Freedom

När jag skall gå med i någon ny community eller skaffa mig något användarnamn här på internet så blir det ofta ett namn som innehåller ordet Freedom. Många gånger är det redan upptaget av någon annan och då kanske det blir en variant som Freedom90 eller frihet90, vilket är adressen hit till bloggen. Freedom, frihet, liberal och liknande ord är väldigt populära på nätet. Det kan man förstå då just frihet i sig är en så eftertraktad sak. Motsatsen, ofrihet, tvång, fångenskap, finns det nog inte många människor som uppskattar. Alla strävar vi efter att bli så fria och självständiga individer som möjligt. Detta börjar ju redan tidigt i livet då vi som väldigt små barn vägrar att göra som våra föräldrar säger till oss att göra. Vi kan själva! Vi vill själva bestämma över våra liv. Ingen annan skall komma och diktera villkoren. Sedan i tonåren blir frihetsivern ännu starkare. I grund och botten tror jag att alla föds som liberaler. Problemet och den stora sorgen är att ett litet fåtal förblir det livet ut. De flesta hamnar på villovägar och förstör sig själva med till exempel socialism eller konservatism. Individen glöms bort.

För mig är nog frihet något av det vackraste som finns, något jag aldrig skulle kunna leva utan. Dessutom vill jag hela tiden ha mer och mer utav den. Den känns som en drog utan några som helst negativa bieffekter. Personligen finns det mycket man skulle behöva göra och förändra för att maximera friheten på alla plan. Men det är lättare sagt än gjort. Det är faktiskt inte så konstigt att nästan allt jag gör i min vardag har på något sätt en anknytning till min frihetstörst. Det kan röra sig om assistans eller politik och samhälle i övrigt, där det fortfarande finns enorma mängder av saker att göra. Väldig ofta hamnar det käppar i hjulen under arbetets gång. Pengar, religion, lagar och bestämmelser sätter stopp för mycket. En annan anledning till att det ibland uppstår svårigheter är att vi har så olika uppfattningar om vad frihet är och hur den ser ut. Hur stor får den egentligen vara? Finns det några gränser? Vem sätter dem i så fall och med vilken rätt? Hur mycket frihet får man ta av en person för att ge åt den som har väldigt lite? Det här är intressanta och viktiga frågor, men inte alltid så lätta att besvara.

I min strävan att kämpa för frihet har jag för stunden sedan 1998 ett medlemskap i Folkpartiet Liberalerna. Jag har tyckt att det har varit det politiska partiet som mest har överensstämt med mina egna åsikter. Ett medlemskap i ett politiskt parti är inget man föds med eller till hundra procent varar livet ut. Men att jag alltid kommer att vara liberal är jag helt övertygad om. Folkpartiet är ett litet parti och åsiktsmässigt ganska homogent. Men ändå kan jag ibland bli frustrerad över de olika uppfattningar om frihet som finns inom partiet. Dessutom brukar jag nästan alltid bli moderat när jag kollar partitillhörighet på internet. Det hela gör en ganska konfunderad, speciellt när partiet vilar på konservativa värderingar.

Mina funktionsnedsättningar, mitt liv som jag har haft och som jag fortfarande har, med stor ofrihet som en följd, har bidragit väldigt mycket till hur jag definierar frihet. Därför är det för mig till exempel enormt viktigt med den fysiska anpassningen av samhället. Den här frågan är för de flesta ickefunktionshindrade personer ingen betydelsefull och prioriterad punkt på agendan. Jag däremot brinner för den och nästan tjatar er trötta i mina försök att få er att inse vikten av ett jämlikt samhälle. För några veckor sedan tog jag mig ner på stan, alltså östra centrum. Då upptäckte jag, till min stora förvåning och glädje, att kommunen äntligen tagit sitt förnuft till fånga och bytt ut plattorna på Östra Storgatan, från kanalen och bort till Hovrättstorget. Om det är ett politiskt beslut eller om tjänstemännen äntligen börjat använda sina hjärnor och kopplat på lite empati, vet jag inte. Men en sak är säker. Man börjar känna sig som en kommuninvånare. Nu slipper jag stryka omkring på Södra Strandgatans cykelbana och sedan ta en gränd upp till gågatan. Nu kan man titta i affärernas skyltfönster. Man kan helt enkelt promenera på gågatan, även om man sitter i rullstol, har svaga nackmuskler och en skör kropp. Det ni, det är en big deal! En liten frihet är vunnen.

Min moster, Margaret som hon heter, är för tillfället också en krympling. Hon har nyligen avlägsnat gipset på ena benet. Orsaken var en olycklig halkolycka på altanen som gjorde henne nästan orörlig i flera veckor. Nu börjar hon rehabilitera sig. Med de smärtorna hon har haft lär det nog bli kämpigt. Men jag är övertygad om att hon klarar det fint.

När olyckor liknande hennes inträffar så inser man att steget från att vara helt frisk med möjlighet att göra vad man vill till ett liv i smärtor och fysiska inskränkningar med ett beroende av andra människor inte alls är så stort. Det kan hända vemsomhelst. Det kan hända närsomhelst. Vi är medvetna om detta och ändå kan vi aldrig vara helt förberedda på det. Men då är det otroligt viktigt att vi har en sjukvård för alla. Som tur är har vi ju det. Synd bara att den inte är helt gratis. En annan sak som också är enormt betydelsefull är vi har ett system som garanterar en ekonomisk trygghet och möjlighet att fortsätta leva som vi gjort tidigare, om vi nu skulle få bestående men med funktionsnedsättningar. När det gäller allt detta så har vi det ganska bra i Sverige med allmänna försäkringar, assistansersättning och många kostnadsfria hjälpmedel. Men det finns i och för sig inget som är så bra att man inte kan göra det bättre. Som det för tillfället ser ut så hotas dessa förmåner och reformer från både höger och vänster. Politiken vill hela tiden göra inskränkningar och försämringar. Möjligheten att bygga ut systemen och göra förbättringar blir svåra då man hamnar i försvarsställning och istället tvingas rädda det som räddas kan. En sak jag är övertygad om är att om alla ledamöterna i riksdagen skulle råka ut för en olycka eller en allvarlig sjukdom så skulle lagarna se helt annorlunda ut. Med andra ord skulle de vara mycket bättre. Inte vill en riksdagsman bli en andra klassens medborgare.

Jag passade på att röja och städa lite för ett tag sedan. Det är alltid trevligt, i alla fall efteråt när allt är snyggt och rent. Men tänk vad man kan hitta. Saker och ting man glömt bort dyker ibland upp från ingenstans. Många gånger är man väl medveten om deras existens, men man har bara inte haft tid och ork att ta itu med dem.

Där låg den. Längst inne i garderoben gömde den sig, ett av mina skelett. Med kraft slet jag ut det i dagsljuset och slängde upp det på köksbordet så jag ordentligt kunde granska det. Det gjorde inget motstånd.

Skelettet var mitt medlemskap i katolska kyrka. Jag har länge känt mig tvungen att göra mig av med det. Det är svårt att förena ett medlemskap i ett religiöst samfund med en liberal livssyn. Nu så här efteråt förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan göra det. Varför stödja och betala något som man ändå inte tror på? Jag skulle ju till exempel aldrig få för mig att betala medlemskap i ett annat politiskt parti.

Som tioåring kom jag med i katolska kyrkan här i Jönköping. Det var på grund av mina föräldrar och alltså inget jag valde själv. Samtidigt kände jag mig aldrig tvingad till något. Allt skedde ganska naturligt. Jag hade aldrig någon sträng katolsk uppfostran. Tack och lov för det. Att gå till kyrkan på söndagar och att ibland vara med på lite olika kyrkliga arrangemang rörde det sig om. Undervisning en gång i månaden hade vi barn också.

Trots detta så fick det mig att söka utträde. Droppen som fick bägaren att rinna över var nog valet av påve. Jag är en person med mycket tålamod och kan ibland ignorera en hel del, men en person med nazistiskt förflutet kunde jag inte acceptera. Det blev bara för mycket.

Dessutom har jag under många år funderat på synen av synden och dess existens. De handlingar som, enligt kyrkan och annan religiös tro, är synd är för mig ofta ett helt vanligt mänskligt beteende. Jag har också insett att synden inte existerar. Den finns inte. Vad som är rätt och fel finns det ju så många olika syner på. Den skiljer sig från kultur till kultur, från religion till religion, från en tid till en annan och framförallt mellan individer. Min övertygelse är att den en gång i tiden blev skapad för att förtrycka människor och få dem att göra i stort sett vad som helst. Med hjälp av skuld och hot om ett helvete som följd av synden så krymper människan. Den blir lätt att styra. Tyvärr så är det få som har förstått det här, men jag är otroligt glad över min egen insikt och den frihetskänslan den skapat inom mig.

Första stora förälskelsen och lite vin

I skrivande stund är jag frisk och relativt pigg efter en mycket kortvarig förkylning. Det blev tack och lov inte så mycket av den. Jag lyckades stoppa den med hjälp av Couldina, en jätteeffektiv spansk medicin, som reducerar slemproduktionen. Just detta är så otroligt viktigt då jag så gott som kan undvika hostan. Det är ju den som är problemet och den stora skräcken, speciellt när man har en Spinal muskelatrofi. Ibland har även jag lite tur.

Jag har i dagarna tagit vaccinationen för svininfluensan. Det var inget lätt beslut att ta. Det har ju cirkulerat så många olika åsikter i massmedia huruvida farligt det skulle vara att ta den. Ingen människa i världen vill väl råka ut för de hemskheter som visats upp. Inte heller vill man dö i svininfluensan. Man behöver nu inte råka ut för något av det, men det har verkligen känts som ett val mellan pest och kolera. Det var en chansning jag var tvungen att ta och jag är ju en riktig gambler. Framtiden får väl också utvisa om det ligger någon sanning i konspirationsteorierna som rör just detta. Den som lever får se.

Livet är stundtals oerhört intressant och lärorikt. Man vet aldrig när det kan dyka upp något eller någon som kan ha betydelse. Därför gäller det att inte missa viktiga händelser. De senaste veckorna har jag hunnit med en hel del. Två fullmäktigemöten, ett nämndemöte, några gruppmöten, ett medlemsmöte, ett informationsmöte på OLJA, ett styrelsemöte i IfA, barnkalas, två träffar med kusinen och en vinprovning har hållit mig sysselsatt. Om jag har lärt mig något vet jag inte, men intressant och roligt har det varit. Jo, förresten, vinprovningen var ganska lärorik.

Vad som är tråkigt är att jag verkar få mindre och mindre tid till att skriva här på bloggen. Mötena blir som ni ser ganska många. Till dessa hör ju även en hel del förberedelse med ibland tjocka dokument som skall läsas igenom. Sedan är det ju inte bara att läsa igenom allt. Man skall ju förstå det också. Det gör man inte alltid och då blir det ännu mera tidskrävande. Dessutom har jag lärt känna två mycket intressanta personer på Facebook, en från Linköping och en från New York. Det skall bli spännande att se vart dessa nya bekantskaper kommer att leda till. Jag har därför suttit ganska många timmar och snackat med mina nya facebookkompisar. När tiden så lätt rinner iväg på möten, läsning, nätkompisar med mera blir mitt skrivande för er läsare lite lidande. Jag vill oftast också berätta något meningsfullt och det är ju riktigt svårt. Därför så pladdrar jag på ibland.

Fullmäktigemötena var väldigt bra och debattklimatet, speciellt på det senaste, var mycket gott. Detta gör det mer angenämt att lyssna till de olika argumenten. Budgetmötet som började redan klockan två höll på ända till efter elva på kvällen. Som ersättare fick jag hoppa in ganska många timmar, men det var bara roligt. Man blir mer delaktig, av naturliga skäl, i hela processen när man inte sitter vid sidan av. Just budgetmötet är speciellt intressant eftersom variationen av frågor är så stor. Då jag fortfarande anser mig vara ganska ny i politiken var jag inte uppe i debatten. Jag har bara varit uppe en gång tidigare. Det är ju i och för sig oerhört roligt att stå där framme med all uppmärksamhet så det blir förhoppningsvis fler gånger, bara rätt ämne och tillfälle ges.

Min släkt här i Sverige är inte så enormt stor. Vi är inte många då min mor har enbart en syster och hon har bara tre barn, alltså mina kusiner. Under vår uppväxt träffades vi ganska ofta och då inte bara på alla kalas och högtider. Tiden har gått och de flesta av oss har familjer och arbeten eller sysselsättningar som ofta gör oss upptagna. Det är mindre roligt eftersom det gör att det dröjer mellan våra umgängestillfällen. Min kusin, Susanne, är en väldigt gullig tjej. Hon är alltid så glad, i alla fall vid de tillfällena som vi möts. På posten har hon jobbat i många år och där har hon också hittat sin stora kärlek, Daniel, en trevlig norrlandskille. Vi har faktiskt träffats två gånger nu, en gång hemma hos henne i Norrahammar och en gång hos mig. Det har varit ett trevligt umgänge och god mat har vi ätit. Det är något vi måste göra om snart igen. Hoppas bara det inte dröjer så länge till nästa gång. Men med hjälp av Facebook håller vi i alla fall koll på varandra.

Jag känner en annan helt fantastisk människa. Han heter Marcus och är en person med enormt mycket empati och omtanke för sina medmänniskor. Dessutom är han både intelligent och rolig. Men det är nog framförallt Marcus stora hjärta man lägger märke till när man lär känna honom. Marcus bor i Habo och han fyllde nyligen år. Jag var som vanligt där och firade honom. Det får man ju absolut inte missa, speciellt inte när någon fyller elva år och man själv är gudfar till barnet. I den åldern är födelsedagar superviktiga. Presenterna är också betydelsefulla för ett lyckat kalas.

Jag minns dagen mycket tydligt då min systerson, Marcus, föddes för nu elva år sedan. På väg till Stockholm var jag för att vara med på ett FS/DO-möte i LUF då han för första gången såg dagens ljus. Första gången vi träffades var ett dygn senare då jag på hemvägen stannade förbi på Ryhov. Trots att han som bebis, som vi brukade skämta om, liknade Göran Persson, var han en otrolig skapelse som inom något år blev en söt liten lillgammal pojke. Att han var smart märkte man riktigt tidigt. Inte undra på att han även fick bära mitt namn.

Som litet barn sa Marcus många roliga saker. Han kunde titta ut genom fönstret och spontant säga; -Vilket underbart väder, mamma. Man brukar säga att barn inte förstår ironi, men det gäller inte Marcus. När han bara var tre år gammal var han en dag på stan med min syster. De gick förbi en grupp tonåringar med dreadlocks. Marcus tittade på dem och sa sedan lite tystare till sin mor; -Mamma, man kan tro att man är på cirkus, och log.

Så kommer vi till min första stora förälskelse som jag hade för många år sedan. Den är inte lika intensiv idag, utan har istället gått över i en stark passion. Det hela började mad att jag och min mor var på en resa i Frankrike tillsammans med en stor grupp av katoliker från en stad i England. Det var en pilgrimsresa och året var 1981. På den tiden köpte man det mesta. Vad kyrkan, skolan och föräldrarna sa var i stort sett sanning när man var så ung. Visst hade jag även då ett kritiskt tänkande, men det var många saker man bara var tvungen att göra. Som barn fick man lyda. Det var i och för sig inga större problem med att åka på en pilgrimsresa. En resa är alltid en resa och den tackade man ju inte nej till, speciellt inte om man blev bjuden.

Jag, min mor och några svenskar till tog tåget till Lisieux i Normandie för att möta upp ett busslass med engelsmän. Lisieux är en vallfärdsort, känd tack vare helgonet Thérèse av Jesusbarnet. Efter en övernattning, sightseeing och lite olika studiebesök lämnade vi staden tillsammans med våra nya resekamrater för att sätta kurs mot vår huvuddestination, Lourdes i södra Frankrike.

Till Lourdes åker man för att se var Bernadette Soubirous föddes och växte upp. Hon är också ett helgon inom den Romersk- katolska kyrkan. Bondflickan Bernadette hade, enligt henne själv, arton stycken uppenbarelser av jungfru Maria. Man vallfärdar även till Lourdes för att bli botad från diverse sjukdomar. Det var därför jag blev nerskickad till södra Frankrike. Som ni kanske förstår så skedde inga större under och det var väl på grund av att jag inte vågade bada i det iskalla heliga vattnet, som man skulle göra. Fan också, att man var så feg. Livet kanske hade sett lite annorlunda ut idag. Nåväl, vem hade fixat allt det jag gör idag annars? Man får tänka positivt.

Paris blev den största upplevelsen under denna resa. Vilken fantastisk stad det var och den har fortfarande idag en speciell plats i mitt hjärta. Tillsammans med Málaga och New York är Paris det stället där jag skulle kunna tänka mig att bo. När jag sexton år senare besökte staden igen och jag just hade landat på Charles de Gaulle fick jag en konstig känsla inom mig. Det kändes som om jag hade kommit hem.

Doften från bagerier och bistroer, tutande bilar, majestätiska byggnader, otroligt vackra broar, enorma bulevarder, torg, statyer, kyrkor, fontäner och Seine gör Paris till något alldeles speciellt. Montmartre är en stadsdel som alltid har fängslat mig. På Place du Tertre kunde man fortfarande se skickliga konstnärer även om det var åratal sedan Monet, Dalí och Picasso strök omkring i kvarteren. Precis nedanför Sacré-Cœur hittade jag jordens vackraste vy, vyn över Paris.

Knappt elva år var jag. Det var en varm sommar, den sommaren då lady Diana och prins Charles gifte sig. Ute på den franska landsbygden befann vi oss när bröllopet ägde rum. Vi stannade till vid ett litet värdshus för att pausa en stund och alla rojalistiska engelsmän bara rusade in för att se direktsändningen av jippot. Det är inte bara religion som kan förvrida folks hjärnor.

Jag var liten. Världen var gigantisk och jag hade då inte sett så mycket av den. Resan var ett äventyr för mig och jag tog ett stort intryck av allt jag fick uppleva. Mycket var nytt. Människorna var inte som invånarna i Sverige eller i Spanien. Inte var de som det engelska busslasset heller. De var fransmän helt enkelt, republikaner med skinn på näsan som var oerhört stolta över sin nationalitet, sitt språk och sitt land. Språket var annorlunda, men så himla vackert. Något vackrare hade jag aldrig hört förut och har fortfarande inte gjort. Det var min första stora förälskelse jag fick uppleva den sommaren. Det var ett folk, ett land, en historia, ett språk jag blev kär i. Som en storm kom allt det franska och svepte mig med. Det har hållit mig fängslad sedan dess.

Redan då bestämde jag mig för att jag ville lära mig språket och idag talar jag det hyfsat bra. Det går nog inte lika lätt som engelskan och spanskan, men med tanke på hur svårt franska språket är så är jag ändå glad för det lilla jag kan. Efter tio års studier är det bra om man uppehåller sina kunskaper på något sätt, annars kan de gå förlorade. Spanskan överlever tack vare att jag så ofta besöker Spanien och engelskan hör man ju dagligen på TV. Däremot är det ingen lätt uppgift när det gäller franskan. Jag har tyvärr bara ett fåtal vänner som är frankofoner och det händer att vi snackar lite när vi träffas. Det är roligt.

Mitt medlemskap i Alliance Française är ett försök att hålla liv i min franska och att få uppleva den franska kulturen. Ofta är föreläsningarna mycket intressanta och givande, men tyvärr blir det alltför sällan som jag kan vara med. Arbete före nöje, heter det ju.

Sist jag var där hade vi vinprovning. Det var både intressant och roligt. Fyra röda franska viner fick vi prova. Därför hade var och en med sig fyra stycken vinglas. Mina hade jag köpt billigt på IKEA. Mycket bra vägledning och instruktioner fick vi av en fransman och hans svenska fru, vilka hade stora erfarenheter av vinindustrin i södra Frankrike. Allt var naturligtvis på franska. Hugues och Agneta Combes, som föredragshållarna hette, var ganska humoristiska. Det lättade upp tillställningen och tog bort allvaret.

Vid mitt bord hade jag två jättetrevliga fransmän, Nicolas och Sarah, som jag snackade med hela kvällen. Vi blev lite högljudda ibland och skrattade en hel del. Det var nog inte så uppskattat bland de andra. Men vi hade roligt i alla fall och med vinet blev det ännu roligare. Distrikten Cahors, Madiren, Bergerac och Bandol fick fylla våra glas.

Själva vinprovningen delas in i tre etapper. Först skall man titta. Sedan skall man lukta och till sist blir det avsmakning. Första glaset hälldes upp och så fick vi instruktioner om att titta på vinet. Höll man upp glaset mot ljuset kunde man se bättre. Det är här det roliga börjar. Jag förstår inte hur det är möjligt att säga så mycket om ett vin som vinkännarna brukar göra. Adjektiven bara haglade bland de andra deltagarna medans jag reflekterade över att det såg väl bra ut. Färg och klarhet med mera var sådant man skulle uppmärksamma.

Etapp två tog oss till lukten. Man skakade lite på glaset så att vinet for runt i en cirkel. Efter det var det bara att lukta. Man kunde också köra ner näsan i glaset så att man kände dofterna ordentligt. Sedan var det ännu fler adjektiv som kom.

Till sist kom ju det alla satt och väntade på, kvällens höjdpunkt, själva avsmakningen. En liten klunk i munnen skulle det vara. Runt i munnens alla skrymslen och vrån skulle vinet fara. Eftersom vi inte hade några spottkoppar var vi tvungna att svälja vinet. Väl var väl det. Det hade nog varit förödande för alla svenskar annars. Tänk vilket alkoholmissbruk att spotta ut vinet. Jag brukar beskriva ett vin med orden gott och inte så gott. Men riktigt så enkelt fick det inte vara. Man skulle ju hitta både ek-, vanilj- och diverse andra smaker. Jag tror jag får gå på vinprovning lite oftare. Det finns mycket kvar att lära.

Mellan varje vin fick vi information om regionen, druvor, tillverkning med mera. En tallrik med kallskuret förhöjde vinsmaken. Den bestod utav diverse ostar som Västerbotten-, Cheddar-, Cambozola-, Brie- och körsbärsost. Där fanns även skinka, leverpastej och bröd. Det smakade riktigt gott då jag var ganska hungrig. Körsbärsosten var en ny häftig smakupplevelse. Den var av en kornig och lös konsistens med en svag smak av körsbär som jag tyckte var angenäm.