Efter nio månaders fångenskap i Sverige och kanske den värsta vintern som jag kan minnas behövde jag verkligen en ny utomlandsvistelse. Jag hade egentligen stora planer för den här sommaren med besök på andra sidan Atlanten. Tyvärr blev det inte så. Ekonomin satte käppar i hjulen, som det numera alltid gör. Men nu våras det ju goda tider för oss pensionärer. Nu är det vår tur. Kanske blir det en tjuga mer i månaden. Jag hoppas verkligen att det blir det. Tänk vad mycket jag kunde göra då. Tack Reinfeldt!

En liten resa i Europa är inte fy skam det heller. Årets nya land för mig fick bli Tjeckien. Den 16 maj satte jag mig därför på ett ryanairflyg till Prag. Den här gången var jag ute i god tid när det gäller alla förberedelse inför resan. Vanligtvis brukar jag packa natten före, men så blev det inte nu. Det är alltid många saker att tänka på och som man absolut inte får glömma innan avfärd. En del saker är ju sådant som alla måste göra, som till exempel köpa flygbiljetter, boka hotell, hyra bil, växla valuta, packa, fixa patientbricka för EU, skriva ut boardingkort med mera. Till detta kommer allt man måste ordna på grund av ens funktionsnedsättning och att man har personliga assistenter. Rullstolen skall kontrolleras, verktyg och lagningskit ifall olyckan är framme måste med, kontakta alla flygbolag och be om assistans, se till så att man få ta med sig hjälpmedlen, ansöka om riksfärdtjänst, skriva reseavtal med de anställda, göra arbetsscheman och ordna traktamenten.

Det här var första gången jag reste utan pass. Med min nya legitimation gick det smidigt. Friheterna inom EU är något vi numera tar för givet, vilket är jättebra. Att kunna plugga och jobba var man vill är en självklarhet. Danmark, Storbritannien och Sverige borde gå med i EMU. Det skulle också vara bra om schengenavtalet omfattades av fler medlemsländer.

Flyget till Prag tog bara två timmar. Det är ju knappt ingenting jämfört med mina mexicoflighter. Att flyga i sig har aldrig varit speciellt anpassat för oss funkisar, även om flyget alltid är mer serviceinriktat än vad SJ någonsin kommer att bli. Billighetsbolagen avgår ofta från mindre flygplatser där man alltid måste upp för en trappa för att komma ombord. Det är varken enkelt eller roligt då till exempel vädret är uselt. Var man som funktionshindrad får sitta och inte får sitta i ett flygplan vållar nästan alltid problem och stora diskussioner både vid incheckningen och inne i planet. Då gäller det att stå på sig och veta vad man vill. Ibland lyckas man att få sin vilja igenom och ibland inte. De platser som speciellt är ämnade för oss är inte det minsta bra. Ett par rader bak och längst intill fönstret skall man sitta och det är riktigt svårt att placera sig där. Det är trångt som bara den och risken att skada sig ordentligt är stor. Personer med funktionsnedsättningar får inte sitta vid nödutgångarna. Vid eventuella olyckor och utrymningar är vissa liv värt mer än andra, precis som det är i den svenska sjukvården. Längst fram, där det finns mest utrymme, får man absolut inte sitta. Möjligtvis kan man få sitta på höger sida. Men bara om man har tur. Ett annat stort kapitel när det handlar om funktionshinder och flygresor är toalettbesök. Vanligtvis tror icke funktionshindrade personer att vi funkisar i rullstol har en halvmeter hals. Ni vet ju hur man placera speglarna på handikapptoaletterna.

Då var det Valborg och Knugens födelsedag igen, men vem bryr sig. Det finns ju viktigare saker i livet, som till exempel första maj. Imorgon blir det biobesök med mina syskonbarn Marcus och Johannes. Ironman 2 skall vi se och jag hoppas att filmen blir bra. En trevlig stund tillsammans lär vi få i alla fall och det är det viktigaste.

När jag på måndagen förra veckan öppnade mailen fick jag reda på att jag var kallad till ett möte på fp-expen samma eftermiddag. Redan halv fem skulle jag träffa Nisse och Per för att diskutera idrottsfrågor. Det blev jäktigt, men jag hann precis. Så går det när man inte läser sin e-post på söndagar. Ibland får jag för mig att jag behöver lite ledigt från allt arbete. När helgen kommer och man är så trött att man blir yr och får hjärtklappning känns det skönt att ibland kunna stänga av vissa informationskanaler. Men det går ju tyvärr inte. Då kan man missa något viktigt. Det blev i alla fall ett bra möte och eftersom jag redan hade tagit mig ut så passade jag på att gå på månadsmötet också. Det hade vi i kommunens lokal, Hoven, inne på Juneporten. Anna Steele Karlström från Liberal Mångfald hade ett mycket intressant föredrag om integration och om förbundets arbete mot främlingsfientlighet. De verkar göra ett bra jobb. Det är viktigt att någon vågar och orkar engagera sig mot de mörka krafterna. Jag hoppas verkligen att de inte är så starka här i kommunen.

På onsdagen blev det mer integrationspolitik. Adam Cwejman, LUFs ordförande, var i stan och skulle tala på expen. Visst är jag lite för gammal för LUF, men jag tyckte det verkade intressant att höra vad han hade att säga. Av vad jag förstod så menade Adam att en del problem med integrationen i Sverige berodde på att vi är mindre företagsamma här i jämförelse med till exempel USA, där somalier lyckats bättre med att skaffa sig sysselsättning och komma in i samhället än vad deras landsmän här i Sverige har gjort. Det kanske ligger något i det han sa. Kanske är det så att bristen av skyddsnät i staterna driver individen framåt, tvingar den att hitta jobb och integrera sig. I Sverige är det samhället som skall integrera individen, alltså tvärtom.

Tidigt på fredagsmorgonen begav jag mig till Västerås för att vara med på Folkpartiets liberala riksmöte. Resan gick smidigt med färdtjänst och tog nästan fyra timmar. Ingen samåkning var det, för annars hade jag inte kommit fram förrän efter ett.

När jag anmält mig till det liberala riksmötet skulle jag boka hotellrum. Det var lättare sagt än gjort. Vartenda hotell ringde jag, men alla rum var redan upptagna. Jag satte mig på en väntelista och efter någon vecka fick jag två rum på hotell Ta Inn. Det var väl inget drömhotell precis, men jag hade ju i alla fall någonstans att övernatta. Det var verkligen simpelt, även om kostnaden var sjuhundranittiofem spänn per natt och rum.

Efter jag checkat in och betalt notan gick jag in till centrum för att käka lite. Det var en bra bit att gå då Ta Inn låg i utkanten av Västerås. All snömodd och is gjorde att promenaden tog en bra stund. På grund av kylan hade jag ingen större lust att utforska staden, vilket jag ofta gör när jag besöker nya platser.

Istället blev det ett biobesök. Filmen hette Remember me, ett romantiskt drama som jag inte hade några som helst förväntningar av. Men jag blev positivt överraskad och uppskattade filmen verkligen. Den hade en bra story och skådespelet var mycket realistiskt, speciellt av den mycket unga flickan. Slutet tilltalade mig också. Överraskningar är nästan alltid roligt. Sådana slut gillar jag. Pierce Brosnan, Lena Olin och Robert Pattinson från Twiligt var några av de skådespelare som var med. Se den!

NHR, mat och assistans

Igår hade jag en mycket stressig, men trevlig dag. Den började med att jag gick upp en timma senare än vad jag hade planerat. Jag blev inte väckt när jag skulle blivit. Så mycket fick göras på väldigt kort tid. Det var en himla tur att min snabba assistent André jobbade. Han är inte bara snabb, utan han är också väldigt noggrann, effektiv och försiktig på samma gång. Det är ganska sällsynt att en och samma person besitter samtliga dessa egenskaper.

Efter snaggning, dusch och påklädning rusade jag ner till Hemköp på Banarpsgatan för att köpa hummer till idag. Den var slut på ICA. En god lunch åt jag på Johans. Där brukar jag äta rökt lax med potatisbakelse och senapssås. Det blev det igår också och den kan jag varmt rekommendera. Det var en smakrik upplevelse, men tyvärr hade jag väldigt ont i magen, trots att jag käkar Losec som aldrig förr. Lyckligtvis gick det över senare på kvällen. Ett magsår skulle jag inte ha tid med just nu. Jag känner mig ju så stressad. Så det får vänta. Dessutom är det så vansinnigt svårt att få behålla assistansen på sjukhus.

Sedan skumpade jag iväg till HSO för en NHR-träff. Det var riktigt svårt att ta sig fram. Men hade det inte töat så mycket som det hade gjort så hade jag nog inte tagit mig fram över huvud taget. Snön är ju ett rent helvete. Nu fanns där åtminstone lite barmark där man kunde glida fram. Svårigheterna var alla ställen med rasrisk som man var tvungen att undvika. Även den stora mängden av vattenpölar gjorde färden komplicerad, då André ibland inte hade så många valmöjligheter än att kliva rakt i vattnet. Snövallarna sätter ju gränser.

Några kompisar inom NHR, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, samlade till en lite träff för oss med neuromuskulära sjukdomar. Vi är nästan osynliga inom förbundet, men ändå en ganska stor grupp. Uppskattningsvis är vi över sextiotusen personer inom denna diagnosgrupp i Sverige. Det var en första träff, där de två eldssjälarna, Helena och Lotta, ville pejla intresset bland de inbjudna medlemmarna. En del bra idéer på framtida aktiviteter kom upp. Det var också trevligt och intressant att träffa personer med liknande diagnoser vars livssituationer man kunde relatera till. Kanske det blir lite informativa föreläsningar kombinerat med förströelse och nöjen. Det får ju inte bli för allvarligt. Lite skoj måste man ju också ha.

Om gårdagen var stressig så var det nog värre idag. Trots allt så hann jag faktiskt med allt jag skulle ändå. Gästerna fick i och för sig vänta en liten stund på maten när de kom, men jag tror inte det gjorde så mycket. Vi hade en trevlig pratstund i vardagsrummet. André stod i köket och gjorde Hummer Thermidor efter mina instruktioner. Jag hade skrivit ut receptet för säkerhets skull.

Mina gäster, Johan Bredberg, hans syster Meénakshi, hans assistent Mattias, André och jag hade en mycket trevlig kväll med väl tillagad mat och goda viner, som jag inte drack för mycket av. Baksmällor vill man ju undvika. Förutom hummerrätten bjöd jag även på en grönärtssoppa med rostat baconkras, just den samma jag gjorde till nyårsafton. Oxfilé, rösti med dragon, balsamicosås, lättstekta grönsaker och en mustig svampkräm gjord på Portabello och skogschampinjoner var huvudrätten. Min egengjorda glass fick bli efterrätt. Smakerna var vanilj och hallon. Till detta kom också lite balsamico med hallonsmak. Kontrasten mellan det söta och sura är en fin upplevelse. Den bör ni prova. Vaniljglassen ackompanjerades av en kolasås som jag smaksatt med kanel, nejlikor och cognac. Det var gott, det sa gästerna i alla fall.

Johan, som är känd för att ha blivit nekad en anställning som lärare i Jönköpings kommun, har nu andra planer. Han skall starta upp ett företag som underlättar semestrandet för personer med funktionsnedsättningar till resemål i Thailand. Hjälp med boende, transporter, hjälpmedel med mera kommer att vara det som erbjuds. Jag hoppas att affärerna går riktigt bra.

Ibland önskar jag att jag hade ett lika stort engagemang i saker och ting som Johan har. Han verkar ständigt ha något intressant projekt på gång. Det var faktiskt han som inspirerade mig att sticka till Spanien 2003, en av mitt livs största och bästa erfarenheter. Johan hade då varit i Australien en längre tid. Så jag tänkte att kan han så kan väl jag också. Men för mig blev det Málaga istället. Nu skall Johan till Thailand någon gång i höst för att arbeta. Det skulle vara skoj att besöka honom någon vecka. Vi får se hur det blir med den saken.

När Cecilia Malmström blev utsedd till ny kommissionärskandidat uppstod snabbt spekulationer i vem som skulle bli vår näste EU-minister. Efter ett tag kom beskedet. Birgitta Ohlsson blev den nye ministern och det gjorde mig mycket nöjd. Hon är som klippt och skuren för den uppgiften. Vem kunde ana allt detta på kongressen 1999. Jag tror verkligen att hon kommer att göra ett bra jobb.

Men helt plötsligt kom det fram åsikter i massmedia om Birgittas graviditet och om hur lämpligt det var att arbeta som minister samtidigt. Det tyckte man inte om. Precis som någon hade med det att göra. Vissa saker bestämmer man väl själv hur man vill göra. Jag undrar hur långt de har kommit i synen på jämställdhet. Att åsikterna kom ifrån KD-håll är jag ju inte så förvånad över.

Nu har nästan varje funkisbloggare skrivit om sista tidens assistansfråga. Så jag skall väl inte vara sämre. Det är lika bra att hänga på. Kanske ni, mina läsare, på något konstigt sätt har kunnat undgå debatten.

I slutet av januari startade Veronica Hedenmark det så kallade Assistansuppropet för att uppmärksamma ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Detta har under en tid försökts ta fram av en referensgrupp. Man gör det här på uppdrag av regeringen.

När representanterna från handikapprörelsen, däribland Vilhelm Ekensteen och Wenche Willumsen, helt plötsligt hoppade av samarbetet uppdagades fakta om det aktuella instrumentet. Ett 91-sidigt dokument, där man vänder ut och in på den sökandes liv, hade tagits fram. Allt i våra liv skulle kartläggas. Det rörde sig bland annat om intima behov vid toalettbesök, balanserad diet och om sexualvanor var säkra. Inte nog med alla intima detaljer man ville ha om oss så skulle försäkringskassan också göra en rimlighetsbedömning av varje uppgift. Man fortsätter alltid att ifrågasätta oss. Är vi trovärdiga eller inte?

Alltihop är en stor skandal och en grov kränkning av individens integritet. Många har verkligen blivit upprörda av det här och jag är glad över att reaktionerna har blivit så starka. Nu får det vara nog. Vi kan inte sitta still och vara tysta. Protesterna behövs verkligen om beslutsfattarna skall förstå allvaret. Vilken annan grupp i samhället utsätts på samma sätt? Finns det någon annan grupp, vars liv detaljerat kartläggs och som ifrågasätts?

Det var meningen att man skulle prova det 91-sidiga dokumentet vid behovsbedömning på ett antal utvalda orter. Att man skulle kränka ett stort antal personer med dessa frågor brydde man sig inte om. Tvärtom tyckte man det var bra. Då skulle man ju få reda på vilka frågor som upplevdes som kränkande. Men då skulle ju skadan redan vara gjord och kränkningen ett faktum. Någon på nätet liknade det med att ta någon i skrevet och sedan fråga om personen känner sig kränkt. Så är det ingen normal människa som skulle få för sig att göra.

Ingen annan grupp av människor skulle acceptera en sådan här kränkning, så varför skulle vi göra det? Av tradition har det varit lätt att sätta sig på oss och få oss tysta, men mycket har ändrats under de sista årtiondena. Vi har blivit starkare. Vi syns och hörs i massmedia. Våra pengar och röster i de politiska valen är en maktfaktor som våra politiker förhoppningsvis har insett.

På grund av alla protester så har man för tillfället stoppat förslaget. Men vi har inte sett slutet på den här historien ännu.

Depeche Mode

Januari har varit snöig och kall, men alldeles för kall för min smak. Redan i december hade jag fått nog. Jag blir ju så isolerad av det här vädret. Man tar sig inte ut i onödan precis. Kölden håller en inne för att man inte vill bli sjuk och dra på sig någon lunginflammation. Den stora mängden av snö på de dåligt skottade trottoarerna gör en också hemmasittande. När det är barmark kan man ju åtminstone välja gator och trottoarer där tjänstemännen ännu inte lyckats sabotera med gatsten och katastrofalt lagda plattor. Men nu gör ju snön det nästan omöjligt att ta sig fram på fyra hjul. Snö som frusit till knagglig is är precis som gat- och kullersten. Den får en att hoppa högt i rullstolen. Djävligt ont gör det också, samtidigt som det går åt en mycket stor del av min kraft bara för att hålla uppe kroppen och huvudet. Fy, vad trött jag är på det. De flesta man möter börjar också bli riktigt trötta på vintern nu. Jag längtar verkligen till sommaren och värmen. Hoppas att våren dyker upp snart.

Nu är man i Stockholm igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag varit här, men det är alltid lika trevligt att besöka den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Museer, restauranger, hotell, teatrar, biografer och uteställen finns det ju mängder av.

Jag ville inte störa killarna på Grand Hôtel den här gången, även om Martin Gore inte tog illa upp sist vi snackade. Så Sergel Plaza heter hotellet den här helgen. Det är ett trivsamt scandichotell som är mycket bra beläget och faktiskt ett av mina favorithotell här i huvudstaden. Tillgängligheten för rörelsehindrade är dessutom bra. Dörren till rummet kan man öppna med hjälp av en dosa. Titthålet på dörren är i rullstolshöjd. Sov- och badrummet är rymligt. Sängens rygg- och fotdel kan man till och med justera.

Igår kom jag hit. Då var det riktigt kallt. Jag låg och frös i färdtjänstbussen hela tiden. Värmen var visst svår att få upp. Tjugotre minusgrader visade termometern på vägen upp längs E4:an. Men sedan var det bara tio minus i Stockholm, vilket var tillräckligt för att jag skulle hålla mig till affärernas härliga innetemperaturer.

Först blev det lite shopping i Gallerian och på NK. Som vanligt hade jag bara druckit lite brun frukost och det var ju mitt i natten, det vill säga runt sjutiden, så klockan ett var jag utsvulten. Magen skrek. T.G.I. Friday’s fick fixa den saken. Det var lång kö för att få ett bord, men det var det värt. Det tog i och för sig inte mer än tjugo minuter. Sedan kunde jag i lugn och ro sitta ned vid ett bord med utsikt över en vintrig Kungsträdgård. Baby back ribs blev det. Jag åt mer än vad jag brukar. Det var väldigt smakrikt med barbecuesåsen. Den var lagom stark och söt, precis som jag gillar den. Till dryck brukar jag välja en Banana Milkshake. Den är Friday’s duktig på, även om det den här gången fattades ett litet stänk av kanel.

Idag gick jag faktiskt upp tidigt för att äta hotellfrukosten. Jag är själv lite chockad över mig själv. Det är ju inte vad jag brukar göra när jag är på resande fot. Först tänkte jag ta mig ut till biografen borta på Hötorget, men när jag fick se vädret så blev det ändrade planer. TV och internet uppe på rummet fick ersätta Avatar i 3D. Jag hade lite andningsproblem inatt. Så kallt som det är så förvånar det mig inte. Vid varje litet tecken på en eventuell förkylning måste man vara lyhörd och sätta in åtgärder meddetsamma för att stoppa förloppet. Den här gången blev det en lugn och varm dag inomhus. Att Scandic inte kan mäta sig med Grand när det gäller frukostbuffén är jag medveten om, men det är ganska dåligt att Sergel Plaza inte har restaurangen öppen på söndagar. Så Mc Donald’s hjälpte till idag.

Konserten jag var på ikväll var mycket bra. Det var sjunde gången jag såg Depeche Mode. Tour of the universe heter turnén och har hållit på sedan i maj förra året. I juli uppträdde de på Arvikafestivalen. Den undvek jag. Många funkisar går faktiskt på festivaler, men jag tror inte att det är min grej precis. Jag är för bekväm av mig. Eventuell trängsel, dåligt väder och otillgänglighet skulle bara förstört upplevelsen. Så mitt smarta drag var att se dem i Sevilla istället, men det gick ju inte som planerat. Det kan ni läsa om i det gamla inlägget från 14 juli.

Därför passade jag på nu när de kom till Sverige igen. Jag försökte få en biljett till göteborgskonserten, men rullstolsplatserna var tyvärr slutsålda. Jag föredrar faktiskt Scandinavium som arena. Globen suger ordentligt. Jag har många gånger påtalat bristerna angående just rullstolsplatserna. Men inga förändringar har skett och inget verkar hända framöver heller. Är Globen tom så är platserna suveräna med bra placering och sikt.

Problemet uppstår när folk framför ställer sig upp. De på rad ett ställer sig upp för att röra på sig. Då ser de på rad två naturligtvis ingenting, vilket i sin tur får dem att ställa sig upp också. Sedan blir det ju en dominoeffekt av det hela tills den når oss rullisar längre upp. Då ser vi ingenting. Vi kan ju oftast inte resa oss upp. Detta bryr man sig inte om, varken arrangörer eller andra besökare. Det är alltid lika frustrerande och irritationen bara växer för varje gång.

Vad beträffar själva konserten och framförandet var det som vanligt förträffligt bra. Depeche Mode håller måttet fortfarande efter alla dessa år. Utvecklingen från pling pling till pop/rock har bara varit positiv. Ljudet var mycket bra och volymen inte alls så hög som den brukar. Kanske hade de åldersanpassat den. Vi, depechefans, börjar ju bli lite till åren nu. Det ringde inte i öronen efteråt och skönt var det.

De nya låtarna var riktigt medryckande. Konserten var en fin blandning av gammalt och nytt. Min favorit låt är nog Enjoy the silence, men när Personal Jesus som allra sista låt spelades hamnade man nästan i någon slags extas. Det går knappt att beskriva. Man blev så upprymd. När strålkastarna riktades mot publiken, hela Globen lystes upp, musiken upphörde och alla i arenan sträckte ut sina armar skrikande, reach out and touch faith, kunda man tro att man var på ett väckelsemöte.

Bokslut 2009

För ett år sedan satt jag på Barón de Les i Málaga med mina föräldrar och skålade i Cava. Det är alltid trevligt att fira jul och nyår i Spanien. Fick jag välja skulle jag nog alltid göra det. Snö och tjugo minusgrader är inget för mig. Det kan ju de så kallade vikingarna hålla på med.

Men idag skall jag snart kila iväg till Huskvarna för att fira in det nya året med Kryckan och några trevliga vänner. Det skall bli skoj. Våra nyårssupéer har nästan blivit lite av en tradition, även om jag bara kan vara med vartannat år.

Ikväll ansvarar jag för förrätterna. Det är jag ju bra på. Jag har bestämt mig för att satsa på några säkra kort, några redan beprövade recept, som jag vet att de flesta har uppskattat. Så mina bidrag till supén blir en klassisk Hummer Thermidor och en krämig grönärtssoppa med touch av tryffel och lite rostad bacon. Vad det blir till huvud- och efterrätt har jag ingen som helst aning om. Det känns lite konstigt att inte ha full kontroll på hela menyn. Men den kommer ändå med stor säkerhet att bli väldigt lyckad, då vännerna är riktigt duktiga i köket. Dessutom vet de ju vad jag skall servera, så kombinationen blir också säkert förträfflig.

Så här på årets sista dag skall man väl försöka att sammanfatta året som gått. Ett bokslut behövs. Alla händelser och upplevelser skall samlas ihop. Allt det positiva skall vägas mot det negativa. Det är svårt att göra en sådan utvärdering, men min första känsla är att jag faktiskt ligger på plus i år. Jag går med vinst. Det är tur att man inte behöver skatta för välbefinnande.

Det har varit ett ganska lugnt år med inga stora omvälvande händelser, vilket kanske är en fördel då sådana oftast för mig verka resultera i tråkigheter. 2009 är väl inte precis ett år som kommer att utmärka sig i mitt liv. Jag har fått lagom av både smärta och glädje. Det positiva blev det som tack och lov lite mer utav. Visserligen har jag inte glömt bort alla sjukhusbesök och den fruktansvärda smärtan som jag hade i både armbåge, fot och njure, men minnena har bleknat. Idag kan man rycka på axlarna och konstatera att det är över för den här gången. Man klarade det också.

Jag bedömer väldigt ofta mitt liv i hur ofta jag får resa och vad jag får uppleva på dessa intressanta turer. Det gångna året får därför också utvärderas utifrån en resmässig synvinkel. Det blev inga stordåd uträttade precis.

London som jag nästan besökt årligen den senaste tiden fick tyvärr bli utan mitt celebra besök. Det fanns tyvärr inga lockande konserter jag ville gå på, vilket ofta har varit orsaken till mina besök där. Vill man dessutom göra ekonomiska besparingar eller om man helt enkelt inte har så mycket pengar, som också var en bidragande faktor för mig i år, skall man försöka att undvika London. Man lockas och luras av de relativt billiga flygresorna som man kan köpa av till exempel Ryanair. Men man glömmer ofta bort hur otroligt kostsamt det är att bo, äta och transportera sig med taxi i London. Då väldigt få tunnelbanestationer är anpassade är taxi det bästa sättet att ta sig fram med om man sitter i rullstol, men just priset är den stora nackdelen.

En resa till Spanien och just Málaga är egentligen som vardagsmat för mig och inget utöver det vanliga. Man kan säga att det ungefär är som när Svensson åker till sommarstugan, alltså en lugn, känd och trygg tillvaro, men där action och nya upplevelser ofta saknas. Trots detta så trivs jag så väldigt bra i Málaga och försöker att åka dit minst en gång per år. Så för att piffa upp mitt trettiofemte besök kombinerade jag det med en liten rundtur i det soliga Spanien och en snabbvisit i Ungern. Jag måste säga att den resan tillhör en av de mest lyckade jag gjort och då har ja verkligen gjort jättemånga som jag kan jämföra med. Den var mycket bra planerad och organiserad. Hotellen och färdmedlen var anpassade. Fyra fantastiskt vackra och intressanta städer fick jag se. Om jag någon gång kommer att återse Sevilla, Toledo, Madrid och Budapest får framtiden utvisa. Det skulle i alla fall vara oerhört trevligt.

Politiken har varit mycket intressant och givande det gångna året. Då tänker jag först och främst på det kommunala, det som jag själv är engagerad i. Både kommunfullmäktige och Fritidsnämnden, där jag har förtroendeuppdrag, har nästan alltid bjudit på intressanta ämnen och stimulerande diskussioner. Det är tur att man mest är intresserad och involverad i kommunalpolitiken. Rikspolitiken har till stor del varit irriterande och gjort mig upprörd. Jag kan faktiskt känna en viss oro över framtiden. Hur blir det med min ekonomi? Vad blir det för en assistansproposition? Kommer Sverige att vara anpassat om tolv månader? Även om timmen är sen så hoppas jag verkligen att Jan Björklund och gänget vaknar upp och ställer allting till rätta. Det måste de göra om man vill vinna valet. Det rödgröna experimentet är absolut inget alternativ för mig. Men jag vill så oerhört gärna återfå mitt förtroende för Folkpartiet på riksnivå. Frågan är om jag skall behöva vänta tills Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag tar över rodret. Jag hoppas inte det, för då blir det svårt att engagera sig i valrörelsen.

Matåret har varit fantastiskt. Folk på Facebook måste tro att jag inte gör mycket annat än äter. Jag pratar ofta om vad jag stoppar i mig. Välsmakande mat med god kvalitet är viktigt för mitt personliga välbefinnande. Utan de gastronomiska upplevelserna i år skulle jag säkert ligga på minus i bokslutet. Den fenomenalt goda anklevern, på restaurang Den småländska kolonin, som jag åt nu i december är bara en av många rätter jag nämner här. Mycket står ju i gamla blogginlägg. Naturligtvis har jag inte glömt all god mat jag själv tillagat. Det har varit mycket kalv- och oxfilé. Hummer har jag ätit en massa utav i år. Tyvärr blev den planerade resan till Stockholm och besöket på matmässan Det goda köket inställt. Ekonomin räckte inte.

De människor som jag har haft runtomkring mig har betytt mycket. Personliga assistenter, politikervänner, kompisar, Facebookvänner, föräldrar, systrar och syskonbarn har varit mig till en stor glädje många gånger. Det är viktigt att dessa tillsammans ger mig mer energi än det jag själv måste ge. Annars lär jag må riktigt dåligt. De personer i min omgivning som själva behövt ett tillskott av energi har jag försökt hjälpa så gott jag kunnat. Men de har inte varit många. Så det har gått bra.

För att inte bli långrandig och tråka ut er bloggläsare får jag försöka att avrunda här. Jag vill passa på att tacka er för det här året och för att ni faktiskt intresserar er av det jag skriver. Ett gott nytt år önskar jag er. Hoppas år 2010 blir ännu bättre!

Freedom

När jag skall gå med i någon ny community eller skaffa mig något användarnamn här på internet så blir det ofta ett namn som innehåller ordet Freedom. Många gånger är det redan upptaget av någon annan och då kanske det blir en variant som Freedom90 eller frihet90, vilket är adressen hit till bloggen. Freedom, frihet, liberal och liknande ord är väldigt populära på nätet. Det kan man förstå då just frihet i sig är en så eftertraktad sak. Motsatsen, ofrihet, tvång, fångenskap, finns det nog inte många människor som uppskattar. Alla strävar vi efter att bli så fria och självständiga individer som möjligt. Detta börjar ju redan tidigt i livet då vi som väldigt små barn vägrar att göra som våra föräldrar säger till oss att göra. Vi kan själva! Vi vill själva bestämma över våra liv. Ingen annan skall komma och diktera villkoren. Sedan i tonåren blir frihetsivern ännu starkare. I grund och botten tror jag att alla föds som liberaler. Problemet och den stora sorgen är att ett litet fåtal förblir det livet ut. De flesta hamnar på villovägar och förstör sig själva med till exempel socialism eller konservatism. Individen glöms bort.

För mig är nog frihet något av det vackraste som finns, något jag aldrig skulle kunna leva utan. Dessutom vill jag hela tiden ha mer och mer utav den. Den känns som en drog utan några som helst negativa bieffekter. Personligen finns det mycket man skulle behöva göra och förändra för att maximera friheten på alla plan. Men det är lättare sagt än gjort. Det är faktiskt inte så konstigt att nästan allt jag gör i min vardag har på något sätt en anknytning till min frihetstörst. Det kan röra sig om assistans eller politik och samhälle i övrigt, där det fortfarande finns enorma mängder av saker att göra. Väldig ofta hamnar det käppar i hjulen under arbetets gång. Pengar, religion, lagar och bestämmelser sätter stopp för mycket. En annan anledning till att det ibland uppstår svårigheter är att vi har så olika uppfattningar om vad frihet är och hur den ser ut. Hur stor får den egentligen vara? Finns det några gränser? Vem sätter dem i så fall och med vilken rätt? Hur mycket frihet får man ta av en person för att ge åt den som har väldigt lite? Det här är intressanta och viktiga frågor, men inte alltid så lätta att besvara.

I min strävan att kämpa för frihet har jag för stunden sedan 1998 ett medlemskap i Folkpartiet Liberalerna. Jag har tyckt att det har varit det politiska partiet som mest har överensstämt med mina egna åsikter. Ett medlemskap i ett politiskt parti är inget man föds med eller till hundra procent varar livet ut. Men att jag alltid kommer att vara liberal är jag helt övertygad om. Folkpartiet är ett litet parti och åsiktsmässigt ganska homogent. Men ändå kan jag ibland bli frustrerad över de olika uppfattningar om frihet som finns inom partiet. Dessutom brukar jag nästan alltid bli moderat när jag kollar partitillhörighet på internet. Det hela gör en ganska konfunderad, speciellt när partiet vilar på konservativa värderingar.

Mina funktionsnedsättningar, mitt liv som jag har haft och som jag fortfarande har, med stor ofrihet som en följd, har bidragit väldigt mycket till hur jag definierar frihet. Därför är det för mig till exempel enormt viktigt med den fysiska anpassningen av samhället. Den här frågan är för de flesta ickefunktionshindrade personer ingen betydelsefull och prioriterad punkt på agendan. Jag däremot brinner för den och nästan tjatar er trötta i mina försök att få er att inse vikten av ett jämlikt samhälle. För några veckor sedan tog jag mig ner på stan, alltså östra centrum. Då upptäckte jag, till min stora förvåning och glädje, att kommunen äntligen tagit sitt förnuft till fånga och bytt ut plattorna på Östra Storgatan, från kanalen och bort till Hovrättstorget. Om det är ett politiskt beslut eller om tjänstemännen äntligen börjat använda sina hjärnor och kopplat på lite empati, vet jag inte. Men en sak är säker. Man börjar känna sig som en kommuninvånare. Nu slipper jag stryka omkring på Södra Strandgatans cykelbana och sedan ta en gränd upp till gågatan. Nu kan man titta i affärernas skyltfönster. Man kan helt enkelt promenera på gågatan, även om man sitter i rullstol, har svaga nackmuskler och en skör kropp. Det ni, det är en big deal! En liten frihet är vunnen.

Min moster, Margaret som hon heter, är för tillfället också en krympling. Hon har nyligen avlägsnat gipset på ena benet. Orsaken var en olycklig halkolycka på altanen som gjorde henne nästan orörlig i flera veckor. Nu börjar hon rehabilitera sig. Med de smärtorna hon har haft lär det nog bli kämpigt. Men jag är övertygad om att hon klarar det fint.

När olyckor liknande hennes inträffar så inser man att steget från att vara helt frisk med möjlighet att göra vad man vill till ett liv i smärtor och fysiska inskränkningar med ett beroende av andra människor inte alls är så stort. Det kan hända vemsomhelst. Det kan hända närsomhelst. Vi är medvetna om detta och ändå kan vi aldrig vara helt förberedda på det. Men då är det otroligt viktigt att vi har en sjukvård för alla. Som tur är har vi ju det. Synd bara att den inte är helt gratis. En annan sak som också är enormt betydelsefull är vi har ett system som garanterar en ekonomisk trygghet och möjlighet att fortsätta leva som vi gjort tidigare, om vi nu skulle få bestående men med funktionsnedsättningar. När det gäller allt detta så har vi det ganska bra i Sverige med allmänna försäkringar, assistansersättning och många kostnadsfria hjälpmedel. Men det finns i och för sig inget som är så bra att man inte kan göra det bättre. Som det för tillfället ser ut så hotas dessa förmåner och reformer från både höger och vänster. Politiken vill hela tiden göra inskränkningar och försämringar. Möjligheten att bygga ut systemen och göra förbättringar blir svåra då man hamnar i försvarsställning och istället tvingas rädda det som räddas kan. En sak jag är övertygad om är att om alla ledamöterna i riksdagen skulle råka ut för en olycka eller en allvarlig sjukdom så skulle lagarna se helt annorlunda ut. Med andra ord skulle de vara mycket bättre. Inte vill en riksdagsman bli en andra klassens medborgare.

Jag passade på att röja och städa lite för ett tag sedan. Det är alltid trevligt, i alla fall efteråt när allt är snyggt och rent. Men tänk vad man kan hitta. Saker och ting man glömt bort dyker ibland upp från ingenstans. Många gånger är man väl medveten om deras existens, men man har bara inte haft tid och ork att ta itu med dem.

Där låg den. Längst inne i garderoben gömde den sig, ett av mina skelett. Med kraft slet jag ut det i dagsljuset och slängde upp det på köksbordet så jag ordentligt kunde granska det. Det gjorde inget motstånd.

Skelettet var mitt medlemskap i katolska kyrka. Jag har länge känt mig tvungen att göra mig av med det. Det är svårt att förena ett medlemskap i ett religiöst samfund med en liberal livssyn. Nu så här efteråt förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan göra det. Varför stödja och betala något som man ändå inte tror på? Jag skulle ju till exempel aldrig få för mig att betala medlemskap i ett annat politiskt parti.

Som tioåring kom jag med i katolska kyrkan här i Jönköping. Det var på grund av mina föräldrar och alltså inget jag valde själv. Samtidigt kände jag mig aldrig tvingad till något. Allt skedde ganska naturligt. Jag hade aldrig någon sträng katolsk uppfostran. Tack och lov för det. Att gå till kyrkan på söndagar och att ibland vara med på lite olika kyrkliga arrangemang rörde det sig om. Undervisning en gång i månaden hade vi barn också.

Trots detta så fick det mig att söka utträde. Droppen som fick bägaren att rinna över var nog valet av påve. Jag är en person med mycket tålamod och kan ibland ignorera en hel del, men en person med nazistiskt förflutet kunde jag inte acceptera. Det blev bara för mycket.

Dessutom har jag under många år funderat på synen av synden och dess existens. De handlingar som, enligt kyrkan och annan religiös tro, är synd är för mig ofta ett helt vanligt mänskligt beteende. Jag har också insett att synden inte existerar. Den finns inte. Vad som är rätt och fel finns det ju så många olika syner på. Den skiljer sig från kultur till kultur, från religion till religion, från en tid till en annan och framförallt mellan individer. Min övertygelse är att den en gång i tiden blev skapad för att förtrycka människor och få dem att göra i stort sett vad som helst. Med hjälp av skuld och hot om ett helvete som följd av synden så krymper människan. Den blir lätt att styra. Tyvärr så är det få som har förstått det här, men jag är otroligt glad över min egen insikt och den frihetskänslan den skapat inom mig.