Fotboll och njursten

Jag sitter just nu uppe på hotellrummet på Scandic Europa i Göteborg och tänker på de senaste dagarna. Man är verkligen utmattad efter allt som hänt och ändå sitter man här mitt i natten. Bloggen måste ju ha sitt.

Helgen skulle blivit lugn och skön. Det blev den ju i och för sig också med trevligt sällskap och mycket god mat. Vad sägs om toast med kräftröra, lax med hummersås och råstekt potatis och amarulapannacotta med passionsfruktsgelé? Mmmm….

En trevlig eftermiddag på Stadsparksvallen trodde jag att det skulle bli, men vädret förstörde allt. Fy vad kallt det var. Solen sken, men jag visste att det var kallt, så jag hade faktiskt klätt mig där efter. Det räckte tyvärr inte. Rullstolsplatserna var i skuggan. Borde inte platserna i skuggan vara billigare än de i solen? Det är de i Spanien om man går på tjurfäktning, fast då är det tvärtom. Efter tjugofem minuter fick jag ge upp och gå hem. Då hade jag redan suttit där i en timma och fyrtiofem minuter. Det var tråkigt, men J-Södra vann ju i alla fall. Det är ju alltid något.

Jag fick ju också möjligheten att checka av tillgängligheten på ”arenan”. Toaletten var ok, men kunde vara bättre. Jag tror även att det skulle behövas fler rullstolsplatser. Intresset verkar stort och det var ganska trångt. Kanske kan man göra något åt det. Vi får väl se.

Sedan fick jag även äran att se vår ordförande Carin Berggrens stora insats vid invigningen av det nya läktartaket och fotbollsmatchen. Alla ballonger bara lyfte upp mot himlen. Fantastiskt snyggt och bra gjort.

Till sist måste det också nämnas att servicen och bemötandet jag fick av J-Södragubbarna uppe på vallen var enastående, jättebra. De var mycket hjälpsamma. Det är bra att komma inkognito ibland när man är politiker. Vem kan tänka sig att en sådan sitter i rullstol?

I måndags blev det återbesök på sjukhuset för en röntgen. Sjuktransport upp till Ryhov blev det. Man kan ju reglerna och följer dem, även om de är helt fucked up. Läkaren skulle se om stenarna rört på sig. Besöket gick bara på några minuter jämfört med väntetiden på akuten för några veckor sedan som tog flera timmar. Vart tog empatin och medkänslan inom sjukvården vägen? Har den funnits?

Nåväl, besöket gick bra, men efter en lunch på A-Sex blev det andra bullar. Stenarna hade bestämt sig för att röra på sig lite. Det gör ont, mycket ont. Anfallet höll i sig i tolv timmar. Jag fick ställa in alla möten, gruppmötet på Folkpartiet, en lunch med en barndomsvän och ett styrelsemöte i Kooperativet OLJA. Det var tråkigt, men vad gör man? Man får komma igen när man är pigg. Man får inte ge sig.

Nu sitter man här i Göteborg och borde egentligen gå och lägga sig och det skall jag göra. Jag måste läsa handlingarna till kommunfullmäktige först. God natt!