Januari har varit snöig och kall, men alldeles för kall för min smak. Redan i december hade jag fått nog. Jag blir ju så isolerad av det här vädret. Man tar sig inte ut i onödan precis. Kölden håller en inne för att man inte vill bli sjuk och dra på sig någon lunginflammation. Den stora mängden av snö på de dåligt skottade trottoarerna gör en också hemmasittande. När det är barmark kan man ju åtminstone välja gator och trottoarer där tjänstemännen ännu inte lyckats sabotera med gatsten och katastrofalt lagda plattor. Men nu gör ju snön det nästan omöjligt att ta sig fram på fyra hjul. Snö som frusit till knagglig is är precis som gat- och kullersten. Den får en att hoppa högt i rullstolen. Djävligt ont gör det också, samtidigt som det går åt en mycket stor del av min kraft bara för att hålla uppe kroppen och huvudet. Fy, vad trött jag är på det. De flesta man möter börjar också bli riktigt trötta på vintern nu. Jag längtar verkligen till sommaren och värmen. Hoppas att våren dyker upp snart.
Nu är man i Stockholm igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag varit här, men det är alltid lika trevligt att besöka den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Museer, restauranger, hotell, teatrar, biografer och uteställen finns det ju mängder av.
Jag ville inte störa killarna på Grand Hôtel den här gången, även om Martin Gore inte tog illa upp sist vi snackade. Så Sergel Plaza heter hotellet den här helgen. Det är ett trivsamt scandichotell som är mycket bra beläget och faktiskt ett av mina favorithotell här i huvudstaden. Tillgängligheten för rörelsehindrade är dessutom bra. Dörren till rummet kan man öppna med hjälp av en dosa. Titthålet på dörren är i rullstolshöjd. Sov- och badrummet är rymligt. Sängens rygg- och fotdel kan man till och med justera.
Igår kom jag hit. Då var det riktigt kallt. Jag låg och frös i färdtjänstbussen hela tiden. Värmen var visst svår att få upp. Tjugotre minusgrader visade termometern på vägen upp längs E4:an. Men sedan var det bara tio minus i Stockholm, vilket var tillräckligt för att jag skulle hålla mig till affärernas härliga innetemperaturer.
Först blev det lite shopping i Gallerian och på NK. Som vanligt hade jag bara druckit lite brun frukost och det var ju mitt i natten, det vill säga runt sjutiden, så klockan ett var jag utsvulten. Magen skrek. T.G.I. Friday’s fick fixa den saken. Det var lång kö för att få ett bord, men det var det värt. Det tog i och för sig inte mer än tjugo minuter. Sedan kunde jag i lugn och ro sitta ned vid ett bord med utsikt över en vintrig Kungsträdgård. Baby back ribs blev det. Jag åt mer än vad jag brukar. Det var väldigt smakrikt med barbecuesåsen. Den var lagom stark och söt, precis som jag gillar den. Till dryck brukar jag välja en Banana Milkshake. Den är Friday’s duktig på, även om det den här gången fattades ett litet stänk av kanel.
Idag gick jag faktiskt upp tidigt för att äta hotellfrukosten. Jag är själv lite chockad över mig själv. Det är ju inte vad jag brukar göra när jag är på resande fot. Först tänkte jag ta mig ut till biografen borta på Hötorget, men när jag fick se vädret så blev det ändrade planer. TV och internet uppe på rummet fick ersätta Avatar i 3D. Jag hade lite andningsproblem inatt. Så kallt som det är så förvånar det mig inte. Vid varje litet tecken på en eventuell förkylning måste man vara lyhörd och sätta in åtgärder meddetsamma för att stoppa förloppet. Den här gången blev det en lugn och varm dag inomhus. Att Scandic inte kan mäta sig med Grand när det gäller frukostbuffén är jag medveten om, men det är ganska dåligt att Sergel Plaza inte har restaurangen öppen på söndagar. Så Mc Donald’s hjälpte till idag.
Konserten jag var på ikväll var mycket bra. Det var sjunde gången jag såg Depeche Mode. Tour of the universe heter turnén och har hållit på sedan i maj förra året. I juli uppträdde de på Arvikafestivalen. Den undvek jag. Många funkisar går faktiskt på festivaler, men jag tror inte att det är min grej precis. Jag är för bekväm av mig. Eventuell trängsel, dåligt väder och otillgänglighet skulle bara förstört upplevelsen. Så mitt smarta drag var att se dem i Sevilla istället, men det gick ju inte som planerat. Det kan ni läsa om i det gamla inlägget från 14 juli.
Därför passade jag på nu när de kom till Sverige igen. Jag försökte få en biljett till göteborgskonserten, men rullstolsplatserna var tyvärr slutsålda. Jag föredrar faktiskt Scandinavium som arena. Globen suger ordentligt. Jag har många gånger påtalat bristerna angående just rullstolsplatserna. Men inga förändringar har skett och inget verkar hända framöver heller. Är Globen tom så är platserna suveräna med bra placering och sikt.
Problemet uppstår när folk framför ställer sig upp. De på rad ett ställer sig upp för att röra på sig. Då ser de på rad två naturligtvis ingenting, vilket i sin tur får dem att ställa sig upp också. Sedan blir det ju en dominoeffekt av det hela tills den når oss rullisar längre upp. Då ser vi ingenting. Vi kan ju oftast inte resa oss upp. Detta bryr man sig inte om, varken arrangörer eller andra besökare. Det är alltid lika frustrerande och irritationen bara växer för varje gång.
Vad beträffar själva konserten och framförandet var det som vanligt förträffligt bra. Depeche Mode håller måttet fortfarande efter alla dessa år. Utvecklingen från pling pling till pop/rock har bara varit positiv. Ljudet var mycket bra och volymen inte alls så hög som den brukar. Kanske hade de åldersanpassat den. Vi, depechefans, börjar ju bli lite till åren nu. Det ringde inte i öronen efteråt och skönt var det.
De nya låtarna var riktigt medryckande. Konserten var en fin blandning av gammalt och nytt. Min favorit låt är nog Enjoy the silence, men när Personal Jesus som allra sista låt spelades hamnade man nästan i någon slags extas. Det går knappt att beskriva. Man blev så upprymd. När strålkastarna riktades mot publiken, hela Globen lystes upp, musiken upphörde och alla i arenan sträckte ut sina armar skrikande, reach out and touch faith, kunda man tro att man var på ett väckelsemöte.
