ESC, dilemma nr 2 och personlig assistans

När jag började blogga, vilket är bara några veckor sedan, trodde jag inte att jag skulle ha så mycket att berätta. Problemet är bara att få ner det i skrift. Tankar, åsikter och idéer hopas i mitt huvud. Där finns för mycket. Det skulle räcka till en hel roman, kanske flera stycken. Mina memoarer lär få vänta ett bra tag. När det knappt finns tid och ork till bloggandet är det inte så lätt att göra några stora litterära verk. Dessutom skulle nog berättelsen om mitt liv reta upp en del personer.

I lördags var det final i Eurovision song contest i Moskva. Det är alltid underhållande med denna tävling, även om musiken bara blivit sämre och sämre med åren. Den stora förändringen skedde nog när öst kom med och man tilläts framföra sitt nummer på valfritt språk. Tjusningen var ju att få höra Europas alla språk, även om alla inte är så jättevackra. Finland kan väl tacka för den regeländringen. De hade säkert aldrig vunnit annars.

Årets vinnarlåt var storfavorit långt före finalen och även jag hoppades på Norge. Det var en bra låt och framförandet var heller inget att klaga på. Fiolinslagen kan kanske upplevas som något ovanliga och udda.

Men vad blev det av alla de protester från diverse artister som skulle framföras, om man inte fick genomföra demonstrationerna? Man hörde inte ett ord om detta på scen. Europa kunde passat på att kräva Ryssland på mänskliga rättigheter. Hoppas verkligen Ryssland aldrig blir en del av EU iallafall. I Riga gick det lugnare till. Där kunde man genomföra paraden och det är ju glädjande att domstolen rev upp beslutet som politikerna fattat. Skönt att någon i öst tagit sitt förnuft till fånga. Nyamko Sabuni var där och talade. Det var positivt för den baltiska HBT-rörelsen. Inga lettiska ministrar mötte henne, berättar hon. I och för sig hade hon inte bett om några bilaterala samtal. Men varför inte? Det var väl dumt.

Partiledardebatt i TV 4 har det ju varit också. Den var inte bra. Vart tog alla europafrågor vägen? De var inte många. Allt handlade ju om inrikespolitiken. Med det svaga intresset för EP-valet som finns borde man satt europafrågorna i centrum och koncentrerat sig på dem, om man nu vill ha något folk till valurnorna den 7 juni. Vanligt inhemskt politiskt käbbel kommer aldrig att locka några väljare.

För några år sedan hade jag mitt livs första stora dilemma. Det var mycket svårt att fatta beslut om en speciell fråga. Det rörde sig om liv eller död. Ett beslut fattades, men jag vet fortfarande inte om det blev rätt. Det får tiden utvisa. Man kan ju alltid ändra sig.

Det för mig vidare till det stora dilemmat nummer två i mitt liv. Det är långt ifrån så allvarligt och viktigt som det första, men det har ändå tagit upp mycket av mina tankar. Jag kan inte få ut frågan ur hjärnan. Många skulle nog skratta nu när jag berättar att det handlar om europaparlamentsvalet. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall rösta eller om jag skall rösta över huvud taget. Så här har jag aldrig känt förut. Jag brukar vara väldigt bestämd i hur jag skall rösta i politiska val.

Allt började med att jag åkte på Folkpartiets riksmöte i Linköping. Jag tänkte att jag skulle dit för att tanka mig full på idéer och entusiasm, styrka och vilja att fortsätta med mitt politiska arbete. Eftersom jag inte känt mig så motiverad den sista tiden så tyckte jag att det var en bra idé. Dessutom är det roligt och inspirerande att träffa storstadsliberaler, då jag alltid upplevt dem som så mycket mer liberala än den lantliga modellen. Vetskapen och påminnelsen om att jag inte är ensam om att tänka på ett visst sätt är viktig och många gånger livsnödvändig för mitt politiska engagemang. Men det blev tyvärr inte som jag trodde. Det blev inte så mycket tankande.

Orsaken till min besvikelse var en av våra kandidater som jag tyckte var olämplig, en person som jag inte tycker platsar i ett liberalt parti. Hon är dessutom präst och framför det själv som om det vore någon slags merit. Det här är inget positivt då jag på senare tid blivit mer och mer antireligiös. Jag vill absolut inte, under några omständigheter, ha in henne i europaparlamentet. Hur skall en präst någonsin kunna representera mina liberala tankar? Finns det något hopp för liberalismen i Sverige? Jag undrar det. Hur skall jag rösta? Skall jag rösta?

I måndags hade jag styrelsemöte i IfA igen. Nu börjar man märka ute i landet att det blivit svårare för vår grupp. Fan, vad jag önskar att jag inte var funktionshindrad, eller åtminstone inte riktigt så funktionshindrad som jag är. Då hade jag sluppit att leva ett liv beroende av andra människors assistans. Hade det inte räckt med en liten släng av CP? Aldrig är han nöjd, skulle en del säga.

Försäkringskassan har startat ett korståg mot de assistansberättigade, den grupp i samhället som behöver mest hjälp, det verkligen glömda Sverige, det Sverige som även Björklund helt och hållet glömt bort. Det har blivit svårare att få den assistans man behöver. Reglerna är mycket strängare nu. Det förstår man ju när många, många miljarder skall sparas på just oss. Men följderna blir ju så ofantligt dramatiska. Vem bryr sig om detta? Vem bryr sig om om några hundra eller tusen hjälplösa personer får minskad assistans eller mister den helt? Försäkringskassan gör det iallafall inte.

Det kommer inte att bli lätt i framtiden। Jag tror att jag personligen har mitt på det torra på grund av att jag är så himla funktionshindrad, men hur skall det gå för alla andra? Det har många gånger känts, och många känner nog så, som man från Försäkringskassan sida ifrågasätter om man verkligen behöver de assistanstimmar som man säger att man behöver. Man ifrågasätts alltid. Jag tror inte att någon av oss assistansberättigade försöker anförskaffa oss fler timmar än vad vi behöver. Så roligt är det inte med assistans. Det är ingen lyx. Det är inget man jublar över. Det är något man tvingas acceptera för att överleva.

Tänk om folk kunde förstå hur det är att leva med assistans dygnet runt, att alltid ha en annan människa vid sin sida, att aldrig får vara ensam, att behöva bli torkad där bak, att vara naken inför andra, att inte vara ensam när man är ledsen och gråter, att någon utomstående är där när man bråkar med till exempel en släkting, att någon lyssnar på det som sägs när man snackar med en kompis i telefon, att någon måste sitta bredvid och hjälpa en om man går på en date, att någon ser när man har erektion, att behöva hjälp för att killa sig på nästippen, att vara i ett totalt hjälpbehov.

Det som alla andra tar för givet och det som man verkligen vill klara av egen kraft måste vi assistansberättigade be om hjälp om. Kan man inte förstå detta så vill jag bara säga att vem som helst kan hamna i samma situation och, om inte, så kan man ju bli gammal. Skratta bäst som skratta sist. Man har ju sätt Uppdrag granskning.