Ett helvete i vardagen och svensk sjukvård

I söndags vaknade jag upp någon gång på förmiddagen. Försiktigt öppnade jag ögonen och försökte att se något genom mina grumliga linser. Där stod den, den så älskade, men också hatade, livsnödvändiga förlängning av min kropp, min rullstol. Neeej, usch, inte en dag till, tänkte jag, och försäkrade mig om att det inte var en dröm. Det var det ju naturligtvis inte och synd var väl det. Ibland önskar jag mig en matrixvärld där jag själv valt programmet. Tänk vem man hade varit då. Ännu en dag i fångenskap väntade hånskrattande åt mig. I väntan på den optimala friheten, som kommer att ta mig med förr eller senare, var det bara att klistra på sig ett leende och ta sig upp ur sängen. Till dem som tror på himmel och helvete efter döden vill jag bara säga en sak; Ni har blivit lurade. Värre än det vi upplever här finns inte på andra sidan, om det nu finns någonting där överhuvudtaget.

Efter en timmes morgontoalett och påklädnad var jag redo att sätta mig i rullen. Men jag kände mig så dålig och mådde så illa att jag kräktes. Det är aldrig roligt. Så det var bara att börja om från början, av med kläderna, in i duschen och på med kläderna. Vem har sagt att livet skall vara enkelt? Febern jag hade kvällen före var borta, men jag mådde fortfarande dåligt, faktiskt mycket sämre. När jag insåg att jag var för sjuk och min svullna armbåge värkte för mycket ställde jag in dagens alla planer. Pedro Almodóvars nya film, Brustna omfamningar, och Public Enemies med Johnny Depp skulle jag sett på bio. Tur var att jag fick göra ett återköp av biljetterna.

På måndagskvällen var min läkare, Jaak Aaben, på hembesök för att undersöka min armbåge. Oerhört tacksam får man vara att han kommer hem och undersöker en när man känner sig sjuk. Jaak anser att den lilla kraft som man har kvar när man är sjuk skall man använda till att bli frisk, inte till att ta sig ut och besöka någon läkarmottagning om det absolut inte är nödvändigt. Dessutom minskar man ju smittorisken då man inte möter andra patienter. Det är dåligt att fler läkare inte erbjuder den här tjänsten.

Min skolios gör att jag är tvungen att stödja mig på min högra arm. Ett stort tryck får armbågen utstå med otäcka sår och smärtor som följd. På något sätt har man vant sig vid smärtorna. De har blivit en del av en själv och det händer att man nästan glömmer bort dem. Men ibland blir faktiskt smärtan för stor, så stor att man inte orkar med den och man inte ens kan sitta upp i rullstolen.

Jag är egentligen född högerhänt och var också det fram till femtonårsåldern då jag på grund av min alltmer sneda rygg tvingades använda armen till att hålla uppe kroppen med. Det tog något år att lära hjärnan att använda vänsterhanden istället. Det gick ju bra, men idag fungerar ingen hand. Endast lite rörelseförmåga har jag kvar i min vänstra tumme. Tack vare den har jag möjligheten att skriva och blogga för er.

Jaak tyckte att jag skulle åka in till sjukhuset för att röntga armbågen. Han var rädd att infektionen hade spritt sig in till skelettet. Det skulle visst inte vara bra. Så i tisdags tillbringade jag hela dagen på Ryhov. Bättre sysselsättning har man ju varit med om, men ibland har man inget val. När jag anmält min ankomst och lämnat remissen på radiologen fick jag bara vänta en och en halv timma. Jag låg ned på en brits hela tiden. Sittställningen blir så dålig när jag inte kan stödja mig på armen och detta i sin tur påverkar andningen. Det blir nästan omöjligt att ventilera lungorna och det känns som man kvävs. Därför kan jag bara sitta upp korta stunder och tills vidare verkar alla mina aktiviteter bli inställda.

Med svaret från läkaren på radiologen bar det iväg till akuten och ett par timmars väntan. Även där bad jag om möjligheten att ligga ned. Jag var tvungen att kunna andas, annars kan det gå riktigt illa. Man kan ju för guds skull dö, har jag hört. Är det något jag absolut inte har råd med just nu så är det en begravning. Inte skulle jag ha tid heller. Jag har dödsmycket att göra i höst. Blodprov och prov på såret gjordes. Infektionen hade lyckligtvis inte tagit sig in till skelettet, men var så pass allvarlig ändå att den norske akutläkaren skrev ut penicillin. En undersköterska tvättade och lade om såret med kompresser och tejp. Penicillinet hade en stank av ladugård, blött hö och sopor. Det smakade lika djävligt, med andra ord skit, som nästan fick magen att vända sig ut och in. Synd att det inte finns medicin för gourmeter.

Gratis sjukvård har vi i Sverige, säger man. För mig har gratis alltid varit gratis. Skulle ett företag marknadsföra en vara eller en tjänst på samma sätt skulle det vara olagligt. Avgiftsbelagd, som det så fint heter, är den svenska sjukvården. Att göra den gratis skulle väl vara en bra och viktig politisk fråga att driva i framtiden? Då skulle till exempel fattiga pensionärer ha råd med att gå till läkare när de är sjuka och hämta ut sin medicin. Idag finns inte alltid den möjligheten för alla invånare. Hur många pensionärer, studenter, arbetslösa eller funktionshindrade har en tusenlapp över till eventuell sjukvård varje månad när alla räkningar är betalda? Det har inte jag. Tack och lov lever mina föräldrar fortfarande. De hjälper mig alltid. Men alla är inte så lyckligt lottade. Frågan är om vissa människor i samhället skall behöva vara beroende av andras välvilja.

Sveriges befolknings hälsa har blivit en klassfråga, en fråga om bra eller dålig ekonomi. Åttahundratrettiotre kronor har kalaset hitintills kostat. Då omfattar summan ett läkarbesök, två sjuktransporter, penicillin och ett besök hos distriktssköterskan, som bara för ett år sedan blev avgiftsbelagd. Tack för det, kära landstingspolitiker. Jag förstår att ni inte bryr er. Er privatekonomi är det tydligen inga problem med.

Så nu ligger man här hemma i sängen och försöker att ta det lugnt. Jag märker att jag inte är ämnad för denna sysselsättning. Vad tråkigt det är. Jag dör av tristess. Det är tur att jag har mina föräldrar som ofta kommer hit och hälsar på. Mina kompisar i nämnden har redan skickat mig flera vykort. Vetskapen om att det finns de som tänker på en och saknar en värmer en hel del. På Facebook är man lika omtänksam. Jag är tacksam för alla mina fantastiska vänner och att jag trots denna ofrivilliga isolering inte känner mig så ensam.