Kvinnan i sängen bredvid

Som en fortsättning på mitt förra inlägg funderar jag vidare på samma tema och ställer mig frågan om man kan göra politik av döden. Det har jag försökt med, men jag har tyvärr inte lyckats så bra. Eutanasi, dödshjälp som ordet betyder, har alltid varit ett kontroversiellt ämne. Inom handikapprörelsen hittar man ett stort motstånd. Inom den politiska sfären ser det likadant ut, även om det ibland på vissa håll dyker upp enstaka politiker som gör utspel i massmedia och är förespråkare.

Om man skall ges alla möjliga friheter i livet, från fri abort till möjligheten att själv välja energibolag, så varför kan man inte få friheten att bestämma över sin egen död? Den måste ju tillhöra bland det mest privata man har, en del av en som ingen annan människa får röra. Om man skulle införa eutanasi så skall den naturligtvis alltid vara frivillig, tycker jag, och det är oerhört viktigt att ingen tvingas till något. Det innebär att varken spädbarn, personer i koma eller personer med förståndshandikapp skulle kunna involveras. Dessutom anser jag att individen skall vara oförmögen att själv ta sitt egna liv. För varför skulle man annars behöva hjälpen?

När Liberala Ungdomsförbundet hade kongress i Lysekil 1999 och vi skulle anta ett nytt handlingsprogram var jag där med en för mig mycket viktig motion. Den handlade just om aktiv dödshjälp. Det var den första politiska motionen jag någonsin hade skrivit och jag var verkligen exalterad. Efter mycket debatt och en jättespännande omröstning så gick motionen igenom och när Birgitta Ohlsson, som nyvald förbundsordförande, senare framförde Luf:s ståndpunkt i frågan för toppen av Folkpartiet blev reaktionerna starka.

På Folkpartiets landsmöte några månader senare försökte jag igen, men då inte med egen motion. Jag var ett av Jönköpings läns tio ombud som jag blivit tack vare att jag då var distriktsordförande i Luf. Inför flera hundra folkpartister framförde jag min ståndpunkt. Man lyssnade noga. Jag kan mycket väl förstå om det verkade konstigt att en person i min situation framförde denna åsikt. Men det är ju just på grund av mitt liv som funktionshindrad som jag har insikt i problematiken. Jag vet ju vad det handlar om. Tyvärr så lyckades jag inte övertala så många och jag tror inte det berodde på dåliga argument eller framförandet i sig, för jag gjorde det bra, riktigt bra. Tiden var helt enkelt inte inne. Det är den fortfarande inte. Liberaler i all ära, men ordet frihet verkar man många gånger definierar utifrån vad man själv kan dra för fördelar. Solidariteten och empatin hade man lagt på hatthyllan när man gick hemifrån.

Detta var tio år sedan och frågan var då mer känslig än vad den är idag, även om det fortfarande är mycket svårt att bilda opinion i den politiska världen. Ute i samhället ser det annorlunda ut. Bara tio procent av Sveriges befolkning anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet. Personer med obotliga sjukdomar och svåra smärtor skall kunna få hjälp, tycker man.

Inför millenniumskiftet hade jag slutat att jobba. Jag hade insett att kroppen inte orkade med den stora påfrestningen och ändå var jag väldigt nöjd med situationen. Det kändes bra. Dessutom ville jag gå vidare i livet. För att inte bli över och lämnad i ensamhet under nyårshelgen beställde och planerade jag en resa till México. Jag tyckte det verkade intressant. Men på juldagen blev jag så sjuk att jag hamnade på intensivvårdsavdelningen uppe på Ryhov och blev tvungen att ställa in alltihop. Problem med andningen var orsaken och från början var det bara en vanlig förkylning. Hela situationen var mycket tråkig, men mexicoresan var det sista jag tänkte på då. Resan kunde jag alltid göra vid ett senare tillfälle. Det viktiga var ju att försöka att överleva.

Alltid när liemannen kommer på besök och livet hänger på en skör tråd hamnar jag inför ett vägval där alternativen blir livet eller döden. Så var det även den gången. Inte förrän jag hade bestämt mig för att fortsätta leva så började jag sakta att tillfriskna. Det är konstigt, men så brukar det faktiskt vara. Jag måste alltid göra ett aktivt val där jag väljer livet. Annars sker ingen förbättring. Viljan och tankens kraft är enorm.

Orsaken till att jag valde ett fortsatt liv var en kvinna i sängen bredvid. Situationen på intensiven är ofta kaotisk. Desperation, ångest och förtvivlan är nog känslor som patienterna, sjukvårdspersonalen och de anhöriga ofta känner där. Sex bäddar med skärmar emellan står uppradade i ett ständigt upplyst rum. Personalen springer fram och tillbaka. Ljudnivån är stundtals ganska hög då folk slåss för livet. Det är absolut ingen miljö man vilar i eller som man på något sätt längtar till.

Kvinnan i sängen bredvid, vilket inte var en film, skrek högljutt och förtvivlat i flera timmar. Om det var dag eller natt vet jag inte. Under kampen att klara av en respirator, djävulusisk smärta och en fruktansvärd utmattning så befann jag mig i ett tillstånd där saker, personer och händelser var väldigt diffusa. Tillståndet krävde en massa morfin och det tar tack och lov bort smärtan, men möjligheten att ta in och sända ut information blir något sämre.

Trots detta så hörde jag den sjuka kvinnan mycket tydligt och tog genast till mig det hon skrek. Man kan säga att hon var en av orsakerna till att jag idag lever. Tack vare henne började jag min resa ut ifrån dimman och in i livet igen. Nu kan man ju då undra vad den här kvinnan skrek. Vad var det som fick mig att ändra kurs och inte gå över till andra sidan? Skrek hon något uppåtpeppande som till exempel: Magnus, kom igen! Heja, kämpa på! Nej, det skrek hon inte. Så positivt var det absolut inte utan raka motsatsen.

Med gäll röst skrek hon i desperation; - Nej! Nej! Jag vill inte! Nej! Jag vill dö! Jag vill dö! Jag vill inte leva! Det var fruktansvärt hemskt att höra. Man mådde dåligt av det. Man led verkligen med henne samtidigt som man själv försökte tampas med sitt egna helvete. Jag kunde höra hur personalen tvingade henne till någon slags behandling. Hon slogs inte för livet. Hon slogs för döden.

Då väcktes politikern inom mig och liberalen tog ett stort steg framåt. Var har friheten tagit vägen? Att själv inte få bestämma om man vill leva eller dö är ju horribelt, tänkte jag. I det här fallet rörde det sig ju inte om aktiv dödshjälp utan passiv sådan alltså ett uteblivande av behandling. Men vilken frustration ändå. Just denna händelse fick mig att vilja fortsätta på livets bana. Jag bestämde mig. Det här är en sak jag måste göra någonting åt. Den är värd att slåss för. Dessa tankar strömmade snabbt runt i min hjärna och tände livsviljan inom mig.

Vare sig kvinnan i sängen bredvid ville dö eller inte har kanske inte har så stor betydelse idag. Kanske hon lever idag och är lycklig tack vare det sjukvården tvingade henne till. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Utan hennes dödsvilja hade jag inte fått någon livsvilja. Jag hade säkert inte varit bland er. Tänk vilken förlust, för er och kanske för mig också. Ett stort tack vill jag ge henne i alla fall, var hon nu än må befinna sig.

Frågan om eutanasi är inte lätt. Den är inte heller svart eller vit. Jag kan ibland till och med förstå farhågorna och motståndarnas argument. Men en sak måste vi uppmärksamma och det är att dessa personer alltid är människor som på något sätt har möjligheten att själva ta sina egna liv om de skulle vilja. Detta minskar deras trovärdighet något enormt.