Stukad fot, Goya och bombhot

Väl hemma var jag så trött att jag sov tills halv fyra på eftermiddagen. Det var skönt. Jag hade planerat att åka upp till A6 för att lämna in min trasiga dator, men det blev inget av det i fredags. Kroppen krävde att få vila ut sig. Tre kompisar har jag ändå hunnit med att träffa under helgen. Kryckan, Jakob och Magnus blev det. Det var roligt och mycket trevligt var det att få träffa Jakob igen. Det var nog över ett år sedan vi sågs. Vi hade som vanligt en massa att prata om. Att han bor i Uppsala gör att vi inte träffas så ofta och det är lite synd. Tur att föräldrarna bor i Huskvarna så vi ha möjlighet att umgås någon gång i alla fall.

Nu sitter man här i Jönköping igen. Regnet öser ner utanför. Grått och trist är det. Tystnaden säger ingenting. Kommahemdepressionen intar sin plats. Det är som vanligt här hemma och allt jag önskar just nu är att resa bort härifrån igen, bort till något mera uppiggande och glädjefyllt ställe. Jag saknar redan sol och värme, även om det kan vara påfrestande ibland. Tankarna för mig till Belize. Vilket underbart och spännande land det är. Där kan man verkligen koppla av och ta det lugnt. Det skulle behövas nu. Semester efter semestern är kanske något man borde införa. Det tar på krafterna att vara på resande fot. Men vad roligt det är. Skulle jag inte få resa utomlands minst en gång om året så vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av höst och vinter. Om någon vecka är man hjärntvättad och van vid Sverige igen. I väntan på det skall jag försöka att sammanfatta de senaste två veckorna.

Efter det underbara Sevilla var det Toledos tur, en mysig medeltida lite mindre stad med en fortfarande intakt ringmur. Här fanns många saker att se och fascineras av, men tyvärr kunde jag inte uppleva så mycket av det. Min högra fot skadades och med extra värk i kroppen blir det hela mycket svårare att genomföra. På grund av de dåliga gatorna så var rullstolskörning en svår uppgift för min annars så proffsiga assistent. När underlaget är dåligt är det lättar att köra enbart på bakhjulen. Kommer det plötsligt då en lite större ojämnhet är det lätt att fastna och tappa framhjulen ner i backen. Det var vad som hände och det gjorde jätteont. Först trodde jag att jag skulle behöva uppsöka läkare, men jag tog av mig skon och fortsatte upp på de trånga gatstensbelagda gatorna. Naturligtvis gick det mycket saktare. Varenda liten skakning fick mig nästan att skrika till. Med nära fyrtio graders värme och en pulserande smärta i foten var det faktiskt riktigt jobbigt.

Men det var ju bara att anpassa sig efter läget och se vad man hade för möjlighet och ork att göra. Det blev ett stilla besök på torget och en utvändig snabbkoll på slottet. Tyvärr var det tomt och stängt för en stor restauration. Man skall flytta dit ett militärmuseum från Madrid. Troligtvis kommer jag att besöka Toledo igen i framtiden. Då skall det vara utan smärta, mindre värme och med mera ork och tid.

När jag efter en timmars bilfärd anlänt till Madrid och var uppe på hotellrummet, slängde jag mig försiktigt i sängen för att vila lite. En städerska kom förbi och gjorde i ordning rummet före sängdags, alltså inte städa, utan bädda upp, dra för gardinerna och lämna lite godis. På bruten spanska frågade hon om hon skulle tända ”the sexy light”. Min assistent och jag tittade frågande på varandra, men svarade henne ganska snabbt att det inte behövdes. Ett svagt lilarosa ljus över sängen och skrivbordet visade sig sedan, efter en rad knapptryckningar, vara the sexy light. Choklad på huvudkudden är inte ofta man får uppleva på många hotell. Bara de riktigt fina brukar serva på det viset. Det här luftiga hotellrummet hade fönster utåt gatan, vilket var trevligt. Det är inte så jättevanligt, även om man bor femstjärnigt, utan då får man säkerligen betalar tusenlappar extra. Hela hotellet omgavs av en mycket angenäm doft och all inredning var modern och stilfull. Personalen var mycket trevlig och hjälpsam. Dessutom var det bara unga människor som verkade jobba där.

Det är alltid trevligt och intressant att turista i huvudstäder. Nästan alltid finns det mycket att se och att göra där. Mitt första besök i Madrid var det. Därför var det extra spännande och jag hade länge velat åka dit.

Med hjälp av en turistkarta, som jag fick i receptionen, tog jag mig runt i de mest centrala delarna. Gata upp och gata ner gick jag. På det sättet får man se och uppleva jättemycket. Trött blev jag. Att turista tar på krafterna. Värmen gjorde sitt också, men den var trots allt inte så intensiv som jag trodde att den skulle vara.

Plaza Mayor med alla sina uteserveringar var mycket gemytlig. Där lunchade jag en dag före mitt besök på det kungliga palatset. Katedralen precis bredvid palatset var annorlunda än de man är van vid. Utvändigt var den traditionell och gammalmodig. Inuti kunde man beskåda mycket modern religiös konst i form av skulpturer, tavlor, takinredning och naturligtvis också färjat fönsterglas. Det var en häftig upplevelse. 1996 invigdes den. Spännande skall det bli att se hur La Sagrada Familia kommer att se ut när den blir klar, om den nu blir det. Jag tror den blir ännu häftigare tack vare Gaudí.

Palatset var fint och bra anpassat. Med rullstol kunde man ta sig fram överallt där alla andra turister hade tillträde. Det var bra. Ramper och hissar fanns där det behövdes. Visningsvåningarna var från 17- och 18-hundratalet. Det tilltalar mig. Tänk att få bo så. Ett av rummen hade montrar med olika instrument av Antonio Stradivari. Begeistrande var det, nästan som att stå inför Columbus grav i Sevilla. I slottet fanns också två mycket fina marmorstatyer föreställande Isabel och Fernando. Los Reyes Católicos, som de kallas, är för Spanien vad Gustav Vasa är för Sverige.

El Pradomuseet var också en fin upplevelse. Underbara och fängslande målningar av Goya och Velázquez hade jag möjlighet att beskåda där. Diego Velázquez målning Hovdamerna var något alldeles speciellt att stå inför. Det var nästan som att betrakta Carl Gustaf Pilos målning, Gustaf III:s kröning, på Nationalmuseum. Den har fascinerat mig många gånger. Oftast blir jag sittande länge framför den.

Inträdet på museet var gratis för funktionshindrade, eller rättare sagt så gällde det personer som erhöll pension och var EU-medborgare. De kriterierna uppfyllde man ju. Man såg mig i rullstol, men frågade aldrig om jag hade pension eller inte. Man tog väl för givet att en funktionshindrad person inte arbetar. Det är konstigt med tanke på att många i min situation i Spanien faktiskt har ett jobb, även om det innebär att sälja lotter på gatan.

Här i Sverige tycker vi att alla skall betala sitt inträde till olika evenemang, även funktionshindrade personer. Vi kräver att få göra det. Om sedan ledsagaren får gratis entré så är det positivt. Inte skall man behöva betala för en extra uppsättning armar och ben. Men ute i Europa och i andra delar av världen så är det ganska vanligt att personer med funktionsnedsättningar går in gratis eller till ett rabatterat pris. Det hänger säkert ihop med att dessa personer inte har samma ekonomiska möjligheter som vi har i Sverige. Alla skall ha tillgång till de kulturella skatterna.

Puerta del Sol, där madridborna firar nyår, Puerta de Alcalá och Congreso de los Diputados, stället där Spaniens folkvalda församlig håller till, var platser som jag också sökte upp på mina rundvandringar i staden. Samtidigt fick jag möjlighet att se alla vackra byggnader som Madrid kunde erbjuda. De var många.

Inte långt ifrån hotellet, på calle Atocha i en teater, hittade jag till min stora glädje ett Häagen Dazsställe. Vad jag vräkte i mig. Det är svårt att förklara i ord hur gått det är med den här glassen och hur mycket jag uppskattar den. Vanligtvis brukar jag stoppa i mig glass av smakerna Pralines & Cream och Strawberries & Cream. Så äckligt gott är det. Men nu fanns det ett par nya smaker som jag redan upptäckte i Sevilla och de var ett strå vassare. Banoffee och Raspberry Sorbet hette de.

En kväll när jag satt och åt denna underbara glass började jag snacka med ett äldre par som satt vid bordet bredvid. De var mycket trevliga och samtidigt lite nyfikna. Folk är alltid trevliga och pratsamma, verkar det som, i synnerhet då om de vill ha reda på ett eller annat. Det minns jag mycket väl från den tiden i mitt liv då jag frekvent besökte krogen.

En granne till paret hade fått MS och de trodde att min muskelsjukdom var något liknade, men jag orkade inte förklara skillnaderna och det specifika i min muskelatrofi. Ibland vill man helt enkelt inte vara den där informatören som ständigt måste upplysa sin omgivning. Ibland vill man inte vara den där killen med funktionsnedsättning. Ibland vill man bara vara den där killen, en i mängden.

Kvinnan tyckte det var så synd om grannen. Han var visst lika gammal som jag och hade fått sin sjukdom vid tjugoårsåldern. Han blev sämre hela tiden precis som jag. Man skall i princip inte tycka synd om någon eftersom det inte hjälper något. Men kvinnan uttryckte ändå att det var mer synd om grannen än om mig. Jag hade ju haft mitt funktionshinder sedan födseln och hade ju därför inte upplevt något annat. Dessutom var jag van vid situationen. Det är ett konstigt tänkande och jag har vid flera tillfällen stött på samma resonemang här i Sverige. Frågan är om det är mer synd om den nyhandikappade som har förlorat friheten och som varit frisk de tjugo första åren eller om det är den med funktionsnedsättningar sedan födseln som dragit den största nitlotten, som aldrig fått uppleva friheten. Det är bättre att äta en halv kaka än ingen alls. Till syvende och sist så kan man inte riktigt utvärdera ett liv förrän det är slut. Då kan man börja räkna frihetspoäng. En del får sina motgångar och svårigheter i början av livet medans andra får vänta till äldre dagar. Sådana som jag får det härligt ut smetat på hela livet.

Mannen undrade mer vad jag gjorde i Madrid och om jag sett det man skulle se. Han ville ta mig runt i sin bil och visa mig olika platser, men jag tackade nej, eftersom det skulle blivit så omständigt och jobbigt att sitta upp i bilen. Dessutom hade jag ju en egen hyrbil i vilken jag kunde ligga i. Han kom ursprungligen från Santander, en stad i norra Spanien, och dit ville han också köra mig för att visa sina hemtrakter. Det kanske får bli en annan gång. Jag fick hans mobilnummer så jag kunde ringa honom nästa gång jag kom till Madrid. Då skulle frugan också tillaga något utsökt lammkött, sa hon.

Varje år försöker jag att besöka ett nytt land som jag inte varit i tidigare. Förra året var jag i Belize och solade. Året dess för innan bilade jag runt i Irland och år 2006 upptäckte jag Holland. Jag har ingen avsikt att åka till jordens alla hörn. Det vill jag inte heller, men det finns ganska många länder kvar att beta av ändå och om jag någonsin kommer till alla dessa ställen eller inte beror ju på ekonomin och hälsan.

I år var det Ungerns tur att få celebert besök. Efter min långa spanienturné satte jag mig därför på ytterligare ett budgetflyg med destination Budapest. Den flighten gick smidigt och snabbt. Det var meningen att jag skulle hyrt en bil även i Budapest, men så blev det tyvärr inte. Uthyrningsfirmorna kunde inte erbjuda den bil jag önskade. Alla var upptagna. Så i sista sekund fick jag ordna annan transport in till centrum. Det blev hotellets egna limousinservice som fick det uppdraget och resulterade inte billig. Men nu är det så här, sägs det, att den som inte lever över sina tillgångar brister i fantasi och det vill man ju självklart inte. En välklädd chaufför i uniform mötte upp oss på flygplatsen strax före midnatt. För att få plats med alla assistenter, baggage och hjälpmedel behövde jag därför ett ganska stort fordon. En svart elegant Mercedes i vanmodell, i vilken jag kunde ligga i, fick det bli. Flaskor med mineralvatten och handdukar att tvätta av sig med visade chauffören att vi kunde använda. Hotellet var ett Four Seasonshotell som hette Grecham Palace. Precis vid Donau och framför den ståtliga bron Széchenyi låg det. Det var mycket bra och servicen var på topp. Sir och Mister är trevligt att tilltalas med.

Att bara gå runt på Budapests gator och titta på alla byggnader är en stor sevärdhet i sig. Det fanns så många vackra hus och monument. En del av dem höll man på att restaurera. Parlamentsbyggnaden var gigantisk, fint utsmyckad och låg vid flodkanten. Staden hade många trevliga restauranger och uteserveringar. Turister från många olika länder kunde man höra. Priserna var nog också satta med tanke på dem. Gick man bara lite utanför turiststråken såg prislapparna annorlunda ut.

En dag hade jag lust att äta Gulasch. Att prova den här maträtten när man befinner sig i Ungern är ju ett måste. Eftersom det är svårt att veta var man kan få den väl tillagad och till ett bra pris så frågade vi hotellets concierge om råd. Man rekommenderade en restaurang i närheten vid namn Cyrano och gjorde en bokning. Jag fick till och med se menyn. Gulaschen var mycket smakrik och köttet jättemört. Förrätten och efterrätten höll samma höga standard. Den gastronomiska upplevelsen var fyrstjärnig.

Efter många veckor på resande fot var min kropp mycket trött och utmattad. Med värk lite överallt orkade jag bara företa mig en sak per dag. Sedan var det bara att återvända till hotellet för att vila ett par timmar. På kvällarna var jag ju tvungen att gå ut till någon närbelägen restaurang för att äta middag. Precis bredvid hotellet låg en modern japansk restaurang. Teriyaki är en smak som jag verkligen uppskattar. En kycklingrätt med den här såsen blev det och jag hade svårt att sluta äta.

Mina resor brukar bli små äventyr. Konstiga och oväntade situationer hamnar jag visst alltid i. Det kan bli tråkigt, spännande eller roligt. Så här efteråt när man tittar tillbaka kan man ibland skratta åt vissa händelser. En dag i Budapest när jag, efter en flera timmars påfrestande promenad, kom fram till hotellet var det avspärrat av polisen och vi fick inte komma förbi. Ni får gå en annan väg, sa de. Gud vad jobbigt, tänkte jag, och dessa poliser är sig visst lika världen över, alltså inte så värst tillmötesgående. Trött var jag, men runt kvarteret gick vi. Jag ville ju bara upp till sängen och vila mig. Efter tio minuter befann vi oss åter vid hotellet, men då på andra sidan. Där fick vi inte heller komma förbi. Avspärrat var det även där. Fler och fler poliser kom dit. Hotellet var helt utrymt och vi fick naturligtvis inte komma in. Bombhotad hade det blivit. Av vem och varför fick jag aldrig reda på. Det blev ett par timmar på ett kafé istället. Det kändes lite konstigt att gå och lägga sig den natten. Var all fara över, funderade man på.

Floden Donau delar staden i två delar, Buda och Pest. Jag bodde och rörde mig runt i pestdelen. Där gick det hyfsat bra att ta sig fram med rullstol. Värre var det i Buda. Backigt och stenbelagt var det. Därför blev det bara en enda kort visit i den stadsdelen. Jag fick se utsikten uppifrån slottet, vilket jag inte kunde besöka på grund av alla trappor. Upp på berget tog jag mig med hjälp av en rälsvagn i stil med sådan som finns vid Monmartre och Lykabettos.

Jag avslutade min vistelse i Budapest med ett trevligt besök på ett zoo som låg långt från hotellet. Det tog någon timma att promenera dit, men det var det värt. Det jag tyckte var mest sevärt var nog noshörningen och isbjörnarna. De var enorma. På vägen hittade jag ett T.G.I. Friday´s. Tyvärr hade jag inte tid att äta där.