Väl hemma var jag så trött att jag sov tills halv fyra på eftermiddagen. Det var skönt. Jag hade planerat att åka upp till A6 för att lämna in min trasiga dator, men det blev inget av det i fredags. Kroppen krävde att få vila ut sig. Tre kompisar har jag ändå hunnit med att träffa under helgen. Kryckan, Jakob och Magnus blev det. Det var roligt och mycket trevligt var det att få träffa Jakob igen. Det var nog över ett år sedan vi sågs. Vi hade som vanligt en massa att prata om. Att han bor i Uppsala gör att vi inte träffas så ofta och det är lite synd. Tur att föräldrarna bor i Huskvarna så vi ha möjlighet att umgås någon gång i alla fall.
Nu sitter man här i Jönköping igen. Regnet öser ner utanför. Grått och trist är det. Tystnaden säger ingenting. Kommahemdepressionen intar sin plats. Det är som vanligt här hemma och allt jag önskar just nu är att resa bort härifrån igen, bort till något mera uppiggande och glädjefyllt ställe. Jag saknar redan sol och värme, även om det kan vara påfrestande ibland. Tankarna för mig till Belize. Vilket underbart och spännande land det är. Där kan man verkligen koppla av och ta det lugnt. Det skulle behövas nu. Semester efter semestern är kanske något man borde införa. Det tar på krafterna att vara på resande fot. Men vad roligt det är. Skulle jag inte få resa utomlands minst en gång om året så vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av höst och vinter. Om någon vecka är man hjärntvättad och van vid Sverige igen. I väntan på det skall jag försöka att sammanfatta de senaste två veckorna.
Efter det underbara Sevilla var det Toledos tur, en mysig medeltida lite mindre stad med en fortfarande intakt ringmur. Här fanns många saker att se och fascineras av, men tyvärr kunde jag inte uppleva så mycket av det. Min högra fot skadades och med extra värk i kroppen blir det hela mycket svårare att genomföra. På grund av de dåliga gatorna så var rullstolskörning en svår uppgift för min annars så proffsiga assistent. När underlaget är dåligt är det lättar att köra enbart på bakhjulen. Kommer det plötsligt då en lite större ojämnhet är det lätt att fastna och tappa framhjulen ner i backen. Det var vad som hände och det gjorde jätteont. Först trodde jag att jag skulle behöva uppsöka läkare, men jag tog av mig skon och fortsatte upp på de trånga gatstensbelagda gatorna. Naturligtvis gick det mycket saktare. Varenda liten skakning fick mig nästan att skrika till. Med nära fyrtio graders värme och en pulserande smärta i foten var det faktiskt riktigt jobbigt.
Men det var ju bara att anpassa sig efter läget och se vad man hade för möjlighet och ork att göra. Det blev ett stilla besök på torget och en utvändig snabbkoll på slottet. Tyvärr var det tomt och stängt för en stor restauration. Man skall flytta dit ett militärmuseum från Madrid. Troligtvis kommer jag att besöka Toledo igen i framtiden. Då skall det vara utan smärta, mindre värme och med mera ork och tid.
När jag efter en timmars bilfärd anlänt till Madrid och var uppe på hotellrummet, slängde jag mig försiktigt i sängen för att vila lite. En städerska kom förbi och gjorde i ordning rummet före sängdags, alltså inte städa, utan bädda upp, dra för gardinerna och lämna lite godis. På bruten spanska frågade hon om hon skulle tända ”the sexy light”. Min assistent och jag tittade frågande på varandra, men svarade henne ganska snabbt att det inte behövdes. Ett svagt lilarosa ljus över sängen och skrivbordet visade sig sedan, efter en rad knapptryckningar, vara the sexy light. Choklad på huvudkudden är inte ofta man får uppleva på många hotell. Bara de riktigt fina brukar serva på det viset. Det här luftiga hotellrummet hade fönster utåt gatan, vilket var trevligt. Det är inte så jättevanligt, även om man bor femstjärnigt, utan då får man säkerligen betalar tusenlappar extra. Hela hotellet omgavs av en mycket angenäm doft och all inredning var modern och stilfull. Personalen var mycket trevlig och hjälpsam. Dessutom var det bara unga människor som verkade jobba där.
Det är alltid trevligt och intressant att turista i huvudstäder. Nästan alltid finns det mycket att se och att göra där. Mitt första besök i Madrid var det. Därför var det extra spännande och jag hade länge velat åka dit.
Med hjälp av en turistkarta, som jag fick i receptionen, tog jag mig runt i de mest centrala delarna. Gata upp och gata ner gick jag. På det sättet får man se och uppleva jättemycket. Trött blev jag. Att turista tar på krafterna. Värmen gjorde sitt också, men den var trots allt inte så intensiv som jag trodde att den skulle vara.
Plaza Mayor med alla sina uteserveringar var mycket gemytlig. Där lunchade jag en dag före mitt besök på det kungliga palatset. Katedralen precis bredvid palatset var annorlunda än de man är van vid. Utvändigt var den traditionell och gammalmodig. Inuti kunde man beskåda mycket modern religiös konst i form av skulpturer, tavlor, takinredning och naturligtvis också färjat fönsterglas. Det var en häftig upplevelse. 1996 invigdes den. Spännande skall det bli att se hur La Sagrada Familia kommer att se ut när den blir klar, om den nu blir det. Jag tror den blir ännu häftigare tack vare Gaudí.
Palatset var fint och bra anpassat. Med rullstol kunde man ta sig fram överallt där alla andra turister hade tillträde. Det var bra. Ramper och hissar fanns där det behövdes. Visningsvåningarna var från 17- och 18-hundratalet. Det tilltalar mig. Tänk att få bo så. Ett av rummen hade montrar med olika instrument av Antonio Stradivari. Begeistrande var det, nästan som att stå inför Columbus grav i Sevilla. I slottet fanns också två mycket fina marmorstatyer föreställande Isabel och Fernando. Los Reyes Católicos, som de kallas, är för Spanien vad Gustav Vasa är för Sverige.
El Pradomuseet var också en fin upplevelse. Underbara och fängslande målningar av Goya och Velázquez hade jag möjlighet att beskåda där. Diego Velázquez målning Hovdamerna var något alldeles speciellt att stå inför. Det var nästan som att betrakta Carl Gustaf Pilos målning, Gustaf III:s kröning, på Nationalmuseum. Den har fascinerat mig många gånger. Oftast blir jag sittande länge framför den.
Inträdet på museet var gratis för funktionshindrade, eller rättare sagt så gällde det personer som erhöll pension och var EU-medborgare. De kriterierna uppfyllde man ju. Man såg mig i rullstol, men frågade aldrig om jag hade pension eller inte. Man tog väl för givet att en funktionshindrad person inte arbetar. Det är konstigt med tanke på att många i min situation i Spanien faktiskt har ett jobb, även om det innebär att sälja lotter på gatan.
Här i Sverige tycker vi att alla skall betala sitt inträde till olika evenemang, även funktionshindrade personer. Vi kräver att få göra det. Om sedan ledsagaren får gratis entré så är det positivt. Inte skall man behöva betala för en extra uppsättning armar och ben. Men ute i Europa och i andra delar av världen så är det ganska vanligt att personer med funktionsnedsättningar går in gratis eller till ett rabatterat pris. Det hänger säkert ihop med att dessa personer inte har samma ekonomiska möjligheter som vi har i Sverige. Alla skall ha tillgång till de kulturella skatterna.
Puerta del Sol, där madridborna firar nyår, Puerta de Alcalá och Congreso de los Diputados, stället där Spaniens folkvalda församlig håller till, var platser som jag också sökte upp på mina rundvandringar i staden. Samtidigt fick jag möjlighet att se alla vackra byggnader som Madrid kunde erbjuda. De var många.
Inte långt ifrån hotellet, på calle Atocha i en teater, hittade jag till min stora glädje ett Häagen Dazsställe. Vad jag vräkte i mig. Det är svårt att förklara i ord hur gått det är med den här glassen och hur mycket jag uppskattar den. Vanligtvis brukar jag stoppa i mig glass av smakerna Pralines & Cream och Strawberries & Cream. Så äckligt gott är det. Men nu fanns det ett par nya smaker som jag redan upptäckte i Sevilla och de var ett strå vassare. Banoffee och Raspberry Sorbet hette de.
En kväll när jag satt och åt denna underbara glass började jag snacka med ett äldre par som satt vid bordet bredvid. De var mycket trevliga och samtidigt lite nyfikna. Folk är alltid trevliga och pratsamma, verkar det som, i synnerhet då om de vill ha reda på ett eller annat. Det minns jag mycket väl från den tiden i mitt liv då jag frekvent besökte krogen.
En granne till paret hade fått MS och de trodde att min muskelsjukdom var något liknade, men jag orkade inte förklara skillnaderna och det specifika i min muskelatrofi. Ibland vill man helt enkelt inte vara den där informatören som ständigt måste upplysa sin omgivning. Ibland vill man inte vara den där killen med funktionsnedsättning. Ibland vill man bara vara den där killen, en i mängden.
Kvinnan tyckte det var så synd om grannen. Han var visst lika gammal som jag och hade fått sin sjukdom vid tjugoårsåldern. Han blev sämre hela tiden precis som jag. Man skall i princip inte tycka synd om någon eftersom det inte hjälper något. Men kvinnan uttryckte ändå att det var mer synd om grannen än om mig. Jag hade ju haft mitt funktionshinder sedan födseln och hade ju därför inte upplevt något annat. Dessutom var jag van vid situationen. Det är ett konstigt tänkande och jag har vid flera tillfällen stött på samma resonemang här i Sverige. Frågan är om det är mer synd om den nyhandikappade som har förlorat friheten och som varit frisk de tjugo första åren eller om det är den med funktionsnedsättningar sedan födseln som dragit den största nitlotten, som aldrig fått uppleva friheten. Det är bättre att äta en halv kaka än ingen alls. Till syvende och sist så kan man inte riktigt utvärdera ett liv förrän det är slut. Då kan man börja räkna frihetspoäng. En del får sina motgångar och svårigheter i början av livet medans andra får vänta till äldre dagar. Sådana som jag får det härligt ut smetat på hela livet.
Mannen undrade mer vad jag gjorde i Madrid och om jag sett det man skulle se. Han ville ta mig runt i sin bil och visa mig olika platser, men jag tackade nej, eftersom det skulle blivit så omständigt och jobbigt att sitta upp i bilen. Dessutom hade jag ju en egen hyrbil i vilken jag kunde ligga i. Han kom ursprungligen från Santander, en stad i norra Spanien, och dit ville han också köra mig för att visa sina hemtrakter. Det kanske får bli en annan gång. Jag fick hans mobilnummer så jag kunde ringa honom nästa gång jag kom till Madrid. Då skulle frugan också tillaga något utsökt lammkött, sa hon.
Varje år försöker jag att besöka ett nytt land som jag inte varit i tidigare. Förra året var jag i Belize och solade. Året dess för innan bilade jag runt i Irland och år 2006 upptäckte jag Holland. Jag har ingen avsikt att åka till jordens alla hörn. Det vill jag inte heller, men det finns ganska många länder kvar att beta av ändå och om jag någonsin kommer till alla dessa ställen eller inte beror ju på ekonomin och hälsan.
I år var det Ungerns tur att få celebert besök. Efter min långa spanienturné satte jag mig därför på ytterligare ett budgetflyg med destination Budapest. Den flighten gick smidigt och snabbt. Det var meningen att jag skulle hyrt en bil även i Budapest, men så blev det tyvärr inte. Uthyrningsfirmorna kunde inte erbjuda den bil jag önskade. Alla var upptagna. Så i sista sekund fick jag ordna annan transport in till centrum. Det blev hotellets egna limousinservice som fick det uppdraget och resulterade inte billig. Men nu är det så här, sägs det, att den som inte lever över sina tillgångar brister i fantasi och det vill man ju självklart inte. En välklädd chaufför i uniform mötte upp oss på flygplatsen strax före midnatt. För att få plats med alla assistenter, baggage och hjälpmedel behövde jag därför ett ganska stort fordon. En svart elegant Mercedes i vanmodell, i vilken jag kunde ligga i, fick det bli. Flaskor med mineralvatten och handdukar att tvätta av sig med visade chauffören att vi kunde använda. Hotellet var ett Four Seasonshotell som hette Grecham Palace. Precis vid Donau och framför den ståtliga bron Széchenyi låg det. Det var mycket bra och servicen var på topp. Sir och Mister är trevligt att tilltalas med.
Att bara gå runt på Budapests gator och titta på alla byggnader är en stor sevärdhet i sig. Det fanns så många vackra hus och monument. En del av dem höll man på att restaurera. Parlamentsbyggnaden var gigantisk, fint utsmyckad och låg vid flodkanten. Staden hade många trevliga restauranger och uteserveringar. Turister från många olika länder kunde man höra. Priserna var nog också satta med tanke på dem. Gick man bara lite utanför turiststråken såg prislapparna annorlunda ut.
En dag hade jag lust att äta Gulasch. Att prova den här maträtten när man befinner sig i Ungern är ju ett måste. Eftersom det är svårt att veta var man kan få den väl tillagad och till ett bra pris så frågade vi hotellets concierge om råd. Man rekommenderade en restaurang i närheten vid namn Cyrano och gjorde en bokning. Jag fick till och med se menyn. Gulaschen var mycket smakrik och köttet jättemört. Förrätten och efterrätten höll samma höga standard. Den gastronomiska upplevelsen var fyrstjärnig.
Efter många veckor på resande fot var min kropp mycket trött och utmattad. Med värk lite överallt orkade jag bara företa mig en sak per dag. Sedan var det bara att återvända till hotellet för att vila ett par timmar. På kvällarna var jag ju tvungen att gå ut till någon närbelägen restaurang för att äta middag. Precis bredvid hotellet låg en modern japansk restaurang. Teriyaki är en smak som jag verkligen uppskattar. En kycklingrätt med den här såsen blev det och jag hade svårt att sluta äta.
Mina resor brukar bli små äventyr. Konstiga och oväntade situationer hamnar jag visst alltid i. Det kan bli tråkigt, spännande eller roligt. Så här efteråt när man tittar tillbaka kan man ibland skratta åt vissa händelser. En dag i Budapest när jag, efter en flera timmars påfrestande promenad, kom fram till hotellet var det avspärrat av polisen och vi fick inte komma förbi. Ni får gå en annan väg, sa de. Gud vad jobbigt, tänkte jag, och dessa poliser är sig visst lika världen över, alltså inte så värst tillmötesgående. Trött var jag, men runt kvarteret gick vi. Jag ville ju bara upp till sängen och vila mig. Efter tio minuter befann vi oss åter vid hotellet, men då på andra sidan. Där fick vi inte heller komma förbi. Avspärrat var det även där. Fler och fler poliser kom dit. Hotellet var helt utrymt och vi fick naturligtvis inte komma in. Bombhotad hade det blivit. Av vem och varför fick jag aldrig reda på. Det blev ett par timmar på ett kafé istället. Det kändes lite konstigt att gå och lägga sig den natten. Var all fara över, funderade man på.
Floden Donau delar staden i två delar, Buda och Pest. Jag bodde och rörde mig runt i pestdelen. Där gick det hyfsat bra att ta sig fram med rullstol. Värre var det i Buda. Backigt och stenbelagt var det. Därför blev det bara en enda kort visit i den stadsdelen. Jag fick se utsikten uppifrån slottet, vilket jag inte kunde besöka på grund av alla trappor. Upp på berget tog jag mig med hjälp av en rälsvagn i stil med sådan som finns vid Monmartre och Lykabettos.
Jag avslutade min vistelse i Budapest med ett trevligt besök på ett zoo som låg långt från hotellet. Det tog någon timma att promenera dit, men det var det värt. Det jag tyckte var mest sevärt var nog noshörningen och isbjörnarna. De var enorma. På vägen hittade jag ett T.G.I. Friday´s. Tyvärr hade jag inte tid att äta där.
Idag är det den 14 juli och alla vet väl vem som fyller år då, eller? Jo, det är klart ni vet. Så okunniga är ni ju inte. Grattis Frankrike! För tvåhundratjugo år sedan stormade man Bastiljen och franska revolutionen började. Det var ganska blodigt i många år innan man hade uppnått den frihet man från början var ute efter. Men man blev i alla fall av med monarkin väldigt tidigt. Det är mer än vi har uträttat. Ironiskt är det att Knugens äldsta dotter, vad hon nu heter igen, också fyller år idag på denna stora historiska frihetsdag. Länge leve Frankrike, länge leve republiken, länge leve friheten!
Tidig uppstigning blev det idag och till och med frukostbuffé. Men det är inte lätt att få i sig något så tidigt som klockan nio. Det är ju nästan mitt i natten. Lite ägg och bacon blev det, men bara några tuggor. Muffins och lite melon slank lättare ner.
Efter packning och utcheckning lade jag mig i bilen, eller rättare sagt minibussen, för att åka ut bland olivodlingarna i Andalusien och Kastilien. Landskapet är torrt, bränt och bergigt. Spanska högplatån är mycket het, men jag har klarat av värmen bra ändå. Luftkonditioneringen i bussen är inte den bästa precis, även om den är helt ny. Vi stannade på en vägrestaurang längs motorvägen. Två gigantiska portioner, en Paella och en kaninrätt, fick jag in. Naturligtvis kunde jag inte äta upp allt, långt ifrån. Men mycket gott var det.
Så nu har man rört på sig lite igen. Jag befinner mig nu i Toledo som ligger i Castilla la Mancha och har just varit nere i hotellets kafeteria för en burrito med cola. Något måste man ju ha i magen före sängdags. Studiebesök i Toledo blir det imorgon. Intressant skall det bli och inte behöver jag stressa igenom staden heller. Det tar bara en timma in till Madrid och det gör inget om vi anländer sent. Jag hinner nog med att se en hel del ändå.
Första kvällen i Sevilla blev lugn. Jag och mina tre personliga assistenter, Claes, Richard och Victor, tog en liten promenad i kvarteren runt hotellet för att hitta någon restaurang att käka på. Solen hade gått ner, men det var fortfarande så pass varmt att man svettades ordentligt. Man var ju trots allt i Sevilla. Vi gick förbi många restauranger och barer utan att jag fastnade för någon, men hamnade till sist på ett trevligt ställe vid ett litet torg inte så långt från katedralen. Det gäller att sätta sig där det redan finns mycket folk. Sannolikheten är större att restaurangen är bra då, medans problemet kan vara att hitta ett ledigt bord.
Jag chansade på någon slags hamburgervariant. Det var en biff av nötkött med tryffelolja. Svamp, små kokta kulpotatisar och en krämig odefinierbar sås serverades till köttet. Ingen stor smakupplevelse var det, men den var god. Mätt blev jag, vilket jag blir av väldigt lite, så någon efterrätt var det inte tal om. En Cherry blev det istället. Jag älskar riktigt söt Cherry med en tydlig russinsmak. Södra Spanien är ju utmärkt om man vill dricka ett sådant vin. Jeréz ligger ju runt knutarna. Pedro Ximenez heter den som jag föredrar. Den skapade jag bekantskap med vid min första tripp till Cádiz för många år sedan.
Söndagen slutade i mycket stor besvikelse, men jag var helt omedveten om det under dagen. Tur var väl det. Sent gick jag upp. Inte blev det någon frukostbuffé för min del, eftersom sömnen är så pass viktig. Superbra och mycket komfortabla sängar kunde hotellet erbjuda. Det är inte något jag upplevt på så hemskt många hotell världen runt och åtskilliga har det blivit under alla resor. Så högsta betyg kan jag nog ge Alfonso XIII.
Oftast brukar jag ju nöja mig med ett glas Coca Cola till frukost. Det är ju det bästa man kan få. Konstig kille, den där Magnus, tycker nog en del, har jag förstått. Jag är nog lite känd, framförallt på konferenser och möten, som den som alltid dricker Coca Cola. För mig är det bara helt naturligt. Varför skall man till exempel dricka vatten när det finns bättre saker? Det skulle aldrig falla mig in.
Som en parantes kan jag berätta en rolig story. I slutet av nittiotalet, när jag höll på att informera inom handikapprörelsen, hade jag en skolklass hemma hos mig på studiebesök. Barnen var nog i nioårsåldern och var mycket intresserade. Jag berättade om mitt liv i rullstol. Efter en tid när min kompis, Kryckan, som då var anställd av HSO, besökte samma klass berättade han för dem om sitt liv som krycknisse och cp. Han berättade även om mig utan att nämna mitt namn. Barnen kände igen mig av det han berättat och skrek därför högt och frågande. Det måste ju vara Colamannen! Lite roligt var det. Konstigt att få heta som en dryck. Man har även blivit kallad för Oljakillen. Jag vet inte vilket som är bäst. Magnus duger väl. Den store betyder ju namnet.
Det var inte långt jag gick från hotellet förrän värmen kändes påfrestande. Det stod stilla i luften. Med Kepsen på och ett febrilt letande efter en lämplig restaurang flåsade jag runt i kvarteren vid katedralen. Detta ständiga letande efter matställen har snart blivit till en jobbig hobby. Men visst finns det tråkigare sysselsättningar. In bland smala gränder där inga bilar tar sig fram, där knaggliga gator får mig väl omskakad i rullstolen och där små mysiga restauranger, hantverksaffärer och souvenirbutiker trängs, hittade Victor och jag en restaurang vid ett litet torg fullt med apelsinträd.
Här blev det iskall honungsmelon med jamón serrano, det vill säga lufttorkad spansk skinka, till att börja med. Den var välkommen och uppfriskande. Paellan var tyvärr ingen höjdare på den här restaurangen. Jag upplevde den ganska fattig i smaken. Brist på saffransmak fans där och jag hade uppskattat en lätt touch av antingen vitt vin eller öl. Det förhöjer alltid smaken. Även ärter i skulle passat bra. Väl mätta blev vi i alla fall.
Sedan bar det iväg till katedralen, där vi gick runt i nästan två timmar och fotograferade vackra rum och saker. Tidigare fanns här en moské som byggdes i slutet av 1100-talet. När Spanien blev återerövrat byggdes här Sevillas katedral i gotisk stil. Byggnationen påbörjades 1401 och tog runt hundra år att slutföra. Katedralen är mycket känd för sitt klocktorn, La Giralda, som är en rest från den moriska byggnaden. En annan vacker lämning från samma tid är Patio de los Naranjos, en apelsinträdgård där man tvättade sig vid en fontän före inträdet i moskén. Blandningen av det moriska och det gotiska ger ett intressant arkitektoniskt inslag i staden.
Trots mitt stora motstånd till organiserad religion så finner jag alltid kyrkor intressanta och värda att besöka. De har mycket att berätta, såsom historia, ekonomi och arkitektur. Vi får ju inte glömma att religionen är världshistoriens bästa affärsidé och då är nog katolska kyrkan den mest framgångsrika, både när det gäller pengar och makt.
Ett besök vid Christoffer Columbus grav var ett måste för mig när jag ändå var där. Den är ganska ny, bara från slutet av 1800-talet. Den var riktigt pampig. Fyra regenter, representerande kungadömena Kastilien, León, Aragonien och Navarra, bar den store äventyrarens kista.
Den bästa och godaste glassen är inte italiensk utan amerikansk. Jag kan äta mängder av den, även om priset per kula ligger på runt trettiofem kronor. Så efter ett snabbt besök på Häagen Dazsstället, bredvid hotellet, var jag tvungen att vila mig lite. Klockan var ju redan mycket och Depeche Modekonserten väntade, trodde jag.
Här kom nu den stora besvikelsen. Medans jag relaxade uppe på rummet gick Victor ner till receptionen för att fråga om den smidigaste vägen till stadion. Varför vi skulle dit, undrade man. För konserten, förklarade min assistent och fick då reda på att den var inställd. Någon i bandet hade tydligen skadat sig under den förra konserten. Det var en mycket tråkig nyhet när man hade sett fram emot det så länge. Tungt var det. Victor ifrågasatte om man var säker på saken och det var man eftersom Depeche Mode skulle bott på hotellet, men hade då avbokat sina rum. De är konstiga gubbar, Depeche Mode, de skall alltid bo på samma hotell som jag. Men det gör inte så mycket. Jag börjar bli van vid groupies. Lite smickrande, måste jag trots allt erkänna att det är.
En stilla kvällspromenad längs Guadalquivir, den stora floden som rinner genom Sevilla och som mynnar ut i Atlanten, fick ersätta konserten. Jag tog några foton på tjurfäktningsarenan och Torre del oro, som också är från den moriska tiden. På 1200-talet var det ett försvarstorn till hamnen och idag är det ett sjöfartsmuseum. En hamburgare på Mc Donald’s blev det. Vad skall man säga? Så kan det gå ibland. Avslutningen av kvällen fick bli i baren på hotellet. Piña Colada är min favoritdrink. Eftersom jag inte frågade om priset så blev notan lite av en överraskning. Det är bra att skakas om lite ibland, inte bara då i rullstolen.
Mat och tillgänglighet är nästan det ända han tjatar om, tänker ni nog. Det blir ganska mycket av det. Det är jag medveten om. Men det är ju så viktigt. Jag vill bara passa på att nämna att tillgängligheten i Sevilla är något mer ojämn. Det är svårt att få ett grepp om den. Jag har ju bara sett de mest centrala delarna och där kan jag säga att jag upplevde den alltifrån superbra till katastrofalt dålig. Då har jag bara tittat och bedömt trottoarernas och gågatornas beläggningar. Nedfasningar verkar inte vara Sevillas starka sida. Stadens spårvagnar verkar däremot vara riktigt bra för rullisar. Bra ramper upp till perrongerna och lätta påstigningar med bara någon centimeters glapp var det.
Fotot i dagens inlägg visar en liten typisk spansk restaurang, där jag igår åt riktigt god mat, Salchichón till förrätt och Gambas al Ajillo. Översatt till svenska blir det spansk korv, i stil med Salami, och räkor i vitt vin med vitlök.
Efter några timmars bilfärd genom det torra andalusiska landskapet och en god middag på en enkel landsbygdsrestaurang, sitter jag nu på ett lyxigt hotell i Sevilla och försöker att sammanfatta några dagar i mitt händelsefattiga liv. Hotellet heter Alfonso XIII och öppnades 1928. Det är en vacker byggnad i typisk sevillastil med moriska influenser. Takhöjden i mitt luftkonditionerade rum är nära fyra meter och försedd med stilfulla stuckaturer och kristallkrona. Inredningen är klassisk lyxigt. Som att bo på slott är det nästan. Det får väl duga under ett par dagar. Jag kommer nog att trivas.
Den ursprungliga orsaken till mitt besök här i Sevilla är Depeche Mode. De spelar nämligen här imorgon. Jag lyckades till sist att komma över några biljetter. Biljetterna var egentligen inte svårigheten utan frågan var om det fanns rullstolsplatser eller inte. Efter lite e-mailväxlande fick vi informationen att köpa de billigaste entréerna och sedan dyka upp på arenan för att bli anvisad till rullstolsplatserna. Vi får se hur det går imorgon. Det skall bli spännande.
Tjugoåtta grader på natten och trettiosex på dagen har det nu varit under några dagars tid. I måndags var det så mycket som femtio i solen och det var varmt, mycket varmt. Jag tycker i och för sig om sol och värme, men jag har märkt att med åren har det bara blivit svårare och svårare att klara av hettan. Då är det bra att ta det lugnt, inse kroppens begränsningar och sätta på lite luftkonditionering. Man får inte överdriva. Lite grand räcker, för fy vad förkyld man kan bli av det. Det fick jag erfara på en av mina mexicoresor för några år sedan, men det är en helt annan story.
På grund av den extrema värmen som vi haft här nere i södra Spanien så har jag ju därför hållit mig inomhus ett par dagar. Något långtråkigt har det varit, men man får försöka att hålla sig sysselsatt ändå. Mycket nyheter på TV har det blivit och tur är väl också att man tog med sig datorn. Musik, film, spel och skrivande fyller timmarna snabbt. Jag har ju faktiskt också tagit tillfället i akt och vilat ut mig. Det är ju trots allt det semestern är till för. Lagom till lunch har jag stigit upp och satt mig vid dukat bord. Det är bra med serviceinriktade föräldrar som fixar det mesta. Inte behöver jag tänka på att handla, laga mat, diska, städa, tvätta eller stryka. De tar hand om allt. Vilket pli man har på dem. Jag är fantastisk.
När man ser ut som jag är det inte alltid så lätt att visa sig i badbyxor på en badstrand. Vissa feta människor kan nog förstå lite vad jag menar, men kanske ändå inte riktigt, eftersom de är så många och fetma ganska vanligt så är situationen inte riktigt den samma. Inte många reagerar nämnvärt vid åsynen av en överviktig person.
Men när en spinkis som jag klär av sig blir reaktionerna helt annorlunda. De behöver inte alltid vara medvetet fientliga, men de kan också vara det. De tar sig då i uttryck av pekningar och gapskratt. Dessa påhopp och förolämpningar är lyckligtvis inte så frekventa, men de inträffar titt som tätt och är faktiskt något som vi funktionshindrade upplevt åtskilliga gånger i våra liv. Vi är på något sätt vana vid det, men då inte sagt att vi uppskattar det. Annars så är det vanligt att icke funktionshindrade personer nöjer sig med att glo så de tappar ögonen och viska till varandra om vilken ny upptäckt de gjort. Priset tar ju de som håller för munnen och viskar och glor samtidigt. Inte förstår man vad de håller på med. De är ju för smarta, dessa icke funktionshindrade. Ibland undrar jag vad det är för fel på dem. Är felet att de inte har några fel? Finns det felfria människor? Finns det utrymme för oss med fel? En ännu viktigare fråga är om det skall finnas det. Det tycker jag.
Därför tog jag mig själv lite utrymme i veckan och drog ner till stranden. Jag skiter i vad folk säger. De får säga vad de vill. Vem bryr sig? Jag älskar ju playan. Den är ju inte bara till för de vackra. Så jag klädde av mig, la min etthundratrettio centimeter långa och arton kilo lätta kropp ned för att sola en liten stund. Ingen sa något otrevligt, utan tvärtom. Det fanns de som frågade om vi behövde hjälp och var villiga att också ge oss ett handtag.
Himmelen var klart ljusblå. Havet låg stilla. Sorlet från storstaden hördes i bakgrunden och en lätt doft av kokos från solkrämer svepte förbi min näsa några gånger. Solen värmde min kropp och brände lätt min hud. Det var underbart. En och en annan strandförsäljare gick förbi nere vid vattnet och ropade ut sina varor. Men jag var inte törstig.
Vad som är positivt just med playan i Málaga är ändå det stora lugnet och avsaknaden av stress, som är svår att hitta på andra orter här på kusten. Torremolinos och Fuengirola, till exempel, är raka motsatsen till Málaga i detta hänseende. Sådana här fantastiska stunder, som livet ibland erbjuder, förgylls alltid med musik av George. Tyvärr låg inte min mp3-spelare i ryggsäcken som den brukar göra. Det var en besvikelse.
Efter en stund, när jag blev hungrig, gick jag och min assistent upp till en liten chiringuito, en enklare strandrestaurang, för at stilla min hunger. Jag beställde ett spett med sardiner. De grillar man på stranden. Doften kändes ända upp till borden. En liten båt som man fyllt med sten och sand fick agera som grill. Lite citron häller man på och sedan äter man dem som de är, med ben och skinn. Mmmm, Gud vad gott det var. När radion mycket svagt spelade ”Wake me up before you go-go” var dagen gjord. Kan det bli bättre?
Igår åkte jag till Ahlaurín de la Torre, vilket ligger lite utanför Málaga och inte så jättelångt från flygplatsen, för att hälsa på min storasyster. Monika som hon heter har bott här i Spanien i nu tjugoett år. Hon är gift och har två barn. Det är synd att vi träffas så sällan, för det är riktigt roligt att sitta och snacka lite. Att lära känna sina syskonbarn skulle också vara intressant. Men tyvärr träffas vi ju bara när jag är här på Costa del Sol. Monika besöker aldrig Sverige. Sist hon gjorde det var när jag tog studenten 1992. Så de få och korta stunder som vi kan umgås får man verkligen ta vara på. På grund av att jag var tvungen att byta min hyrbil i Málaga vid sextontiden, kunde vi inte stanna så länge. Men vi hann ändå med att snacka och skratta lite. Dessutom blev det en god äppelkaka med vaniljsås ute i trädgården. Det var varmt. Mamma passade på att ta en simtur i poolen.
Den fysiska tillgängligheten i Málaga blir bättre och bättre. Vid varje besök så märker jag små, men viktiga förbättringar som till exempel nedfasningar från trottoarer, busshållplatser och ramper. Det märks att man verkligen försöker att anpassa samhället. Visst är trottoarkanterna höga, en del entréer har trappsteg, men det är mer som är tillgängligt än utestängande för hjulbenta personer.
Nedfasningarna från trottoarkanterna är mycket bra gjorda och sådana borde vi införa i Sverige. De är gjorda med plattor som har små uppbuktningar, vilka är effektiva mot halka. De skulle även vara bra för de synskadade, då man med vit käpp lätt kan känna var man befinner sig. Den röda starka färgen visar också för de synsvaga var man kan gå över gatan. Någon konflikt mellan de rörelsehindrade och de synskadade, tror jag inte skulle uppstå.
Stadsbussarna är försedda med väldigt bra ramper. De kommer fram elektriskt med en enkel knapptryckning av chauffören. Inga glapp mellan trottoaren och bussen blir det och nästan ingen nivåskillnad heller. För en elrullstol går det mycket smidigt att komma på. Förutsättningen för att det skall gå så lätt är att ingen har parkerat vid busshållplatsen, vilket inte är ovanligt här i Spanien.
Att hitta handikapptoaletter gör man smidigast på de olika shopping centra som finns utspridda i stan. De är hyfsat bra. Men man kan även hitta dem på en del nya barer och restauranger. På Plaza de la Merced ligger några barer med toaletter för oss hjulbenta.
Från nummer sju till nio, från Manchester United till Real Madrid, från England till Spanien har han nu äntligen tagit sig, Cristiano Ronaldo, världens snyggaste, mest framgångsrike, skickligaste, dyraste, bäste och högst avlönade fotbollspelaren genom tiderna. Sjuttiofemtusen Real Madridfans tog emot Cristiano med ovationer och han förklarade att han var stolt över att vara den bäst betalde spelaren i världen. Att få spela i Real Madrid är för honom en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Runt en miljard kronor har denne portugisiske fotbollspelare kostat i inköp. Det är mycket pengar, vilket FC Barcelona tyckte och varför de nu lägger sig i det, men det är möjligt att man tar in hela eller delar av summan genom försäljningen av tröjor med Ronaldos namn på.
En spännande fotbollshöst kommer det att bli. Hur det kommer att gå för Manchester United utan Ronaldo blir intressant att se och kanske ännu mer intressant blir att se om Real Madrid lyckas slå FC Barcelona. Vilka lag som hamnar i Champions Leaguefinalen är frågan vi få vänta med ett tag. Den 22 maj nästa år vet vi med säkerhet vilka, då hålls nämligen finalen i Madrid. Kanske borde man åka dit.
Nu är det lite över två veckor sedan jag mitt i natten slog på text-tv och fick läsa att the king of pop var död. Lite av en chock var det nog allt, för vem hade väntat sig att Michael Jackson skulle gå bort just nu när hans konserter var så nära? Dagligen pratar man om honom på nyhetssändningarna här i Spanien. Det verkar som det finns hur mycket som helst att säga och alla vill säga något. En stor nyhet är det ju och jag vill ju inte vara sämre än alla andra.
Visst lyssnade jag på Michael Jacksons musik när jag var ung och tyckte verkligen om den också. Det var nog framför allt i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet som jag köpte hans skivor. Jag försöker att se stora stjärnor live när jag har möjlighet, även om jag inte vet och kan allt om dem. Att se en artist på scen är alltid en givande upplevelse. Så när Michael hade konsert i Stockholm 1992 var det en självklarhet att besöka den. Vi bodde till och med på samma hotell. Stockholm Stadion var full. Showen var fantastisk och han kom inflygande på scen med jetpack på ryggen, om det nu var han som flög. Häftigt var det i alla fall. Klädbyten, körer, dansare, höj- och sänkbart scengolv, moon walk och oförglömliga låtar berikade konserten. Den var utomordentligt bra och jag kommer alltid att minnas den som en av de mest spektakulära jag sett i mitt liv.
Som artist var Michael Jackson ett geni och störst av alla. Det dröjer länge tills världen får se något liknande igen och jag vågar nog säga att vi blivit lite fattigare. Vila i frid, Michael.
Från sol och värme till sol och värme, från Jönköping till Málaga, har jag nu tagit mig med en fyra timmars lång flygresa. Mitt allra största intresse är ju att resa och det är just nu som jag verkligen känner att jag lever. Att det är mina resor jag lever för är ingen hemlighet. De är det bästa jag vet och på dem får jag möjlighet att vila upp mig lite grand. Då menar jag också bara lite grand, eftersom mina resor ofta inte innebär ett stort slappande på stranden. Det kan vara skönt att få lite D-vitamin på playan någon dag, men sedan blir jag rastlös och måste höja tempot för att försöka uppleva så mycket som möjligt. Man vill ju se, känna, smaka, lyssna och lukta på så mycket som möjligt. Alla sinnen måste tillfredsställas. En resa är ett ypperligt tillfälle för detta och ofta då med nya positiva erfarenheter.
Det är trettiofemte gången jag besöker den här underbara andalusiska staden, där jag som halvspanjor känner mig riktigt hemma. Hade jag haft möjlighet hade jag mycket gärna bott här istället för i det kalla Jönköping. Tyvärr ser livets förutsättningar lite begränsade ut just nu och jag får nöja mig med det som för tillfället erbjuds. Men vem vet vad framtiden har för något att överaska med?
Man har sina favoritställen, barer, affärer, restauranger, biografer, stadsdelar, museer, stränder, maträtter och drycker som man försöker att återuppleva varje gång man besöker Málaga. Det finns en lite trevlig restaurang i de gamla stadsdelarna, mitt i centrum vid Plaza de la Merced, som jag uppskattar. Där kan man äta utsökta, mycket smakrika tapas som inte är traditionellt spanskt gjorda, utan mer på ett modernt sätt med influenser från lite olika ställen i världen.
I onsdags besökte jag Lechuga, som restaurangen heter, och passade på att sätta tänderna i två riktigt goda tapas. Den första var en liten krämig kycklingröra med curry och lök, på en knaprig toast. Lite kokosflingor och lingonsås passade jättebra till. Smakupplevelsen blev stor och den är svår att beskriva i ord. Man ville bara äta mer och mer utav den. Bali heter den här tapan. Den andra heter Roll och var en rulle av tjockt, skivad, rökt lax, också den på toast, som fyllts med en krämig ostblandning med småbitar av päron och en liten lätt smak av kanel. Över detta hade det ringlats en god och söt apelsinsås. Blandningen av söttman, sältan och den lite sträva rökiga smaken var fantastisk. Jag har faktiskt prövat på att tillaga den själv hemma i Sverige och det har gått bra. Tänk vad mycket god mat det finns. Det är tur att man inte har några anlag för fetma. Man vill ju inte bli något arbetsmiljömässigt problem.
Efter en shoppingrunda på El Corte Inglés och restaurangbesöket på Lechuga gick jag, med två av mina assistenter, ner för Calle Granada och upp på en liten knagglig gata vid namn Calle San Agustín, förbi Picassomuseet, för att förtära te på ett ställe som heter La Tetería. Ett iste med smak av citron och kanel fick svalka mig i den ljumma, spanska sommarkvällen. Utöver det rika tesortimentet erbjuder stället också goda pannkakor med fyllningar av stor variation.
På La Tetería kan man sitta i timmar, vid de låga borden och de små pallarna, och titta på förbipasserande malagabor och turister. Det är mycket underhållande. Gatumusikanter finns det också gott om här. En del är bra, men de flesta är faktiskt inte alls så duktiga. De får inte en cent av mig och inte heller alla tiggare som stryker omkring. Personer utan fysiska men skall ju inte behöva tigga sig till ett uppehälle. Man kan ju arbeta, vilket verkar vara totalt främmande för en del. Personer med funktionsnedsättningar kan jag däremot känna en större empati med.
Förra veckan bjöds det på gassande sol och härlig sommarvärme i Jönköping och resten av Sverige. Då passade min syster, barnen och jag på att grilla på vätterstranden en dag. Efter ett snabbt inköp på ICA vid Juneporten möttes vi alla upp för att ta oss över järnvägen vid tågstationen.
Den här gången fungerade hissarna och jag slapp att gå hela vägen till hamnen. Hissarna är katastrofalt äckliga. De stinker något oerhört. Vissa människor anser sig tydligen ha rättigheten att använda dem som toaletter. De borde skämmas. Kommunen bara tittar på och löser inte problemet, medans vi hjulbenta tvingas köra in och sitta i de mest avskyvärda kroppsvätskor. Det är bra om man har stora lungor så man åtminstone kan hålla andan en stund.
För de flesta är ju vätterstranden synonymt med stället nedanför Rosenlund, men det finns också andra trevliga platser längs gå- och cykelbanan. Om man kommer ut ur hissen, tar till vänster, passerar A-lagets högkvarter och gå väster ut, nästan hela vägen till Talavid så hittar man många små mysiga ställen att placera sin engångsgrill på. Vad en simpel korv med bröd smakade gott. Barnen tyckte det var skoj att leka med fötterna i det kalla vattnet. Malin och jag satt och snackade i solskenet. Sedan bar det iväg in till centrum för lite shopping och glass på Mc Donald’s.
När det är fint väder i Sverige, då menar jag sol och värme, så vill jag nästan alltid ut. Att sitta inomhus vid dessa få tillfällen känns så fel. Två härliga promenader blev det också, en runt Munksjön och en längs vätterstranden. När jag rundar Munksjön brukar jag gå medurs för att få solen i ansiktet. Promenaden runt sjön är rogivande. Mycket natur och få människor möter man här. Det ger en också bra tillfällen för tankeverksamhet. Längs vätterstranden däremot kryllar det av folk, så man får verkligen se upp med förbipasserande cyklister och gångtrafikanter. Man vill ju undvika alla eventuella olyckor. Det är bekvämt att köra på asfalten där och jag önskar att man kunde inse att hela centrum kunde bli mycket bättre om man använde asfalt istället för olika sorters stenar och plattor. Stadsbyggnadsvisionen poängterar tillgängligheten till vattnet. Tydligen gäller det inte oss hjulbenta, eftersom man mycket fint har lagt upp gigantiska stenar mellan asfalten och sanden som gör det helt omöjligt att ta sig fram. Jag undrar vad kommunen har emot oss.
Denna veckans stora politiska händelse i Sverige är att monopolet av läkemedelsförsäljningen äntligen är avskaffat. En sådan enkel sak som att hitta Alvedon i matvarubutiker är ju helt omöjligt idag, men kommer förhoppningsvis nu att ändras. Jag hoppas också både på lägre priser och bättre service.
Hur många gånger har man inte hämtat ut medicin på Apoteket och blivit expedierad av sura och otrevliga farmaceuter? Ibland upplever jag att man nästan måste be om ursäkt för att man ber om vissa tjänster som staten, landstinget eller kommunen erbjuder. Om man är ensam på marknaden så kan man ju i stort sätt uppträda hur som helst eftersom kunden eller patienten inte har några alternativ att välja bland. Finns det många utförare så medför de ekonomiska incitamenten, som en naturlig följd, ett trevligare bemötande. Ingen affärsverksamhet vill ju förlora sina kunder.
Men det kvarstår en mängd monopol att avskaffa. Systembolagets är ett av dem. Tänk att kunna gå ned till ICA och köpa en flaska rödvin en lördagseftermiddag, då man glömt bort att göra inköpet tidigare i veckan. Dessutom skulle ju tillgängligheten av alkoholhaltiga drycker bli större och det tycker jag är bra och viktigt. Till skillnad från många andra politiker så tror jag ju verkligen på individens frihet och ett samhälle där alla tar ett eget ansvar för sina handlingar.
