Fotboll och njursten

Jag sitter just nu uppe på hotellrummet på Scandic Europa i Göteborg och tänker på de senaste dagarna. Man är verkligen utmattad efter allt som hänt och ändå sitter man här mitt i natten. Bloggen måste ju ha sitt.

Helgen skulle blivit lugn och skön. Det blev den ju i och för sig också med trevligt sällskap och mycket god mat. Vad sägs om toast med kräftröra, lax med hummersås och råstekt potatis och amarulapannacotta med passionsfruktsgelé? Mmmm….

En trevlig eftermiddag på Stadsparksvallen trodde jag att det skulle bli, men vädret förstörde allt. Fy vad kallt det var. Solen sken, men jag visste att det var kallt, så jag hade faktiskt klätt mig där efter. Det räckte tyvärr inte. Rullstolsplatserna var i skuggan. Borde inte platserna i skuggan vara billigare än de i solen? Det är de i Spanien om man går på tjurfäktning, fast då är det tvärtom. Efter tjugofem minuter fick jag ge upp och gå hem. Då hade jag redan suttit där i en timma och fyrtiofem minuter. Det var tråkigt, men J-Södra vann ju i alla fall. Det är ju alltid något.

Jag fick ju också möjligheten att checka av tillgängligheten på ”arenan”. Toaletten var ok, men kunde vara bättre. Jag tror även att det skulle behövas fler rullstolsplatser. Intresset verkar stort och det var ganska trångt. Kanske kan man göra något åt det. Vi får väl se.

Sedan fick jag även äran att se vår ordförande Carin Berggrens stora insats vid invigningen av det nya läktartaket och fotbollsmatchen. Alla ballonger bara lyfte upp mot himlen. Fantastiskt snyggt och bra gjort.

Till sist måste det också nämnas att servicen och bemötandet jag fick av J-Södragubbarna uppe på vallen var enastående, jättebra. De var mycket hjälpsamma. Det är bra att komma inkognito ibland när man är politiker. Vem kan tänka sig att en sådan sitter i rullstol?

I måndags blev det återbesök på sjukhuset för en röntgen. Sjuktransport upp till Ryhov blev det. Man kan ju reglerna och följer dem, även om de är helt fucked up. Läkaren skulle se om stenarna rört på sig. Besöket gick bara på några minuter jämfört med väntetiden på akuten för några veckor sedan som tog flera timmar. Vart tog empatin och medkänslan inom sjukvården vägen? Har den funnits?

Nåväl, besöket gick bra, men efter en lunch på A-Sex blev det andra bullar. Stenarna hade bestämt sig för att röra på sig lite. Det gör ont, mycket ont. Anfallet höll i sig i tolv timmar. Jag fick ställa in alla möten, gruppmötet på Folkpartiet, en lunch med en barndomsvän och ett styrelsemöte i Kooperativet OLJA. Det var tråkigt, men vad gör man? Man får komma igen när man är pigg. Man får inte ge sig.

Nu sitter man här i Göteborg och borde egentligen gå och lägga sig och det skall jag göra. Jag måste läsa handlingarna till kommunfullmäktige först. God natt!

Möten och möten

Jaha, då skickade man inte in någon ansökan till högskolan igår. Det var så mycket att göra. Förresten vet jag inte om jag skulle kunna plugga i höst. Tiden räcker inte till.

Jag började gårdagen med att ytterligare en gång läsa igenom alla handlingar till kvällens möte för att sedan efter en jättesnabb lunch, en toast med gravlax, slänga mig in i ett telefonmöte exakt klockan ett.

Jag brukar vara ett par minuter tidig, men den här gången var både Anna och ordförande Vilhelm före mig. Vi brukar ha våra styrelsemöten på telefon. Det blir enklast så eftersom vi är utspridda i hela Sverige. För de som undrar så är ”vi” i detta sammanhang lika med IfA, som står för Intressegruppen för Assistansberättigade. IfA är en intresseorganisation för människor som behöver personlig assistans. Vi arbetar både intressepolitiskt och med att stödja och hjälpa våra medlemmar.

Det intressepolitiska arbetet är oerhört viktigt, speciellt när man har att göra med inte så kompetenta rikstagspolitiker, som tror sig veta det mesta. Dessa personer fattade beslut förra året om förändringar i assistansen som både försämrat och komplicerat livssituationen för tusentals människor. Efter ett mycket kort anförande i plenisalen klubbade man igenom ändringarna. Man blev nästan chockad över hur himla fort det gick. Allt var över på några minuter. Inte en enda politiker var uppe i talarstolen för att ge några synpunkter eller för att debattera. Jag undrar ju varför. Kan det vara så att de inte alls är insatta i frågan? Kan det vara så att de fattar beslut om assistansen även om de inte förstår ett dyft om den? I så fall måste jag säga att det är förskräckligt oroväckande och olyckligt. Kanske måste de bytas ut. Vad tycker du?

En sak är i alla fall säker och det är att utan IfA och utan Vilhem Ekensteens insats i LSS-kommitén hade situationen sett mycket värre ut.

Det är nästan med skam som jag måste erkänna att jag själv är politiker, fritidspolitiker på kommunal nivå, men jag kan försäkra er om att jag är annorlunda.

Efter telefonmötet skyndade jag iväg till Huskvarna för månadens möte i Fritidsnämnden. Det var trevligt och det hela gick ganska fort. Annars brukar vi hålla på i många timmar med en hel del debatterande, nästan som i fullmäktige, men bara nästan för vissa personer finns ju inte med i nämnden.

Kvällen avrundade jag med lite mat och dryck på O’Learys. Naturligtvis var jag också där för att se Champions leaguematchen mellan Manchester United och FC Porto. Den var spännande, men ganska målfattig. I Arsenal och Villarealmatchen hände lite mer. Man skrek friskt vid grannborden. Synd att Arsenal vann. Som spanjor hade det varit roligt om Villareal gått vidare. Nu får man nöja sig med Barcelona. Hur spanskt kan det bli? Dagens hjälte blev utan tvivel den världsbäste och otrolige Cristiano Ronaldo som gjorde mål. Både Vidić och Rooney gjorde några tappra försök, men lyckades inte. Stackars dem.

En solig vårdag

Mitt namn är Poyato Domínguez, Magnus Poyato Domínguez och jag är här för att berätta om mitt liv som mig själv. Mina tankar och frågor kommer jag också att dela med mig utav och intentionen är inte att skriva varje dag utan att berätta om min vardag just när det finns något intressant att förtälja. Jag är nyfiken på synpunkter av det jag skriver, så lämna gärna några rader om ni har något att säga.

Idag var det en riktigt trevlig dag utan stress och en massa måsten. Efter en uppstigning runt halv ettiden och utan huvudvärk och svårigheter under natten gjorde jag mig i ordning och kom ut i den underbara vårsolen vid två. Det var kallare än vad jag trodde och jag som hade bytt till något tunnare plagg än vanligt. Höll man sig bara i solen gick det bra.

På Mc Donald’s blev det hamburgare och pommes frites. Det var gott och man är ju så hungrig innan man fått dagens första mål. När jag tänker efter så gick jag hemifrån utan att ens ta ett glas Coca Cola. Då har man bråttom ut, men man måste ju ta vara på de ljusa och soliga timmarna. Då menar jag ju inte att man är tvungen att jäkta upp på morgonen. Tolvtiden är en bra tid för att vakna, förutsatt att natten varit fridfull.

Marie Berglund träffade jag. Hon hade just ätit en glass. Vi snackade en liten stund och konstaterade båda två att det kommer bli mycket trevligt att åka till Göteborg på Leva & Fungeramässan.

Jag såg också en annan person på Mc Donald’s, som faktiskt inte förtjänar att omnämnas här i min blogg och egentligen inte någon annanstans heller, men det väcks alltid så otrevliga och otäcka minnen till liv varje gång jag ser honom på stan så jag vidrör bara ämnet. Som en av mina ex-anställda är han en av de få som jag varit tvungen att säga upp. Han var mycket olämplig som personlig assistent och jag hoppas verkligen inte att han arbetar som det nu. Det är möjligt att jag berättar hela historien en annan gång.

En timma satt jag ute på piren och solade. Det var fantastiskt skönt att känna värmen igen efter alla kalla och mörka vinterdagar. Tänk om det alltid kunde vara varmt. Vad skönt. Vad underbart. Jag lyssnade på lite musik, det vill säga George, och Praying for time spelade jag två gånger. Den är så otroligt vacker och den bästa text jag någonsin hört. Men den får mig alltid att tänka på just tiden, denna dyrbara sak som man har så ont av om man lever på övertid. Jag önskar att jag får lite mer utav den. Det finns så mycket jag vill göra. Bara för några dagar sedan när jag låg och vred mig i smärtorna av njursten önskade jag inget annat än att lämna den här kroppen. Vad livet skiftar snabbt.

Jag ville gå en stund i solen, längst Vättern, så jag tog strandpromenaden bort till övergången vid stationen för att ta hissen upp, men jag fick tyvärr vända och gå hela vägen tillbaka. Hissen var trasig. Fy vad irriterande! Hade man inte varit så hjulbent kunde man ju tagit trapporna. Det var bara att bita ihop och se glad ut. Jag tänkte då på ett samhälle som är anpassat för alla och som skall vara verklighet nästa år. Drömma kan man ju alltid göra.

Hemma hos mina föräldrar tog jag en god fika och tittade lite på fotbollen. Real Madrid såg ut att vinna. Synd att man inte hade satsat en slant.