Efter nio månaders fångenskap i Sverige och kanske den värsta vintern som jag kan minnas behövde jag verkligen en ny utomlandsvistelse. Jag hade egentligen stora planer för den här sommaren med besök på andra sidan Atlanten. Tyvärr blev det inte så. Ekonomin satte käppar i hjulen, som det numera alltid gör. Men nu våras det ju goda tider för oss pensionärer. Nu är det vår tur. Kanske blir det en tjuga mer i månaden. Jag hoppas verkligen att det blir det. Tänk vad mycket jag kunde göra då. Tack Reinfeldt!

En liten resa i Europa är inte fy skam det heller. Årets nya land för mig fick bli Tjeckien. Den 16 maj satte jag mig därför på ett ryanairflyg till Prag. Den här gången var jag ute i god tid när det gäller alla förberedelse inför resan. Vanligtvis brukar jag packa natten före, men så blev det inte nu. Det är alltid många saker att tänka på och som man absolut inte får glömma innan avfärd. En del saker är ju sådant som alla måste göra, som till exempel köpa flygbiljetter, boka hotell, hyra bil, växla valuta, packa, fixa patientbricka för EU, skriva ut boardingkort med mera. Till detta kommer allt man måste ordna på grund av ens funktionsnedsättning och att man har personliga assistenter. Rullstolen skall kontrolleras, verktyg och lagningskit ifall olyckan är framme måste med, kontakta alla flygbolag och be om assistans, se till så att man få ta med sig hjälpmedlen, ansöka om riksfärdtjänst, skriva reseavtal med de anställda, göra arbetsscheman och ordna traktamenten.

Det här var första gången jag reste utan pass. Med min nya legitimation gick det smidigt. Friheterna inom EU är något vi numera tar för givet, vilket är jättebra. Att kunna plugga och jobba var man vill är en självklarhet. Danmark, Storbritannien och Sverige borde gå med i EMU. Det skulle också vara bra om schengenavtalet omfattades av fler medlemsländer.

Flyget till Prag tog bara två timmar. Det är ju knappt ingenting jämfört med mina mexicoflighter. Att flyga i sig har aldrig varit speciellt anpassat för oss funkisar, även om flyget alltid är mer serviceinriktat än vad SJ någonsin kommer att bli. Billighetsbolagen avgår ofta från mindre flygplatser där man alltid måste upp för en trappa för att komma ombord. Det är varken enkelt eller roligt då till exempel vädret är uselt. Var man som funktionshindrad får sitta och inte får sitta i ett flygplan vållar nästan alltid problem och stora diskussioner både vid incheckningen och inne i planet. Då gäller det att stå på sig och veta vad man vill. Ibland lyckas man att få sin vilja igenom och ibland inte. De platser som speciellt är ämnade för oss är inte det minsta bra. Ett par rader bak och längst intill fönstret skall man sitta och det är riktigt svårt att placera sig där. Det är trångt som bara den och risken att skada sig ordentligt är stor. Personer med funktionsnedsättningar får inte sitta vid nödutgångarna. Vid eventuella olyckor och utrymningar är vissa liv värt mer än andra, precis som det är i den svenska sjukvården. Längst fram, där det finns mest utrymme, får man absolut inte sitta. Möjligtvis kan man få sitta på höger sida. Men bara om man har tur. Ett annat stort kapitel när det handlar om funktionshinder och flygresor är toalettbesök. Vanligtvis tror icke funktionshindrade personer att vi funkisar i rullstol har en halvmeter hals. Ni vet ju hur man placera speglarna på handikapptoaletterna.

Då var det Valborg och Knugens födelsedag igen, men vem bryr sig. Det finns ju viktigare saker i livet, som till exempel första maj. Imorgon blir det biobesök med mina syskonbarn Marcus och Johannes. Ironman 2 skall vi se och jag hoppas att filmen blir bra. En trevlig stund tillsammans lär vi få i alla fall och det är det viktigaste.

När jag på måndagen förra veckan öppnade mailen fick jag reda på att jag var kallad till ett möte på fp-expen samma eftermiddag. Redan halv fem skulle jag träffa Nisse och Per för att diskutera idrottsfrågor. Det blev jäktigt, men jag hann precis. Så går det när man inte läser sin e-post på söndagar. Ibland får jag för mig att jag behöver lite ledigt från allt arbete. När helgen kommer och man är så trött att man blir yr och får hjärtklappning känns det skönt att ibland kunna stänga av vissa informationskanaler. Men det går ju tyvärr inte. Då kan man missa något viktigt. Det blev i alla fall ett bra möte och eftersom jag redan hade tagit mig ut så passade jag på att gå på månadsmötet också. Det hade vi i kommunens lokal, Hoven, inne på Juneporten. Anna Steele Karlström från Liberal Mångfald hade ett mycket intressant föredrag om integration och om förbundets arbete mot främlingsfientlighet. De verkar göra ett bra jobb. Det är viktigt att någon vågar och orkar engagera sig mot de mörka krafterna. Jag hoppas verkligen att de inte är så starka här i kommunen.

På onsdagen blev det mer integrationspolitik. Adam Cwejman, LUFs ordförande, var i stan och skulle tala på expen. Visst är jag lite för gammal för LUF, men jag tyckte det verkade intressant att höra vad han hade att säga. Av vad jag förstod så menade Adam att en del problem med integrationen i Sverige berodde på att vi är mindre företagsamma här i jämförelse med till exempel USA, där somalier lyckats bättre med att skaffa sig sysselsättning och komma in i samhället än vad deras landsmän här i Sverige har gjort. Det kanske ligger något i det han sa. Kanske är det så att bristen av skyddsnät i staterna driver individen framåt, tvingar den att hitta jobb och integrera sig. I Sverige är det samhället som skall integrera individen, alltså tvärtom.

Tidigt på fredagsmorgonen begav jag mig till Västerås för att vara med på Folkpartiets liberala riksmöte. Resan gick smidigt med färdtjänst och tog nästan fyra timmar. Ingen samåkning var det, för annars hade jag inte kommit fram förrän efter ett.

När jag anmält mig till det liberala riksmötet skulle jag boka hotellrum. Det var lättare sagt än gjort. Vartenda hotell ringde jag, men alla rum var redan upptagna. Jag satte mig på en väntelista och efter någon vecka fick jag två rum på hotell Ta Inn. Det var väl inget drömhotell precis, men jag hade ju i alla fall någonstans att övernatta. Det var verkligen simpelt, även om kostnaden var sjuhundranittiofem spänn per natt och rum.

Efter jag checkat in och betalt notan gick jag in till centrum för att käka lite. Det var en bra bit att gå då Ta Inn låg i utkanten av Västerås. All snömodd och is gjorde att promenaden tog en bra stund. På grund av kylan hade jag ingen större lust att utforska staden, vilket jag ofta gör när jag besöker nya platser.

Istället blev det ett biobesök. Filmen hette Remember me, ett romantiskt drama som jag inte hade några som helst förväntningar av. Men jag blev positivt överraskad och uppskattade filmen verkligen. Den hade en bra story och skådespelet var mycket realistiskt, speciellt av den mycket unga flickan. Slutet tilltalade mig också. Överraskningar är nästan alltid roligt. Sådana slut gillar jag. Pierce Brosnan, Lena Olin och Robert Pattinson från Twiligt var några av de skådespelare som var med. Se den!

NHR, mat och assistans

Igår hade jag en mycket stressig, men trevlig dag. Den började med att jag gick upp en timma senare än vad jag hade planerat. Jag blev inte väckt när jag skulle blivit. Så mycket fick göras på väldigt kort tid. Det var en himla tur att min snabba assistent André jobbade. Han är inte bara snabb, utan han är också väldigt noggrann, effektiv och försiktig på samma gång. Det är ganska sällsynt att en och samma person besitter samtliga dessa egenskaper.

Efter snaggning, dusch och påklädning rusade jag ner till Hemköp på Banarpsgatan för att köpa hummer till idag. Den var slut på ICA. En god lunch åt jag på Johans. Där brukar jag äta rökt lax med potatisbakelse och senapssås. Det blev det igår också och den kan jag varmt rekommendera. Det var en smakrik upplevelse, men tyvärr hade jag väldigt ont i magen, trots att jag käkar Losec som aldrig förr. Lyckligtvis gick det över senare på kvällen. Ett magsår skulle jag inte ha tid med just nu. Jag känner mig ju så stressad. Så det får vänta. Dessutom är det så vansinnigt svårt att få behålla assistansen på sjukhus.

Sedan skumpade jag iväg till HSO för en NHR-träff. Det var riktigt svårt att ta sig fram. Men hade det inte töat så mycket som det hade gjort så hade jag nog inte tagit mig fram över huvud taget. Snön är ju ett rent helvete. Nu fanns där åtminstone lite barmark där man kunde glida fram. Svårigheterna var alla ställen med rasrisk som man var tvungen att undvika. Även den stora mängden av vattenpölar gjorde färden komplicerad, då André ibland inte hade så många valmöjligheter än att kliva rakt i vattnet. Snövallarna sätter ju gränser.

Några kompisar inom NHR, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, samlade till en lite träff för oss med neuromuskulära sjukdomar. Vi är nästan osynliga inom förbundet, men ändå en ganska stor grupp. Uppskattningsvis är vi över sextiotusen personer inom denna diagnosgrupp i Sverige. Det var en första träff, där de två eldssjälarna, Helena och Lotta, ville pejla intresset bland de inbjudna medlemmarna. En del bra idéer på framtida aktiviteter kom upp. Det var också trevligt och intressant att träffa personer med liknande diagnoser vars livssituationer man kunde relatera till. Kanske det blir lite informativa föreläsningar kombinerat med förströelse och nöjen. Det får ju inte bli för allvarligt. Lite skoj måste man ju också ha.

Om gårdagen var stressig så var det nog värre idag. Trots allt så hann jag faktiskt med allt jag skulle ändå. Gästerna fick i och för sig vänta en liten stund på maten när de kom, men jag tror inte det gjorde så mycket. Vi hade en trevlig pratstund i vardagsrummet. André stod i köket och gjorde Hummer Thermidor efter mina instruktioner. Jag hade skrivit ut receptet för säkerhets skull.

Mina gäster, Johan Bredberg, hans syster Meénakshi, hans assistent Mattias, André och jag hade en mycket trevlig kväll med väl tillagad mat och goda viner, som jag inte drack för mycket av. Baksmällor vill man ju undvika. Förutom hummerrätten bjöd jag även på en grönärtssoppa med rostat baconkras, just den samma jag gjorde till nyårsafton. Oxfilé, rösti med dragon, balsamicosås, lättstekta grönsaker och en mustig svampkräm gjord på Portabello och skogschampinjoner var huvudrätten. Min egengjorda glass fick bli efterrätt. Smakerna var vanilj och hallon. Till detta kom också lite balsamico med hallonsmak. Kontrasten mellan det söta och sura är en fin upplevelse. Den bör ni prova. Vaniljglassen ackompanjerades av en kolasås som jag smaksatt med kanel, nejlikor och cognac. Det var gott, det sa gästerna i alla fall.

Johan, som är känd för att ha blivit nekad en anställning som lärare i Jönköpings kommun, har nu andra planer. Han skall starta upp ett företag som underlättar semestrandet för personer med funktionsnedsättningar till resemål i Thailand. Hjälp med boende, transporter, hjälpmedel med mera kommer att vara det som erbjuds. Jag hoppas att affärerna går riktigt bra.

Ibland önskar jag att jag hade ett lika stort engagemang i saker och ting som Johan har. Han verkar ständigt ha något intressant projekt på gång. Det var faktiskt han som inspirerade mig att sticka till Spanien 2003, en av mitt livs största och bästa erfarenheter. Johan hade då varit i Australien en längre tid. Så jag tänkte att kan han så kan väl jag också. Men för mig blev det Málaga istället. Nu skall Johan till Thailand någon gång i höst för att arbeta. Det skulle vara skoj att besöka honom någon vecka. Vi får se hur det blir med den saken.

När Cecilia Malmström blev utsedd till ny kommissionärskandidat uppstod snabbt spekulationer i vem som skulle bli vår näste EU-minister. Efter ett tag kom beskedet. Birgitta Ohlsson blev den nye ministern och det gjorde mig mycket nöjd. Hon är som klippt och skuren för den uppgiften. Vem kunde ana allt detta på kongressen 1999. Jag tror verkligen att hon kommer att göra ett bra jobb.

Men helt plötsligt kom det fram åsikter i massmedia om Birgittas graviditet och om hur lämpligt det var att arbeta som minister samtidigt. Det tyckte man inte om. Precis som någon hade med det att göra. Vissa saker bestämmer man väl själv hur man vill göra. Jag undrar hur långt de har kommit i synen på jämställdhet. Att åsikterna kom ifrån KD-håll är jag ju inte så förvånad över.

Nu har nästan varje funkisbloggare skrivit om sista tidens assistansfråga. Så jag skall väl inte vara sämre. Det är lika bra att hänga på. Kanske ni, mina läsare, på något konstigt sätt har kunnat undgå debatten.

I slutet av januari startade Veronica Hedenmark det så kallade Assistansuppropet för att uppmärksamma ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Detta har under en tid försökts ta fram av en referensgrupp. Man gör det här på uppdrag av regeringen.

När representanterna från handikapprörelsen, däribland Vilhelm Ekensteen och Wenche Willumsen, helt plötsligt hoppade av samarbetet uppdagades fakta om det aktuella instrumentet. Ett 91-sidigt dokument, där man vänder ut och in på den sökandes liv, hade tagits fram. Allt i våra liv skulle kartläggas. Det rörde sig bland annat om intima behov vid toalettbesök, balanserad diet och om sexualvanor var säkra. Inte nog med alla intima detaljer man ville ha om oss så skulle försäkringskassan också göra en rimlighetsbedömning av varje uppgift. Man fortsätter alltid att ifrågasätta oss. Är vi trovärdiga eller inte?

Alltihop är en stor skandal och en grov kränkning av individens integritet. Många har verkligen blivit upprörda av det här och jag är glad över att reaktionerna har blivit så starka. Nu får det vara nog. Vi kan inte sitta still och vara tysta. Protesterna behövs verkligen om beslutsfattarna skall förstå allvaret. Vilken annan grupp i samhället utsätts på samma sätt? Finns det någon annan grupp, vars liv detaljerat kartläggs och som ifrågasätts?

Det var meningen att man skulle prova det 91-sidiga dokumentet vid behovsbedömning på ett antal utvalda orter. Att man skulle kränka ett stort antal personer med dessa frågor brydde man sig inte om. Tvärtom tyckte man det var bra. Då skulle man ju få reda på vilka frågor som upplevdes som kränkande. Men då skulle ju skadan redan vara gjord och kränkningen ett faktum. Någon på nätet liknade det med att ta någon i skrevet och sedan fråga om personen känner sig kränkt. Så är det ingen normal människa som skulle få för sig att göra.

Ingen annan grupp av människor skulle acceptera en sådan här kränkning, så varför skulle vi göra det? Av tradition har det varit lätt att sätta sig på oss och få oss tysta, men mycket har ändrats under de sista årtiondena. Vi har blivit starkare. Vi syns och hörs i massmedia. Våra pengar och röster i de politiska valen är en maktfaktor som våra politiker förhoppningsvis har insett.

På grund av alla protester så har man för tillfället stoppat förslaget. Men vi har inte sett slutet på den här historien ännu.

Depeche Mode

Januari har varit snöig och kall, men alldeles för kall för min smak. Redan i december hade jag fått nog. Jag blir ju så isolerad av det här vädret. Man tar sig inte ut i onödan precis. Kölden håller en inne för att man inte vill bli sjuk och dra på sig någon lunginflammation. Den stora mängden av snö på de dåligt skottade trottoarerna gör en också hemmasittande. När det är barmark kan man ju åtminstone välja gator och trottoarer där tjänstemännen ännu inte lyckats sabotera med gatsten och katastrofalt lagda plattor. Men nu gör ju snön det nästan omöjligt att ta sig fram på fyra hjul. Snö som frusit till knagglig is är precis som gat- och kullersten. Den får en att hoppa högt i rullstolen. Djävligt ont gör det också, samtidigt som det går åt en mycket stor del av min kraft bara för att hålla uppe kroppen och huvudet. Fy, vad trött jag är på det. De flesta man möter börjar också bli riktigt trötta på vintern nu. Jag längtar verkligen till sommaren och värmen. Hoppas att våren dyker upp snart.

Nu är man i Stockholm igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag varit här, men det är alltid lika trevligt att besöka den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Museer, restauranger, hotell, teatrar, biografer och uteställen finns det ju mängder av.

Jag ville inte störa killarna på Grand Hôtel den här gången, även om Martin Gore inte tog illa upp sist vi snackade. Så Sergel Plaza heter hotellet den här helgen. Det är ett trivsamt scandichotell som är mycket bra beläget och faktiskt ett av mina favorithotell här i huvudstaden. Tillgängligheten för rörelsehindrade är dessutom bra. Dörren till rummet kan man öppna med hjälp av en dosa. Titthålet på dörren är i rullstolshöjd. Sov- och badrummet är rymligt. Sängens rygg- och fotdel kan man till och med justera.

Igår kom jag hit. Då var det riktigt kallt. Jag låg och frös i färdtjänstbussen hela tiden. Värmen var visst svår att få upp. Tjugotre minusgrader visade termometern på vägen upp längs E4:an. Men sedan var det bara tio minus i Stockholm, vilket var tillräckligt för att jag skulle hålla mig till affärernas härliga innetemperaturer.

Först blev det lite shopping i Gallerian och på NK. Som vanligt hade jag bara druckit lite brun frukost och det var ju mitt i natten, det vill säga runt sjutiden, så klockan ett var jag utsvulten. Magen skrek. T.G.I. Friday’s fick fixa den saken. Det var lång kö för att få ett bord, men det var det värt. Det tog i och för sig inte mer än tjugo minuter. Sedan kunde jag i lugn och ro sitta ned vid ett bord med utsikt över en vintrig Kungsträdgård. Baby back ribs blev det. Jag åt mer än vad jag brukar. Det var väldigt smakrikt med barbecuesåsen. Den var lagom stark och söt, precis som jag gillar den. Till dryck brukar jag välja en Banana Milkshake. Den är Friday’s duktig på, även om det den här gången fattades ett litet stänk av kanel.

Idag gick jag faktiskt upp tidigt för att äta hotellfrukosten. Jag är själv lite chockad över mig själv. Det är ju inte vad jag brukar göra när jag är på resande fot. Först tänkte jag ta mig ut till biografen borta på Hötorget, men när jag fick se vädret så blev det ändrade planer. TV och internet uppe på rummet fick ersätta Avatar i 3D. Jag hade lite andningsproblem inatt. Så kallt som det är så förvånar det mig inte. Vid varje litet tecken på en eventuell förkylning måste man vara lyhörd och sätta in åtgärder meddetsamma för att stoppa förloppet. Den här gången blev det en lugn och varm dag inomhus. Att Scandic inte kan mäta sig med Grand när det gäller frukostbuffén är jag medveten om, men det är ganska dåligt att Sergel Plaza inte har restaurangen öppen på söndagar. Så Mc Donald’s hjälpte till idag.

Konserten jag var på ikväll var mycket bra. Det var sjunde gången jag såg Depeche Mode. Tour of the universe heter turnén och har hållit på sedan i maj förra året. I juli uppträdde de på Arvikafestivalen. Den undvek jag. Många funkisar går faktiskt på festivaler, men jag tror inte att det är min grej precis. Jag är för bekväm av mig. Eventuell trängsel, dåligt väder och otillgänglighet skulle bara förstört upplevelsen. Så mitt smarta drag var att se dem i Sevilla istället, men det gick ju inte som planerat. Det kan ni läsa om i det gamla inlägget från 14 juli.

Därför passade jag på nu när de kom till Sverige igen. Jag försökte få en biljett till göteborgskonserten, men rullstolsplatserna var tyvärr slutsålda. Jag föredrar faktiskt Scandinavium som arena. Globen suger ordentligt. Jag har många gånger påtalat bristerna angående just rullstolsplatserna. Men inga förändringar har skett och inget verkar hända framöver heller. Är Globen tom så är platserna suveräna med bra placering och sikt.

Problemet uppstår när folk framför ställer sig upp. De på rad ett ställer sig upp för att röra på sig. Då ser de på rad två naturligtvis ingenting, vilket i sin tur får dem att ställa sig upp också. Sedan blir det ju en dominoeffekt av det hela tills den når oss rullisar längre upp. Då ser vi ingenting. Vi kan ju oftast inte resa oss upp. Detta bryr man sig inte om, varken arrangörer eller andra besökare. Det är alltid lika frustrerande och irritationen bara växer för varje gång.

Vad beträffar själva konserten och framförandet var det som vanligt förträffligt bra. Depeche Mode håller måttet fortfarande efter alla dessa år. Utvecklingen från pling pling till pop/rock har bara varit positiv. Ljudet var mycket bra och volymen inte alls så hög som den brukar. Kanske hade de åldersanpassat den. Vi, depechefans, börjar ju bli lite till åren nu. Det ringde inte i öronen efteråt och skönt var det.

De nya låtarna var riktigt medryckande. Konserten var en fin blandning av gammalt och nytt. Min favorit låt är nog Enjoy the silence, men när Personal Jesus som allra sista låt spelades hamnade man nästan i någon slags extas. Det går knappt att beskriva. Man blev så upprymd. När strålkastarna riktades mot publiken, hela Globen lystes upp, musiken upphörde och alla i arenan sträckte ut sina armar skrikande, reach out and touch faith, kunda man tro att man var på ett väckelsemöte.