Kungen må vara död, vilket är väldigt trist, men drottningen är i högsta grad levande. För tre veckor sedan var jag i Göteborg för att se världens största artist. Hela staden hade drabbats av någon slags besatthet av stjärnan. Överallt man gick, i affärer, på biografen, in på olika hotell, på gator och torg kunde man förstå och höra att något var i görningen. Göteborg hade drabbats av en madonnapandemi. Jag kom dit på lördagen och försökte att checka in vid tolvtiden, men det gick inte. Det var för tidigt. I och för sig har man ju inte rätt till rummet förrän vid två, men man kan ju alltid försöka. Oftast så brukar det gå. Köerna till receptionen på Scandic Europa var mycket långa och det var fullbelagt. Det var skönt att jag hade valt ett lite enklare hotell än vanligt. Visst uppskattar jag uppmärksamhet, men paparazzi kan vara riktigt påfrestande. För Madonnas skull var det ju också glädjande att inte behöva trängas i rampljuset av mig. Nu fick hon ju ett eget hotell.Efter klockan två skulle rummet vara färdigstädat, men det var det inte och jag hade absolut ingen lust att sitta kvar i lobbyn och vänta. Man ville ju inte slösa bort tiden så jag gick på bio istället. Det fick bli Filmstaden Bergakungen på Skånegatan, precis rätt över Scandic Opalen, för där hade jag varit tidigare. Lördagen bjöd på riktigt fint väder med höga temperaturer och solsken. Jag höll mig därför i skuggan på väg till biografen.
Filmen Brüno, som också är en av Sacha Baron Cohens karaktärer, blev det. Det var den film som precis hade börjat, så jag slapp vänta. En riktigt bra komedi var det med mycket skratt. Man får inte vara pryd om man skall se den här filmen. Det roliga med den var att man drev med både gay- och heterovärlden. Amerikanska samhället fick också sina pikar och filmen visar verkligen hur mycket som är sjukt i USA, som annars är ett så fantastiskt land. För mig blev det så mycket skratt att jag fick hosta och det är absolut inte bra. Visst bevisar det att jag verkligen uppskattade filmen, men att få hosta när jag sitter upp i rullstolen kan innebära rena livsfaran för mig. Personer, som jag, med en spinal muskelatrofi har ofta problem med att sitta upp och hosta. Därför var jag tvungen att skynda mig tillbaka till hotellet för att lägga mig ned och för att bankas på ryggen. Vägen tillbaka kändes som en hel evighet och jag blev riktigt rädd då det vid flera tillfällen täppte till i strupen och luften inte kom in. Det var nära att det gick riktigt illa, men på något konstigt sätt överlever jag det mesta.
Kvällen avslutade jag med en mycket god trerättersmiddag på Jensen's Bøfhus. Förrätten blev en enkel, men god räkcocktail. Sedan blev det grillat kycklingspett med potatis och Jensen's favoritsås. Efterrätten var uppfriskande och jättegod, en apelsinsorbet som serverades med en krämig chokladmousse och apelsinbitar. Uppe på hotellrummet kunde jag surfa på nätet och avslappnad i sängen titta en stund på TV innan John Blund kom och hälsade på.
På söndagen var det bara att ta det lugnt och vila inför konserten. En brunch i hotellbaren blev det, ett så kallat konserterbjudande. Det regnade ganska mycket den dagen, men på väg till Ullevi var det lyckligtvis uppehåll. Precis som på lördagen höll Madonna på att soundchecka före konserten, vilket medförde att insläppet blev något försenat. Det hördes ordentligt. Först av alla rullstolsburna var jag och kunde därför ta den bästa platsen, trodde jag. Rullstolsplatserna på Ullevi ligger mycket långt från scenen. Därför syns artisten bara som en liten prick. Med hjälp av skärmar kunde man se Madonna dansa omkring på scenen. Skärmarna kunde i och för sig varit något större.
I fyra timmar satt jag och väntade på att superstjärnan skulle göra entré. Trött och uttråkad var jag efter att en DJ hade spelat tråkig musik en timma. Det är väldigt sällan jag uppskattar ett förband och det gjorde jag inte den här gången heller. Ösregnet kom och jag fick flytta in under tak. Kallt blev det också, men jag hade som tur var på mig en varm jacka med luva. Det blev fler och fler rullstolar som fick trängas om platserna. Jag fick flytta runt ett par gånger för att andra satte sig framför och skymde sikten. Ibland undrar jag om det inte är mest fördelaktigt att komma sent, precis före konserten, och bli hänvisad till de bästa platserna. Jag kunde till sist, trots allt, se ganska bra.
Konserten blev lite av en besvikelse. Det kan vara så att mina förväntningar var för stora. Ända sedan 1990, då Madonna var här senast och jag inte hade möjligheten att se henne, hade jag sett fram emot det här tillfället. Röstmässigt kan ju Madonna aldrig mäta sig med varken Mariah Carey eller Céline Dion och jag hade inte heller trott mig få höra någon skönsång precis. Showen var i stora drag helt ok, men jag tyckte inte om att hon hade poppat upp varenda låt. Alla hitsen lät som discolåtar och man vill ju faktiskt kunna känna igen dem. Det var alldeles för modernt för min smak. Kanske jag bara håller på att bli gammal.
Den gamla åttiotalshiten ”La Isla Bonita” hade hon verkligen lyckats våldta ordentligt. Den som annars är så bra. Med östeuropeiska zigenarinslag och fioler hade hon förstört den helt och hållet. Borta var de spanska rytmerna och den akustiska gitarren. Det var ju det som gjorde hela låten.
Nöjd är jag ändå över att ha sett Madonna, världens nu levande och största superstjärna, live på scen. Men en gång räcker nog. Nu finns det andra artister som jag vill se och så finns det de jag gärna vill se igen.
Det enda jag har gemensamt med Jean Baptiste Bernadotte är att jag nuförtiden, precis som han gjorde, styr och ställer från sängkammaren. Liggande i sängen kan man faktiskt få en hel del saker uträttade. Det gäller bara att sätta andra i rörelse, alltså mina personliga assistenter som jag ändå har vanan att leda.
På egen hand kan jag titta på TV, lyssna på musik och skriva på datorn. Jag kan lätt få över bilden från datorn till TV:n. Bilden blir i och för sig ganska suddig då jag fortfarande har en tjock-tv. För åtgärda det problemet så får jag göra en rejäl förstoring av bokstäverna, lossa på bromsarna och köra fram sängen lite närmre. Sedan går det bra att skriva i till exempel ett ordbehandlingsprogram. Att surfa på nätet går inte när jag ligger ned. Det blir oläsligt.
Datorn styr jag som vanligt med hjälp av min touchpad som är kopplad till en tre meters USB-förlängning. Ofta frågar man mig hur jag gör när jag skriver. Svaret är att med hjälp av touchpaden och Skärmtangentbordet så kan jag skriva bokstav för bokstav. Skärmtangentbordet är ett program som finns i operativsystemet och som just visar en bild av ett tangentbord på skärmen. Markören flyttar jag med mycket små rörelser med min dyrbara vänstra tumme och så gör jag ett nedslag. Det här är väldigt tidskrävande och om jag är sängliggande tar det ännu längre tid. Tummevalsen kan vi kalla det.
Man blir rätt hungrig när man ligger och väntar på att bli frisk. Mat måste man ha och riktigt god skall den ju vara. Möjligheterna att göra det är de samma, men instruktionerna ges istället från sängen och inte ute i köket. Sedan får personalen springa fram och tillbaka med skärbräden, stekpannor och kastruller. Det är många saker jag vill ha full kontroll över och matlagningen är en av dem. Det skall hackas finare, stek lite till och rör om i grytan, får jag ropa. Kryddningen måste jag verkligen se med egna ögon. Det är tur att det inte är så långt mellan köket och sovrummet. Bara en vägg är det i mellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar