En solig vårdag

Mitt namn är Poyato Domínguez, Magnus Poyato Domínguez och jag är här för att berätta om mitt liv som mig själv. Mina tankar och frågor kommer jag också att dela med mig utav och intentionen är inte att skriva varje dag utan att berätta om min vardag just när det finns något intressant att förtälja. Jag är nyfiken på synpunkter av det jag skriver, så lämna gärna några rader om ni har något att säga.

Idag var det en riktigt trevlig dag utan stress och en massa måsten. Efter en uppstigning runt halv ettiden och utan huvudvärk och svårigheter under natten gjorde jag mig i ordning och kom ut i den underbara vårsolen vid två. Det var kallare än vad jag trodde och jag som hade bytt till något tunnare plagg än vanligt. Höll man sig bara i solen gick det bra.

På Mc Donald’s blev det hamburgare och pommes frites. Det var gott och man är ju så hungrig innan man fått dagens första mål. När jag tänker efter så gick jag hemifrån utan att ens ta ett glas Coca Cola. Då har man bråttom ut, men man måste ju ta vara på de ljusa och soliga timmarna. Då menar jag ju inte att man är tvungen att jäkta upp på morgonen. Tolvtiden är en bra tid för att vakna, förutsatt att natten varit fridfull.

Marie Berglund träffade jag. Hon hade just ätit en glass. Vi snackade en liten stund och konstaterade båda två att det kommer bli mycket trevligt att åka till Göteborg på Leva & Fungeramässan.

Jag såg också en annan person på Mc Donald’s, som faktiskt inte förtjänar att omnämnas här i min blogg och egentligen inte någon annanstans heller, men det väcks alltid så otrevliga och otäcka minnen till liv varje gång jag ser honom på stan så jag vidrör bara ämnet. Som en av mina ex-anställda är han en av de få som jag varit tvungen att säga upp. Han var mycket olämplig som personlig assistent och jag hoppas verkligen inte att han arbetar som det nu. Det är möjligt att jag berättar hela historien en annan gång.

En timma satt jag ute på piren och solade. Det var fantastiskt skönt att känna värmen igen efter alla kalla och mörka vinterdagar. Tänk om det alltid kunde vara varmt. Vad skönt. Vad underbart. Jag lyssnade på lite musik, det vill säga George, och Praying for time spelade jag två gånger. Den är så otroligt vacker och den bästa text jag någonsin hört. Men den får mig alltid att tänka på just tiden, denna dyrbara sak som man har så ont av om man lever på övertid. Jag önskar att jag får lite mer utav den. Det finns så mycket jag vill göra. Bara för några dagar sedan när jag låg och vred mig i smärtorna av njursten önskade jag inget annat än att lämna den här kroppen. Vad livet skiftar snabbt.

Jag ville gå en stund i solen, längst Vättern, så jag tog strandpromenaden bort till övergången vid stationen för att ta hissen upp, men jag fick tyvärr vända och gå hela vägen tillbaka. Hissen var trasig. Fy vad irriterande! Hade man inte varit så hjulbent kunde man ju tagit trapporna. Det var bara att bita ihop och se glad ut. Jag tänkte då på ett samhälle som är anpassat för alla och som skall vara verklighet nästa år. Drömma kan man ju alltid göra.

Hemma hos mina föräldrar tog jag en god fika och tittade lite på fotbollen. Real Madrid såg ut att vinna. Synd att man inte hade satsat en slant.