblå. Havet låg stilla. Sorlet från storstaden hördes i bakgrunden och en lätt doft av kokos från solkrämer svepte förbi min näsa några gånger. Solen värmde min kropp och brände lätt min hud. Det var underbart. En och en annan strandförsäljare gick förbi nere vid vattnet och ropade ut sina varor. Men jag var inte törstig.

Vad som är positivt just med playan i Málaga är ändå det stora lugnet och avsaknaden av stress, som är svår att hitta på andra orter här på kusten. Torremolinos och Fuengirola, till exempel, är raka motsatsen till Málaga i detta hänseende. Sådana här fantastiska stunder, som livet ibland erbjuder, förgylls alltid med musik av George. Tyvärr låg inte min mp3-spelare i ryggsäcken som den brukar göra. Det var en besvikelse.

Efter en stund, när jag blev hungrig, gick jag och min assistent upp till en liten chiringuito, en enklare strandrestaurang, för at stilla min hunger. Jag beställde ett spett med sardiner. De grillar man på stranden. Doften kändes ända upp till borden. En liten båt som man fyllt med sten och sand fick agera som grill. Lite citron häller man på och sedan äter man dem som de är, med ben och skinn. Mmmm, Gud vad gott det var. När radion mycket svagt spelade ”Wake me up before you go-go” var dagen gjord. Kan det bli bättre?

Igår åkte jag till Ahlaurín de la Torre, vilket ligger lite utanför Málaga och inte så jättelångt från flygplatsen, för att hälsa på min storasyster. Monika som hon heter har bott här i Spanien i nu tjugoett år. Hon är gift och har två barn. Det är synd att vi träffas så sällan, för det är riktigt roligt att sitta och snacka lite. Att lära känna sina syskonbarn skulle också vara intressant. Men tyvärr träffas vi ju bara när jag är här på Costa del Sol. Monika besöker aldrig Sverige. Sist hon gjorde det var när jag tog studenten 1992. Så de få och korta stunder som vi kan umgås får man verkligen ta vara på. På grund av att jag var tvungen att byta min hyrbil i Málaga vid sextontiden, kunde vi inte stanna så länge. Men vi hann ändå med att snacka och skratta lite. Dessutom blev det en god äppelkaka med vaniljsås ute i trädgården. Det var varmt. Mamma passade på att ta en simtur i poolen.

Den fysiska tillgängligheten i Málaga blir bättre och bättre. Vid varje besök så märker jag små, men viktiga förbättringar som till exempel nedfasningar från trottoarer, busshållplatser och ramper. Det märks att man verkligen försöker att anpassa samhället. Visst är trottoarkanterna höga, en del entréer har trappsteg, men det är mer som är tillgängligt än utestängande för hjulbenta personer.

Nedfasningarna från trottoarkanterna är mycket bra gjorda och sådana borde vi införa i Sverige. De är gjorda med plattor som har små uppbuktningar, vilka är effektiva mot halka. De skulle även vara bra för de synskadade, då man med vit käpp lätt kan känna var man befinner sig. Den röda starka färgen visar också för de synsvaga var man kan gå över gatan. Någon konflikt mellan de rörelsehindrade och de synskadade, tror jag inte skulle uppstå.

Stadsbussarna är försedda med väldigt bra ramper. De kommer fram elektriskt med en enkel knapptryckning av chauffören. Inga glapp mellan trottoaren och bussen blir det och nästan ingen nivåskillnad heller. För en elrullstol går det mycket smidigt att komma på. Förutsättningen för att det skall gå så lätt är att ingen har parkerat vid busshållplatsen, vilket inte är ovanligt här i Spanien.

Att hitta handikapptoaletter gör man smidigast på de olika shopping centra som finns utspridda i stan. De är hyfsat bra. Men man kan även hitta dem på en del nya barer och restauranger. På Plaza de la Merced ligger några barer med toaletter för oss hjulbenta.

Från nummer sju till nio, från Manchester United till Real Madrid, från England till Spanien har han nu äntligen tagit sig, Cristiano Ronaldo, världens snyggaste, mest framgångsrike, skickligaste, dyraste, bäste och högst avlönade fotbollspelaren genom tiderna. Sjuttiofemtusen Real Madridfans tog emot Cristiano med ovationer och han förklarade att han var stolt över att vara den bäst betalde spelaren i världen. Att få spela i Real Madrid är för honom en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.

Runt en miljard kronor har denne portugisiske fotbollspelare kostat i inköp. Det är mycket pengar, vilket FC Barcelona tyckte och varför de nu lägger sig i det, men det är möjligt att man tar in hela eller delar av summan genom försäljningen av tröjor med Ronaldos namn på.

En spännande fotbollshöst kommer det att bli. Hur det kommer att gå för Manchester United utan Ronaldo blir intressant att se och kanske ännu mer intressant blir att se om Real Madrid lyckas slå FC Barcelona. Vilka lag som hamnar i Champions Leaguefinalen är frågan vi få vänta med ett tag. Den 22 maj nästa år vet vi med säkerhet vilka, då hålls nämligen finalen i Madrid. Kanske borde man åka dit.

Nu är det lite över två veckor sedan jag mitt i natten slog på text-tv och fick läsa att the king of pop var död. Lite av en chock var det nog allt, för vem hade väntat sig att Michael Jackson skulle gå bort just nu när hans konserter var så nära? Dagligen pratar man om honom på nyhetssändningarna här i Spanien. Det verkar som det finns hur mycket som helst att säga och alla vill säga något. En stor nyhet är det ju och jag vill ju inte vara sämre än alla andra.

Visst lyssnade jag på Michael Jacksons musik när jag var ung och tyckte verkligen om den också. Det var nog framför allt i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet som jag köpte hans skivor. Jag försöker att se stora stjärnor live när jag har möjlighet, även om jag inte vet och kan allt om dem. Att se en artist på scen är alltid en givande upplevelse. Så när Michael hade konsert i Stockholm 1992 var det en självklarhet att besöka den. Vi bodde till och med på samma hotell. Stockholm Stadion var full. Showen var fantastisk och han kom inflygande på scen med jetpack på ryggen, om det nu var han som flög. Häftigt var det i alla fall. Klädbyten, körer, dansare, höj- och sänkbart scengolv, moon walk och oförglömliga låtar berikade konserten. Den var utomordentligt bra och jag kommer alltid att minnas den som en av de mest spektakulära jag sett i mitt liv.

Som artist var Michael Jackson ett geni och störst av alla. Det dröjer länge tills världen får se något liknande igen och jag vågar nog säga att vi blivit lite fattigare. Vila i frid, Michael.

Málagas godbitar och Vätterstranden

2009-07-03T10:52:00.000-07:00

Från sol och värme till sol och värme, från Jönköping till Málaga, har jag nu tagit mig med en fyra timmars lång flygresa. Mitt allra största intresse är ju att resa och det är just nu som jag verkligen känner att jag lever. Att det är mina resor jag lever för är ingen hemlighet. De är det bästa jag vet och på dem får jag möjlighet att vila upp mig lite grand. Då menar jag också bara lite grand, eftersom mina resor ofta inte innebär ett stort slappande på stranden. Det kan vara skönt att få lite D-vitamin på playan någon dag, men sedan blir jag rastlös och måste höja tempot för att försöka uppleva så mycket som möjligt. Man vill ju se, känna, smaka, lyssna och lukta på så mycket som möjligt. Alla sinnen måste tillfredsställas. En resa är ett ypperligt tillfälle för detta och ofta då med nya positiva erfarenheter.

Det är trettiofemte gången jag besöker den här underbara andalusiska staden, där jag som halvspanjor känner mig riktigt hemma. Hade jag haft möjlighet hade jag mycket gärna bott här istället för i det kalla Jönköping. Tyvärr ser livets förutsättningar lite begränsade ut just nu och jag får nöja mig med det som för tillfället erbjuds. Men vem vet vad framtiden har för något att överaska med?

Man har sina favoritställen, barer, affärer, restauranger, biografer, stadsdelar, museer, stränder, maträtter och drycker som man försöker att återuppleva varje gång man besöker Málaga. Det finns en lite trevlig restaurang i de gamla stadsdelarna, mitt i centrum vid Plaza de la Merced, som jag uppskattar. Där kan man äta utsökta, mycket smakrika tapas som inte är traditionellt spanskt gjorda, utan mer på ett modernt sätt med influenser från lite olika ställen i världen.

I onsdags besökte jag Lechuga, som restaurangen heter, och passade på att sätta tänderna i två riktigt goda tapas. Den första var en liten krämig kycklingröra med curry och lök, på en knaprig toast. Lite kokosflingor och lingonsås passade jättebra till. Smakupplevelsen blev stor och den är svår att beskriva i ord. Man ville bara äta mer och mer utav den. Bali heter den här tapan. Den andra heter Roll och var en rulle av tjockt, skivad, rökt lax, också den på toast, som fyllts med en krämig ostblandning med småbitar av päron och en liten lätt smak av kanel. Över detta hade det ringlats en god och söt apelsinsås. Blandningen av söttman, sältan och den lite sträva rökiga smaken var fantastisk. Jag har faktiskt prövat på att tillaga den själv hemma i Sverige och det har gått bra. Tänk vad mycket god mat det finns. Det är tur att man inte har några anlag för fetma. Man vill ju inte bli något arbetsmiljömässigt problem.

Efter en shoppingrunda på El Corte Inglés och restaurangbesöket på Lechuga gick jag, med två av mina assistenter, ner för Calle Granada och upp på en liten knagglig gata vid namn Calle San Agustín, förbi Picassomuseet, för att förtära te på ett ställe som heter La Tetería. Ett iste med smak av citron och kanel fick svalka mig i den ljumma, spanska sommarkvällen. Utöver det rika tesortimentet erbjuder stället också goda pannkakor med fyllningar av stor variation.

På La Tetería kan man sitta i timmar, vid de låga borden och de små pallarna, och titta på förbipasserande malagabor och turister. Det är mycket underhållande. Gatumusikanter finns det också gott om här. En del är bra, men de flesta är faktiskt inte alls så duktiga. De får inte en cent av mig och inte heller alla tiggare som stryker omkring. Personer utan fysiska men skall ju inte behöva tigga sig till ett uppehälle. Man kan ju arbeta, vilket verkar vara totalt främmande för en del. Personer med funktionsnedsättningar kan jag däremot känna en större empati med.

Förra veckan bjöds det på gassande sol och härlig sommarvärme i Jönköping och resten av Sverige. Då passade min syster, barnen och jag på att grilla på vätterstranden en dag. Efter ett snabbt inköp på ICA vid Juneporten möttes vi alla upp för att ta oss över järnvägen vid tågstationen.

Den här gången fungerade hissarna och jag slapp att gå hela vägen till hamnen. Hissarna är katastrofalt äckliga. De stinker något oerhört. Vissa människor anser sig tydligen ha rättigheten att använda dem som toaletter. De borde skämmas. Kommunen bara tittar på och löser inte problemet, medans vi hjulbenta tvingas köra in och sitta i de mest avskyvärda kroppsvätskor. Det är bra om man har stora lungor så man åtminstone kan hålla andan en stund.

För de flesta är ju vätterstranden synonymt med stället nedanför Rosenlund, men det finns också andra trevliga platser längs gå- och cykelbanan. Om man kommer ut ur hissen, tar till vänster, passerar A-lagets högkvarter och gå väster ut, nästan hela vägen till Talavid så hittar man många små mysiga ställen att placera sin engångsgrill på. Vad en simpel korv med bröd smakade gott. Barnen tyckte det var skoj att leka med fötterna i det kalla vattnet. Malin och jag satt och snackade i solskenet. Sedan bar det iväg in till centrum för lite shopping och glass på Mc Donald’s.

När det är fint väder i Sverige, då menar jag sol och värme, så vill jag nästan alltid ut. Att sitta inomhus vid dessa få tillfällen känns så fel. Två härliga promenader blev det också, en runt Munksjön och en längs vätterstranden. När jag rundar Munksjön brukar jag gå medurs för att få solen i ansiktet. Promenaden runt sjön är rogivande. Mycket natur och få människor möter man här. Det ger en också bra tillfällen för tankeverksamhet. Längs vätterstranden däremot kryllar det av folk, så man får verkligen se upp med förbipasserande cyklister och gångtrafikanter. Man vill ju undvika alla eventuella olyckor. Det är bekvämt att köra på asfalten där och jag önskar att man kunde inse att hela centrum kunde bli mycket bättre om man använde asfalt istället för olika sorters stenar och plattor. Stadsbyggnadsvisionen poängterar tillgängligheten till vattnet. Tydligen gäller det inte oss hjulbenta, eftersom man mycket fint har lagt upp gigantiska stenar mellan asfalten och sanden som gör det helt omöjligt att ta sig fram. Jag undrar vad kommunen har emot oss.

Denna veckans stora politiska händelse i Sverige är att monopolet av läkemedelsförsäljningen äntligen är avskaffat. En sådan enkel sak som att hitta Alvedon i matvarubutiker är ju helt omöjligt idag, men kommer förhoppningsvis nu att ändras. Jag hoppas också både på lägre priser och bättre service.

Hur många gånger har man inte hämtat ut medicin på Apoteket och blivit expedierad av sura och otrevliga farmaceuter? Ibland upplever jag att man nästan måste be om ursäkt för att man ber om vissa tjänster som staten, landstinget eller kommunen erbjuder. Om man är ensam på marknaden så kan man ju i stort sätt uppträda hur som helst eftersom kunden eller patienten inte har några alternativ att välja bland. Finns det många utförare så medför de ekonomiska incitamenten, som en naturlig följd, ett trevligare bemötande. Ingen affärsverksamhet vill ju förlora sina kunder.

Men det kvarstår en mängd monopol att avskaffa. Systembolagets är ett av dem. Tänk att kunna gå ned till ICA och köpa en flaska rödvin en lördagseftermiddag, då man glömt bort att göra inköpet tidigare i veckan. Dessutom skulle ju tillgängligheten av alkoholhaltiga drycker bli större och det tycker jag är bra och viktigt. Till skillnad från många andra politiker så tror jag ju verkligen på individens frihet och ett samhälle där alla tar ett eget ansvar för sina handlingar.

Äntligen midsommar

2009-06-22T18:04:00.000-07:00

Efter ett styrelsemöte i Kooperativet OLJA, ett gruppmöte i Folkpartiet, ett möte med referensgruppen för särskild kollektivtrafik, ett nämndegruppmöte hos Hallby, Kommunfullmäktige, JLTs bolagsstämma och till sist ett nämndemöte var jag helt utmattad i fredags. Att göra så mycket på bara fyra dagar är på gränsen till vad jag klarar av. Tidiga morgnar är inget för mig, speciellt inte om man inte kommer i säng förrän vid tvåtiden. Inte kan man hjälpa att man är en nattmänniska. Det går ju inte att ställa om sig bara för att man skall upp tidigt någon gång ibland. Vad som är konstigt är att alla möten nästan alltid verkar hopar sig i en och samma vecka. Ibland är det veckor då jag inte har något alls att göra. Det är positivt eftersom jag då har möjlighet att vila ut mig lite, men samtidigt kan det både bli ensamt och långtråkigt. Det är inte bra för själen.

På torsdagen kom den stora nyheten. Vi blev med minister, alltså Folkpartiet och Jönköping. Reinfeldt hade utsett en ny högskole- och forskningsminister. Det blev faktiskt Tobias Krantz och det var det bästa valet, tycker jag. Det var nog inte många som hade gissat på Tobbe, för tillsammans med Erik Ullenhag gav han fjorton gånger pengarna på spelsiterna. Dessutom fick vi en annan rolig nyhet. Emma Löfdahl övertar riksdagsplatsen efter Tobias. Att Emma äntligen får en plats i riksdagen är något jag väntat på länge. Skönt att drömmar blir sanning ibland. Ett stort grattis till båda vill jag tillönska.

Fredagen blev också tidig och då redan klockan sju hörde jag larmet från mobiltelefonen. Usch vad grymt livet kan vara ibland! Morgon stund har guld i mun. Den som kom på det uttrycket var nog inte riktigt frisk. Så det var bara att stiga upp. Gästerna kom klockan fjorton och före det hann jag med att snygga till mig, städa, handla det sista och förbereda förrätten. Vad som är bra med midsommarmaten är att den knappast behövs tillagas. Färskpotatisen måste i och för sig skrubbas och kokas, men sillen är ju bara att ställa fram, om man nu inte lagt in den själv. Jag hade en vecka tidigare lagt in en burk apelsinsill. Abba sålde för några år sedan en sådan sill, vilken jag älskade, och som de tyvärr slutade att tillverka på grund av dålig försäljning. Då kan jag väl göra en själv, tänkte jag och gjorde så. Resultatet blev dessutom mycket godare än originalet.

Inga små grodor och uppochnedvända, blomklädda fallossymboler hade vi, men mycket trevligt ändå. Det var riktigt länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde på midsommarafton. Både Johan och Kryckan verkade trivas ordentligt. Att ha roligt och att skratta så nästan tårarna sprutar betyder en hel del för mig. Man borde roa sig lite oftare. Det är för mycket allvar i livet. Livet är ju trots allt bara ett stort skämt och kan man se det så blir det nog lättare att leva.

Lördagen var lugn. Jag vilade, åt som vanligt god mat och tittade på en bra film. Vädret i helgen var ju inte vad man hoppats på, men kanske just det som man förväntat sig. Regn, hagel och åska är ju inte så ovanligt för en svensk midsommar. Det har jag varit med om förut.

Även söndagen bjöd på rejäla skurar när Kryckan och jag besökte min moster ute på landet i Mullsjö. Där hade vi det också trevligt. Proppmätt blev jag efter all mat, efterrätt och tårta. Det är så skönt att komma till dukat bord ibland, även om ett av mina största intressen är just matlagning. Min moster, Maggi, bjöd också på ett väldigt gott tyskt mousserande vin. Det var så gott att det blev tre glas och jag tror att det var lite för gott, för ett glas hade nog räckt. Jag var tvungen att vila mig en stund på soffan och sedan var jag pigg igen.

Lasses avhopp, demonstration och låt Jesus vara!

2009-06-13T14:19:00.000-07:00

Här blir det först lite politik. Jag trodde aldrig att det skulle bli så mycket av den varan i det här forumet, men jag förmodar att jag är för evigt fast i träsket. Det går inte att låta bli att iaktta och att tycka. Tur att man lever i en demokrati med en trots allt ganska stor frihet. Efter att kryssräkningen slutförts står det klart att prästen tyvärr kom in i europaparlamentet. Vad skall man säga? Grattis! Eller?

Min kandidat, Barbro Westerholm, får stanna i Sverige. Det är mindre bra, men hon får fortsätta sitt arbete i riksdagen. Det kanske är där hon ändå kan göra de största insatserna för pensionärerna. Att Marit är tillbaka kan jag glädja mig åt. Det är en trevlig ”kärring” och jag har faktiskt saknat henne de senaste åren då hon hållit sig borta. Marit är en väldigt jordnära person och en bra lyssnare. Hoppas hon kan röra om lite i toppen också. Kanske hon kan väcka liv i socialliberalismen igen. Den är ju nästan död.

En av mina idoler meddelade i veckan att han tänkte lämna regeringen. Det är verkligen tråkigt, då Lars Leijonborg är en mycket skarp, kunnig och bra politiker. När jag för några år sedan var distriktsordförande i liberala ungdomsförbundet hade jag ofta kontakt med Lars. De samtal vi hade visade mig en helt annan bild av honom än den man kunde få i massmedia. Jag förstod heller aldrig varför han var tvungen att bytas ut. En stor motståndare av det var jag i alla fall. Leijonborg hade kvalifikationer som andra inte tycktes se och ersättaren har ju inte gjort någon större succé precis, med tanke på opinionssiffrorna. Framgångarna för partiet i europaparlamentsvalet var ju en ren mariteffekt.

Enligt DN igår så är valet av ministerposten avgörande för åt vilket håll Björklund tänker rikta politiken. Jag har absolut inget emot Erik Ullenhag. Socialliberalismen behöver vi som sagt var mer utav och han kommer ju dessutom, med stor sannolikhet, att bli partiordförande. Hoppas bara att det blir snart. En annan lämplig kandidat för posten som högskole- och forskningsminister är Tobias Krantz. Den uppgiften skulle han klara superbt.

Igår åkte jag ut på landet igen, inte för att fylla på klorofyll, utan för att vara med på mina syskonbarns skolavlutningar. Det brukar jag göra om jag har möjlighet till. De uppskattar sin morbrors närvaro och det märks. De fick alla tre vars en ros att hänga runt halsen. Det är så man gör nu för tiden även på barn i skolåldern. Malin brukar göra en jordgubbstårta som är en riktig smakupplevelse. Den satt jag och tänkte på hela tiden i kyrkan, eftersom jag i vanlig ordning inte hade ätit någon frukost. Tur blev det tårta även i år som jag slängde i mig efter en mycket blöt promenad genom ösregnet. Usch vilket dåligt väder. Nu längtar jag verkligen ner till solen och värmen i Málaga. Skönt att det bara är fjorton dagar kvar.

Huruvida skolavslutningen skall hållas i kyrkan eller inte blev det ju lite debatt om häromdagen. En del tycker att det tillhör traditionen att kyrkan får ta hand om den och värnar om att det förblir så. Det är också högtidligt att ha avslutningen i en kyrka, menar förespråkarna.

Min ståndpunkt i den här frågan har ni säkert redan listat ut. Skolavslutningar skall, enligt min mening, hållas på neutral mark. Vad är det för fel på en skolas aula? Det kan bli minst lika högtidligt där. Saker och ting blir ju vad man gör det till och vad beträffar traditionen så betyder inte en mångårig vana att den är rätt. Att sätta griller i huvudet på små barn kan aldrig bli rätt.

Skolan tillsammans med kyrkan skall inte hålla på med sådant här. Man borde ta sitt ansvar. Politiker borde ta sitt ansvar, slå näven i bordet och sätta stopp för det här religiösa tramset nu och för alltid. Vi kommer att se en förändring av det här inom en snar framtid, tror jag. Det är oundvikligt i ett mer och mer sekulariserat samhälle, men även med en ökad invandring. Låt Jesus vara, åtminstone på skoltid!

Mycket snack om jämlikheten, men var är tillgängligheten? Handling, riksdag och regering, ingen mer diskriminering! Det skrek vi med höga röster när vi gick genom Jönköping idag för att demonstrera för tillgänglighet.

Vi var omkring hundra personer som hade samlats på Hovrättstorget för att tillsammans, med olika plakat och megafoner, marschera längst Östra och Västra Storgatan, Klostergatan och slutligen framföra våra protester vid Västra Torget.

Det är nu på tiden att det sker en drastisk förändring när det gäller tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar i Sverige. Det finns lagstiftning, och en ganska gammal sådan, som säger hur samhället skall vara anpassat på olika sätt för oss med funktionsnedsättningar, men det hjälper ju inte. Det händer ju inte ett skit på vissa områden och i vissa delar av landet. Utan viten, straff och ekonomiska incitament kommer vi ingen vart. Därför kräver vi att otillgänglighet klassas som diskriminering. Det har man gjort i andra länder. Men varför inte i Sverige? Vi som är så duktiga och världsbäst på allt borde gjort det för länge sedan.

Två politiker, en kådis och en sosse, höll tal på Västra Torget. Det var som vanligt fina ord, men troligtvis väldigt tomma också. En sak som vi lärt oss genom åren är att det kvittar vem som sitter vid makten. Det sker ingen förändring ändå. Så, Reinfeldt och company, passa på att fixa det här nu medans ni fortfarande har chansen. Inte vill ni att Mona Sahlin skall ta itu med det?

Oj, ursäkta, det blev visst bara politik. Jag måste nog gå och lägga mig nu. Imorgon väntar en ny spännande dag med förhoppningsvis också nya äventyr. Godnatt mina fans;-)

I valet och kvalet på examensfest

2009-06-07T14:27:00.000-07:00

Idag är det 7 juni. Det är europaparlamentsval och jag bestämde mig, trots min stora besvikelse på politiken, att gå och rösta. I torsdags gjorde jag det och det blev faktiskt Folkpartiet den här gången också. Svårigheten var att hitta en lämplig kandidat att kryssa. Man måste ju inte kryssa om man inte vill, men jag har alltid utnyttjat den möjligheten så länge den funnits och om man absolut inte vill ha in kandidat nummer tre så är det extra viktigt att ge sin röst till någon längre ner på listan. Barbro Westerholm fick mitt kryss. Pensionärerna behöver en stark röst i parlamentet. Hoppas hon kommer in. Jag gjorde dessutom, precis nu, ett test på http://www.makthavare.se/ för att se vilken kandidat vars åsikter mest stämmer överens med mina egna. Christofer Fjellner (m) blev resultatet. Synd, Christofer, det är försent. Tänk att jag alltid blir moderat i dessa partitester på internet.

Det har varit en del debatter i TV den senaste tiden. Den mellan Reinfeldt (m) och Sahlin (s) tillförde inte mycket. Debatten, eller bättre sagt tjafset, mellan företrädarna för Feministiskt initiativ, Piratpartiet och Sverigedemokraterna gav inte heller så mycket, men var däremot mycket underhållande och rolig. När toppkandidaterna för varje parti blev utfrågade om införselbestämmelserna av alkohol från andra EU-länder var det endast Gunnar Hökmark (m) som inte ville ha någon förändring. Alla andra tyckte att man borde skärpa reglerna. Man börjar undra om något slags jönköpingssyndrom spridit sig. Hoppas inte det. Sverige och svenskarna behöver mer frihet, inte mer Halleluja! Detta är i och för sig inte den viktigaste frågan, men den visar tydligt vem som tror på individens frihet och ett samhälle där vi har färre förbud och pekpinnar.

Den här veckan var det jättelugnt med endast ett möte på förvaltningen, där vi arbetar med att ta fram ett sparförslag till nittiofemprocentsalternativet, och ett besök hos tandhygienisten. Att spara i kommunal verksamhet är aldrig lätt. Det ser ändå ut som vi kommer fram till en bra lösning. Vad beträffar tandhygienisten så är det alltid ett påfrestande besök då jag bara kan öppna munnen tolv millimeter. Att jag är stor i käften stämmer inte i detta sammanhang.

Igår, lördag, åkte jag till Habo för att fira min kära syster, Malin, som tagit examen. Hon har gått en ettårig kurs i Växjö för att bli barnundersköterska. Med fina betyg har hon lyckats bra och nu kommer hon äntligen att få jobba med barn, det som hon har önskat länge. Jag är säker på att hon blir en stor resurs för de olika avdelningarna på Ryhov. Festen var mycket trevlig och det är alltid så roligt att träffa mina syskonbarn. De betyder mycket för mig. Släkten blev positivt överraskad av mitt nya utseende. Jag har rakat huvudet. Så nu är man ett skinhead. God mat fick vi också. Malin är skicklig i köket. Hon kan nästan mäta sig med mig. Redan vid nittontiden åkte jag hem för att se ytterligare en katastrofmatch. Dessutom kan man ju inte stanna på landet för länge. Det är inte bra med för mycket klorofyll. Betong och avgaser skall det vara.

KF, KHR, HSO och Champions League med OLJA

2009-06-06T13:59:00.000-07:00

Förra veckan måste ha varit den jobbigaste veckan hitintills i år. Jag var borta varenda kväll och även på dagarna hade jag fullt upp. På måndagen blev det sammanträde med referensgruppen för särskild kollektivtrafik där vi för tillfället arbetar med en översyn av regelverket. Det arbetet kommer att ta lång tid. Nästa år någon gång planeras det vara klart och då vill vi från brukarhåll att stora förändringar skall ske, med andra ord förbättringar. Hur det blir med den saken är svårt att säga nu, men utifrån mina erfarenheter blir det nog svårt att hävda sig gentemot politikerna. Vår grupp är ju inte någon prioriterad grupp precis. I detta sammanhang är jag inte politiker utan representerar HSO, Handikappföreningarnas Samarbetsorgan. Ett kort gruppmöte på Folkpartiet fyllde kvällen. Jag gick hem precis före månadsmötet för att undvika den så kallade prästen jag skrivit om tidigare och som kommit för att frälsa oss och pracka på oss sin politik. Men mig lurar ingen. Jag tog det lugnt hemma istället.

Tisdagen ägnade jag åt Kooperativet OLJAs årsmöte. Jag fick som vanligt sitta ordförande för årsmötet även om det egentligen inte är brukligt, då jag redan är ordförande. Uppslutningen till våra årsmöten brukar inte vara så stor. Det är tråkigt. De gånger då vi haft Jesper Odelberg på programmet har det sett helt annorlunda ut. Nu besökte teatergruppen Freja oss och det var intressant och bra, men det lockade tyvärr inte så många av våra medlemmar. Årsmötet valde om mig som ordförande för ytterligare ett år. Det blir mitt tolfte år. Jag börjar kunna det här nu.

Kanske årets största händelse hade vi på onsdagen. Efter ett möte på Räddningstjänsten med Kommunala Handikapprådet, där jag representerar Fritidsnämnde, åkte jag med stor spänning och förväntan till Sir Simon’s för att äta gott och se finalen i Champions League. Jag var mycket säker på att Manchester United skulle slå Barcelona ordentligt. Så blev det ju tyvärr inte och man blev något fattigare. Man kanske borde skicka en faktura till Ronaldo och Rooney. Det är ju bara växelpengar för dem. Barcelona spelade fantastiskt bra och förtjänade verkligen segern. Jag fick trösta mig med en plankstek. Den var ok, men jag hade gjort den bättre själv.

Kommunfullmäktige sammanträdde på torsdagen och jag fick hoppa in några timmar. Det var massor av ärenden på dagordningen. Därför började vi klockan sexton. Det slutade inte förrän vid midnatt. Då var jag redan hemma sedan flera timmar. Vissa debatter kan hålla på i det oändliga och ibland finns det risk att man nästan somnar. Det är ju inte så att man inte har hört argumenten förut. Debatten om Tråkköping var underhållande och jag tror att det är just så man måste se dessa sammanträden för att härda ut alla långa timmar. Om man går dit med förväntan att få skratta lite så går allt mycket lättare. Politik behöver inte vara tråkigt. Det finns ju en del komiker i fullmäktige. Kanske är ståuppkomiker ett bättre ord. Det måste också nämnas att vi har en förträffligt bra ordförande, Anna Mårtensson och även hon en folkpartist, som håller ordning på allt och som galant tacklar de påhopp som hon ibland råkar ut för. Ordförandeposten är aldrig ett lätt uppdrag att ta på sig. Det vet jag.

Helgen blev verkligen angenäm med vila och trevligt sällskap. På lördagskvällen hade jag en mycket trevlig och rolig facebookvän hemma på besök. Det var riktigt längesedan Micke och jag träffades, men det kändes faktiskt som igår, som man brukar säga. Ett trevligt möte var det och vi snackade bland annat en hel del om kommunal verksamhet och förvaltning, vilket var väldigt givande. Vi åt naturligtvis också. Maten är ju alltid viktig för mig. Det är ju halva nöjet. Våra gommar fylldes med en klassisk hummer Thermidor. Baconinlindad kycklingfilé fylld med Cambozola och soltorkade tomater, färsk pasta med citrussmak och en fyllig sås gjord på Cambozola, crème fraîche, tomatpuré, soltorkade tomater och basilika ackompanjerad av en grönsallad fick bli huvudrätten. Till efterrätt blev det päronhalvor med Toscaglasyr och vaniljglass. Lite snurrig blev jag allt av det spanska vinet, Conde di Luna, som var smakrikt och lättdrucket. Ett glas räckte för min del.

Bingolotto blev det igen på söndagen. Har jag blivit pensionär, eller? Svaret är ja, men det var ju ett par år sedan man blev det. Därför bryr jag mig inte. Jag spelar utan att skämmas. Man bidrar faktiskt lite till föreningslivet och det är ju bra. Mina spelarkompisar, Angel och Birgitta, hade även med sig en jättefin tomatplanta till mig som Angel planterade i en stor kruka. Jag får ha den inomhus ett par veckor tills den vuxit sig stor nog att placeras ut på min balkong. Hoppas nu verkligen att det blir en solig sommar så jag får stora, röda bifftomater. De är ju så goda, speciellt när man odlat dem själv.

Middag, Bingolotto och hjälpmedelscentralen

2009-05-24T17:43:00.000-07:00

Idag hade jag två vänner på besök, Angel och Birgitta. Det var trevligt. Vi började med en middag. Jag var jättehungrig eftersom jag inte ätit på hela dagen. Det fanns ingen tid till det. Sen natt, lång sovmorgon och en uppstigning med dusch och påklädning gjorde att jag inte var klar förrän klockan var halv fyra. Då hade jag bara en och en halv timma kvar tills gästerna skulle komma.

Det var bara att sätta igång i köket. Som den organiserande och förberedande person man är gick det hela mycket bra. Kycklingfiléerna låg redan i marinad och alla ingredienser fanns hemma. Menyn idag blev något simplare än vanligt. Gratinerade jättechampinjoner fyllda med olivkräm och parmesanost blev det till förrätt. Till varmrätt bjöd jag på ört- och cherrymarinerad kycklingfilé med klyftpotatis och en mustig dragonörtssås. Avrundningen på det hela blev en mycket smakrik jordgubbssallad med vaniljglass. Jag måste erkänna att glassen var köpt. Även solen har ju sina fläckar. Varken tid eller ork hade jag för att ta fram glassmaskinen. Salladen gör man smidigt. En marinad på passionsfrukt, juice av apelsin, råsocker och vaniljstång få sjuda en stund. Sedan hälls den över jordgubbsklyftor. Jättegott, som Tina säger.

Angel och Birgitta brukar spela Bingolotto på söndagar. De hade köpt en till mig och vi spelade alla tre. Jag hade inte spelat sedan nittiotalet. Vi vann tyvärr inget. En del har tur i spel och en del har tur i kärlek, sägs det. Jasså, säger jag? Undrar vad jag har tur i?

Jag har en tendens att bli något negativ i mitt skrivande här i min blogg. Om man vill förändra saker i samhället tvingas man ju belysa det negativa. Det är klart att detta är oundvikligt. Men för omväxlingsskull tänkte jag därför berätta om mitt besök på hjälpmedelscentralen i tisdags, som var mycket positivt. Det gick bra och över mina förväntningar. Man lyssnar verkligen på vad jag har att säga. Mina idéer, förslag och förklaringar tar man till sig. Detta kan tyckas ovanligt då myndighetspersoner ofta slår dövörat till och sätter sig på tvären.

En del av mina vänner, också med funktionsnedsättningar, har vid flera tillfällen kontaktat mig, förtvivlade över att ingen lyssnat på dem och rådfrågat om vad de skulle göra. Jag har hjälpt dem så gott jag kunnat. Ibland har jag varit med som medlare och språkrör. Det är ingen lätt uppgift. Personer med talhandikapp blir ofta sämre bemötta, tycker jag. Det gör mig så arg. Jag för gärna deras talan. Det är ju inte det som det handlar om, utan att alla människor skall kunna känna sig respekterade och bli tagna på allvar. Alla gör inte det och de körs över. Varför man lyssnar på mig, vet jag inte. Kan min verbala förmåga vara orsaken till det? I så fall får jag väl tacka gudarna för den.

Saken är den att jag sitter och använder en rullstol som i år är tjugonio år gammal och det är verkligen gammalt för ett hjälpmedel. Så därför var jag uppe på hjälpmedelscentralen. Man tycker att den är för gammal och vill att jag skall ha en ny rullstol. Det är inget fel på den jag har. Den är stabil och pålitlig. Runt halva jorden har den varit, men den är också lite sliten och det är svårt att fixa reservdelar. För de flesta är det ingen komplicerad sak att byta rullstol. Man gör en utprovning, provsitter, lägger eventuellt till några dynor och väljer sedan den mest komfortabla. För mig ser det lite annorlunda ut. Att hitta rätt sittställning är riktigt svårt. Vi har tidigare gjort flera försök, men inte lyckats. Därför har det aldrig blivit någon ny rullstol.

Men nu hade jag en idé som jag lurat på länge och den gick ut på att göra en avgjutning av min befintliga rullstol, där jag sitter bekvämt, och sedan skapa ett skal av hårdplast i vilken jag kan placera mina dynor. Sitsen kan jag också använda i en ny elrulle och i flygplan. Med massor av gips gjorde man en fin avgjutning. Hoppas att kopian blir lika bra som min kära gamla rullstol. Det får vi se i höst. Jag längtar redan dit. Då skall jag göra min första provsittning, hitta lämplig ny rullstol att placera skalet i och börja titta på en bra elektrisk variant. Det kommer att bli så himla skönt att åter kunna förflytta sig själv. Jag kan knappt bärga mig.

Kvällen slutade med två intressanta möten. Det första var på Fritidsförvaltningen, där vi samlats i liten skara för att diskutera besparingsförslag, och det andra var på Kooperativet OLJA, ett helt vanligt styrelsemöte. Klockan tjugotvå var jag hemma igen, helt utmattad.

ESC, dilemma nr 2 och personlig assistans

2009-05-22T14:45:00.000-07:00

När jag började blogga, vilket är bara några veckor sedan, trodde jag inte att jag skulle ha så mycket att berätta. Problemet är bara att få ner det i skrift. Tankar, åsikter och idéer hopas i mitt huvud. Där finns för mycket. Det skulle räcka till en hel roman, kanske flera stycken. Mina memoarer lär få vänta ett bra tag. När det knappt finns tid och ork till bloggandet är det inte så lätt att göra några stora litterära verk. Dessutom skulle nog berättelsen om mitt liv reta upp en del personer.

I lördags var det final i Eurovision song contest i Moskva. Det är alltid underhållande med denna tävling, även om musiken bara blivit sämre och sämre med åren. Den stora förändringen skedde nog när öst kom med och man tilläts framföra sitt nummer på valfritt språk. Tjusningen var ju att få höra Europas alla språk, även om alla inte är så jättevackra. Finland kan väl tacka för den regeländringen. De hade säkert aldrig vunnit annars.

Årets vinnarlåt var storfavorit långt före finalen och även jag hoppades på Norge. Det var en bra låt och framförandet var heller inget att klaga på. Fiolinslagen kan kanske upplevas som något ovanliga och udda.

Men vad blev det av alla de protester från diverse artister som skulle framföras, om man inte fick genomföra demonstrationerna? Man hörde inte ett ord om detta på scen. Europa kunde passat på att kräva Ryssland på mänskliga rättigheter. Hoppas verkligen Ryssland aldrig blir en del av EU iallafall. I Riga gick det lugnare till. Där kunde man genomföra paraden och det är ju glädjande att domstolen rev upp beslutet som politikerna fattat. Skönt att någon i öst tagit sitt förnuft till fånga. Nyamko Sabuni var där och talade. Det var positivt för den baltiska HBT-rörelsen. Inga lettiska ministrar mötte henne, berättar hon. I och för sig hade hon inte bett om några bilaterala samtal. Men varför inte? Det var väl dumt.

Partiledardebatt i TV 4 har det ju varit också. Den var inte bra. Vart tog alla europafrågor vägen? De var inte många. Allt handlade ju om inrikespolitiken. Med det svaga intresset för EP-valet som finns borde man satt europafrågorna i centrum och koncentrerat sig på dem, om man nu vill ha något folk till valurnorna den 7 juni. Vanligt inhemskt politiskt käbbel kommer aldrig att locka några väljare.

För några år sedan hade jag mitt livs första stora dilemma. Det var mycket svårt att fatta beslut om en speciell fråga. Det rörde sig om liv eller död. Ett beslut fattades, men jag vet fortfarande inte om det blev rätt. Det får tiden utvisa. Man kan ju alltid ändra sig.

Det för mig vidare till det stora dilemmat nummer två i mitt liv. Det är långt ifrån så allvarligt och viktigt som det första, men det har ändå tagit upp mycket av mina tankar. Jag kan inte få ut frågan ur hjärnan. Många skulle nog skratta nu när jag berättar att det handlar om europaparlamentsvalet. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall rösta eller om jag skall rösta över huvud taget. Så här har jag aldrig känt förut. Jag brukar vara väldigt bestämd i hur jag skall rösta i politiska val.

Allt började med att jag åkte på Folkpartiets riksmöte i Linköping. Jag tänkte att jag skulle dit för att tanka mig full på idéer och entusiasm, styrka och vilja att fortsätta med mitt politiska arbete. Eftersom jag inte känt mig så motiverad den sista tiden så tyckte jag att det var en bra idé. Dessutom är det roligt och inspirerande att träffa storstadsliberaler, då jag alltid upplevt dem som så mycket mer liberala än den lantliga modellen. Vetskapen och påminnelsen om att jag inte är ensam om att tänka på ett visst sätt är viktig och många gånger livsnödvändig för mitt politiska engagemang. Men det blev tyvärr inte som jag trodde. Det blev inte så mycket tankande.

Orsaken till min besvikelse var en av våra kandidater som jag tyckte var olämplig, en person som jag inte tycker platsar i ett liberalt parti. Hon är dessutom präst och framför det själv som om det vore någon slags merit. Det här är inget positivt då jag på senare tid blivit mer och mer antireligiös. Jag vill absolut inte, under några omständigheter, ha in henne i europaparlamentet. Hur skall en präst någonsin kunna representera mina liberala tankar? Finns det något hopp för liberalismen i Sverige? Jag undrar det. Hur skall jag rösta? Skall jag rösta?

I måndags hade jag styrelsemöte i IfA igen. Nu börjar man märka ute i landet att det blivit svårare för vår grupp. Fan, vad jag önskar att jag inte var funktionshindrad, eller åtminstone inte riktigt så funktionshindrad som jag är. Då hade jag sluppit att leva ett liv beroende av andra människors assistans. Hade det inte räckt med en liten släng av CP? Aldrig är han nöjd, skulle en del säga.

Försäkringskassan har startat ett korståg mot de assistansberättigade, den grupp i samhället som behöver mest hjälp, det verkligen glömda Sverige, det Sverige som även Björklund helt och hållet glömt bort. Det har blivit svårare att få den assistans man behöver. Reglerna är mycket strängare nu. Det förstår man ju när många, många miljarder skall sparas på just oss. Men följderna blir ju så ofantligt dramatiska. Vem bryr sig om detta? Vem bryr sig om om några hundra eller tusen hjälplösa personer får minskad assistans eller mister den helt? Försäkringskassan gör det iallafall inte.

Det kommer inte att bli lätt i framtiden। Jag tror att jag personligen har mitt på det torra på grund av att jag är så himla funktionshindrad, men hur skall det gå för alla andra? Det har många gånger känts, och många känner nog så, som man från Försäkringskassan sida ifrågasätter om man verkligen behöver de assistanstimmar som man säger att man behöver. Man ifrågasätts alltid. Jag tror inte att någon av oss assistansberättigade försöker anförskaffa oss fler timmar än vad vi behöver. Så roligt är det inte med assistans. Det är ingen lyx. Det är inget man jublar över. Det är något man tvingas acceptera för att överleva.

Tänk om folk kunde förstå hur det är att leva med assistans dygnet runt, att alltid ha en annan människa vid sin sida, att aldrig får vara ensam, att behöva bli torkad där bak, att vara naken inför andra, att inte vara ensam när man är ledsen och gråter, att någon utomstående är där när man bråkar med till exempel en släkting, att någon lyssnar på det som sägs när man snackar med en kompis i telefon, att någon måste sitta bredvid och hjälpa en om man går på en date, att någon ser när man har erektion, att behöva hjälp för att killa sig på nästippen, att vara i ett totalt hjälpbehov.

Det som alla andra tar för givet och det som man verkligen vill klara av egen kraft måste vi assistansberättigade be om hjälp om. Kan man inte förstå detta så vill jag bara säga att vem som helst kan hamna i samma situation och, om inte, så kan man ju bli gammal. Skratta bäst som skratta sist. Man har ju sätt Uppdrag granskning.

Knugen, första maj och inget serverinstillstånd

2009-05-07T05:32:00.000-07:00

Då var alla helgdagar över. Det har hänt mycket den sista tiden som får en att fundera och oroas. Samtidigt har det bjudits på ösregn blandat med ett fantastigt sommarväder som gjort att man inte velat sitta inne. Det har man ju ändå gjort hela vintern. Till detta kan man lägga till dagar med djävulusiska smärtor, sjukhusbesök och en rad inställda möten.

Med en fläskfilépaj och en jordgubbs- och mandeltartelette blev valborg mycket lyckad. Uppskattningen bland mina gäster var stor och det är roligt att pröva på någon ny efterrätt ibland. Då det inte är min starka sida när det gäller matlagning kan det behövas.

För att störa stämningen något passade Knugen på att fira sin födelsedag tillsammans med tusentals hysteriska rojalister. Det var ju roligt för honom. Men hur intressant var det för oss republikaner? Kommer vi någonsin bli av med honom? Jag undrar om jag kommer få uppleva det. De etablerade politiska partierna är för fega för att sätta upp frågan på dagordningen. Det skulle kosta för många röster. Då förlorar man makt och den är dyrbar.

På första maj brukar jag ta en promenad till A6 för att främja marknadsekonomin. Det är min demonstration. Så gjorde jag i fredags också. Tänk att nazistiska och rasistiska symboler som till exempel hakkors är förbjudna. Man kan förstå det med tanke på vad de representerar och vilka hemska minnen de kan väcka hos vissa människor. Men varför är det helt legitimt att gå ut och vifta med hundratals röda fanor? Vad kan dessa fanor väcka för känslor? Mig får de att rysa.

Könsneutral äktenskapsbalk blev också en verklighet och många lyckliga par tog tillfället att gifta sig. Inte för att jag personligen har några planer på giftermål, men jag tycker ändå att det är viktigt att möjligheten finns och att vi tar fler och fler steg mot ett jämlikt samhälle. Det finns fortfarande mycket kvar att göra på många olika plan.

Som den gourmet man är hade man sett fram mot den planerade matfestivalen i Rådhusparken någon gång i augusti. Den hade varit jätteintressant och skulle tillfört staden ett roligt inslag. Men nu läste jag i Jönköping nu, eftersom det är den enda tidningen jag numera har råd med, att festivalen var inställd. Orsaken är att man inte fått serveringstillstånd av socialnämnden. Blir man förbannad, eller? Det var ju inte längesedan Stora hotellet nekades samma sak för sin nya planerade uteservering precis vid kanalen. Det här är helt otroligt och så himla typiskt Jönköping. Vad är det för politiker vi har och vad har de för problem? Vems ärenden går de egentligen? Väljarnas? Polisens? Kyrkans? Så går det när religionen får inflytande i politiken. Den skall aldrig, enligt min mening, påverka politiska beslut i en demokrati och i ett sekulariserat samhälle. Religion är en privatsak! Hur skall vi någonsin kunna uppnå frihet när religionen är en av de största motpolerna? Det går bra att kritisera påven och regimer i Mellanöster för beslut grundade på trosuppfattningar, med all rätt i och för sig, men jag tror att man är helt blind för hur de religiösa övertygelserna hos våra svenska politiker sätter käppar i hjulen och påverkar beslut. Jag är säker på att världen hade varit bättre utan religion.

Fotboll och njursten

2009-04-22T14:28:00.000-07:00

Jag sitter just nu uppe på hotellrummet på Scandic Europa i Göteborg och tänker på de senaste dagarna. Man är verkligen utmattad efter allt som hänt och ändå sitter man här mitt i natten. Bloggen måste ju ha sitt.

Helgen skulle blivit lugn och skön. Det blev den ju i och för sig också med trevligt sällskap och mycket god mat. Vad sägs om toast med kräftröra, lax med hummersås och råstekt potatis och amarulapannacotta med passionsfruktsgelé? Mmmm….

En trevlig eftermiddag på Stadsparksvallen trodde jag att det skulle bli, men vädret förstörde allt. Fy vad kallt det var. Solen sken, men jag visste att det var kallt, så jag hade faktiskt klätt mig där efter. Det räckte tyvärr inte. Rullstolsplatserna var i skuggan. Borde inte platserna i skuggan vara billigare än de i solen? Det är de i Spanien om man går på tjurfäktning, fast då är det tvärtom. Efter tjugofem minuter fick jag ge upp och gå hem. Då hade jag redan suttit där i en timma och fyrtiofem minuter. Det var tråkigt, men J-Södra vann ju i alla fall. Det är ju alltid något.

Jag fick ju också möjligheten att checka av tillgängligheten på ”arenan”. Toaletten var ok, men kunde vara bättre. Jag tror även att det skulle behövas fler rullstolsplatser. Intresset verkar stort och det var ganska trångt. Kanske kan man göra något åt det. Vi får väl se.

Sedan fick jag även äran att se vår ordförande Carin Berggrens stora insats vid invigningen av det nya läktartaket och fotbollsmatchen. Alla ballonger bara lyfte upp mot himlen. Fantastiskt snyggt och bra gjort.

Till sist måste det också nämnas att servicen och bemötandet jag fick av J-Södragubbarna uppe på vallen var enastående, jättebra. De var mycket hjälpsamma. Det är bra att komma inkognito ibland när man är politiker. Vem kan tänka sig att en sådan sitter i rullstol?

I måndags blev det återbesök på sjukhuset för en röntgen. Sjuktransport upp till Ryhov blev det. Man kan ju reglerna och följer dem, även om de är helt fucked up. Läkaren skulle se om stenarna rört på sig. Besöket gick bara på några minuter jämfört med väntetiden på akuten för några veckor sedan som tog flera timmar. Vart tog empatin och medkänslan inom sjukvården vägen? Har den funnits?

Nåväl, besöket gick bra, men efter en lunch på A-Sex blev det andra bullar. Stenarna hade bestämt sig för att röra på sig lite. Det gör ont, mycket ont. Anfallet höll i sig i tolv timmar. Jag fick ställa in alla möten, gruppmötet på Folkpartiet, en lunch med en barndomsvän och ett styrelsemöte i Kooperativet OLJA. Det var tråkigt, men vad gör man? Man får komma igen när man är pigg. Man får inte ge sig.

Nu sitter man här i Göteborg och borde egentligen gå och lägga sig och det skall jag göra. Jag måste läsa handlingarna till kommunfullmäktige först. God natt!

Möten och möten

2009-04-16T14:37:00.000-07:00

Jaha, då skickade man inte in någon ansökan till högskolan igår. Det var så mycket att göra. Förresten vet jag inte om jag skulle kunna plugga i höst. Tiden räcker inte till.

Jag började gårdagen med att ytterligare en gång läsa igenom alla handlingar till kvällens möte för att sedan efter en jättesnabb lunch, en toast med gravlax, slänga mig in i ett telefonmöte exakt klockan ett.

Jag brukar vara ett par minuter tidig, men den här gången var både Anna och ordförande Vilhelm före mig. Vi brukar ha våra styrelsemöten på telefon. Det blir enklast så eftersom vi är utspridda i hela Sverige. För de som undrar så är ”vi” i detta sammanhang lika med IfA, som står för Intressegruppen för Assistansberättigade. IfA är en intresseorganisation för människor som behöver personlig assistans. Vi arbetar både intressepolitiskt och med att stödja och hjälpa våra medlemmar.

Det intressepolitiska arbetet är oerhört viktigt, speciellt när man har att göra med inte så kompetenta rikstagspolitiker, som tror sig veta det mesta. Dessa personer fattade beslut förra året om förändringar i assistansen som både försämrat och komplicerat livssituationen för tusentals människor. Efter ett mycket kort anförande i plenisalen klubbade man igenom ändringarna. Man blev nästan chockad över hur himla fort det gick. Allt var över på några minuter. Inte en enda politiker var uppe i talarstolen för att ge några synpunkter eller för att debattera. Jag undrar ju varför. Kan det vara så att de inte alls är insatta i frågan? Kan det vara så att de fattar beslut om assistansen även om de inte förstår ett dyft om den? I så fall måste jag säga att det är förskräckligt oroväckande och olyckligt. Kanske måste de bytas ut. Vad tycker du?

En sak är i alla fall säker och det är att utan IfA och utan Vilhem Ekensteens insats i LSS-kommitén hade situationen sett mycket värre ut.

Det är nästan med skam som jag måste erkänna att jag själv är politiker, fritidspolitiker på kommunal nivå, men jag kan försäkra er om att jag är annorlunda.

Efter telefonmötet skyndade jag iväg till Huskvarna för månadens möte i Fritidsnämnden. Det var trevligt och det hela gick ganska fort. Annars brukar vi hålla på i många timmar med en hel del debatterande, nästan som i fullmäktige, men bara nästan för vissa personer finns ju inte med i nämnden.

Kvällen avrundade jag med lite mat och dryck på O’Learys. Naturligtvis var jag också där för att se Champions leaguematchen mellan Manchester United och FC Porto. Den var spännande, men ganska målfattig. I Arsenal och Villarealmatchen hände lite mer. Man skrek friskt vid grannborden. Synd att Arsenal vann. Som spanjor hade det varit roligt om Villareal gått vidare. Nu får man nöja sig med Barcelona. Hur spanskt kan det bli? Dagens hjälte blev utan tvivel den världsbäste och otrolige Cristiano Ronaldo som gjorde mål. Både Vidić och Rooney gjorde några tappra försök, men lyckades inte. Stackars dem.

En solig vårdag

2009-04-12T14:20:00.000-07:00

Mitt namn är Poyato Domínguez, Magnus Poyato Domínguez och jag är här för att berätta om mitt liv som mig själv. Mina tankar och frågor kommer jag också att dela med mig utav och intentionen är inte att skriva varje dag utan att berätta om min vardag just när det finns något intressant att förtälja. Jag är nyfiken på synpunkter av det jag skriver, så lämna gärna några rader om ni har något att säga.

Idag var det en riktigt trevlig dag utan stress och en massa måsten. Efter en uppstigning runt halv ettiden och utan huvudvärk och svårigheter under natten gjorde jag mig i ordning och kom ut i den underbara vårsolen vid två. Det var kallare än vad jag trodde och jag som hade bytt till något tunnare plagg än vanligt. Höll man sig bara i solen gick det bra.

På Mc Donald’s blev det hamburgare och pommes frites. Det var gott och man är ju så hungrig innan man fått dagens första mål. När jag tänker efter så gick jag hemifrån utan att ens ta ett glas Coca Cola. Då har man bråttom ut, men man måste ju ta vara på de ljusa och soliga timmarna. Då menar jag ju inte att man är tvungen att jäkta upp på morgonen. Tolvtiden är en bra tid för att vakna, förutsatt att natten varit fridfull.

Marie Berglund träffade jag. Hon hade just ätit en glass. Vi snackade en liten stund och konstaterade båda två att det kommer bli mycket trevligt att åka till Göteborg på Leva & Fungeramässan.

Jag såg också en annan person på Mc Donald’s, som faktiskt inte förtjänar att omnämnas här i min blogg och egentligen inte någon annanstans heller, men det väcks alltid så otrevliga och otäcka minnen till liv varje gång jag ser honom på stan så jag vidrör bara ämnet. Som en av mina ex-anställda är han en av de få som jag varit tvungen att säga upp. Han var mycket olämplig som personlig assistent och jag hoppas verkligen inte att han arbetar som det nu. Det är möjligt att jag berättar hela historien en annan gång.

En timma satt jag ute på piren och solade. Det var fantastiskt skönt att känna värmen igen efter alla kalla och mörka vinterdagar. Tänk om det alltid kunde vara varmt. Vad skönt. Vad underbart. Jag lyssnade på lite musik, det vill säga George, och Praying for time spelade jag två gånger. Den är så otroligt vacker och den bästa text jag någonsin hört. Men den får mig alltid att tänka på just tiden, denna dyrbara sak som man har så ont av om man lever på övertid. Jag önskar att jag får lite mer utav den. Det finns så mycket jag vill göra. Bara för några dagar sedan när jag låg och vred mig i smärtorna av njursten önskade jag inget annat än att lämna den här kroppen. Vad livet skiftar snabbt.

Jag ville gå en stund i solen, längst Vättern, så jag tog strandpromenaden bort till övergången vid stationen för att ta hissen upp, men jag fick tyvärr vända och gå hela vägen tillbaka. Hissen var trasig. Fy vad irriterande! Hade man inte varit så hjulbent kunde man ju tagit trapporna. Det var bara att bita ihop och se glad ut. Jag tänkte då på ett samhälle som är anpassat för alla och som skall vara verklighet nästa år. Drömma kan man ju alltid göra.

Hemma hos mina föräldrar tog jag en god fika och tittade lite på fotbollen. Real Madrid såg ut att vinna. Synd att man inte hade satsat en slant.