Glädje och besvikelse i Sevilla

Idag är det den 14 juli och alla vet väl vem som fyller år då, eller? Jo, det är klart ni vet. Så okunniga är ni ju inte. Grattis Frankrike! För tvåhundratjugo år sedan stormade man Bastiljen och franska revolutionen började. Det var ganska blodigt i många år innan man hade uppnått den frihet man från början var ute efter. Men man blev i alla fall av med monarkin väldigt tidigt. Det är mer än vi har uträttat. Ironiskt är det att Knugens äldsta dotter, vad hon nu heter igen, också fyller år idag på denna stora historiska frihetsdag. Länge leve Frankrike, länge leve republiken, länge leve friheten!

Tidig uppstigning blev det idag och till och med frukostbuffé. Men det är inte lätt att få i sig något så tidigt som klockan nio. Det är ju nästan mitt i natten. Lite ägg och bacon blev det, men bara några tuggor. Muffins och lite melon slank lättare ner.

Efter packning och utcheckning lade jag mig i bilen, eller rättare sagt minibussen, för att åka ut bland olivodlingarna i Andalusien och Kastilien. Landskapet är torrt, bränt och bergigt. Spanska högplatån är mycket het, men jag har klarat av värmen bra ändå. Luftkonditioneringen i bussen är inte den bästa precis, även om den är helt ny. Vi stannade på en vägrestaurang längs motorvägen. Två gigantiska portioner, en Paella och en kaninrätt, fick jag in. Naturligtvis kunde jag inte äta upp allt, långt ifrån. Men mycket gott var det.

Så nu har man rört på sig lite igen. Jag befinner mig nu i Toledo som ligger i Castilla la Mancha och har just varit nere i hotellets kafeteria för en burrito med cola. Något måste man ju ha i magen före sängdags. Studiebesök i Toledo blir det imorgon. Intressant skall det bli och inte behöver jag stressa igenom staden heller. Det tar bara en timma in till Madrid och det gör inget om vi anländer sent. Jag hinner nog med att se en hel del ändå.

Första kvällen i Sevilla blev lugn. Jag och mina tre personliga assistenter, Claes, Richard och Victor, tog en liten promenad i kvarteren runt hotellet för att hitta någon restaurang att käka på. Solen hade gått ner, men det var fortfarande så pass varmt att man svettades ordentligt. Man var ju trots allt i Sevilla. Vi gick förbi många restauranger och barer utan att jag fastnade för någon, men hamnade till sist på ett trevligt ställe vid ett litet torg inte så långt från katedralen. Det gäller att sätta sig där det redan finns mycket folk. Sannolikheten är större att restaurangen är bra då, medans problemet kan vara att hitta ett ledigt bord.

Jag chansade på någon slags hamburgervariant. Det var en biff av nötkött med tryffelolja. Svamp, små kokta kulpotatisar och en krämig odefinierbar sås serverades till köttet. Ingen stor smakupplevelse var det, men den var god. Mätt blev jag, vilket jag blir av väldigt lite, så någon efterrätt var det inte tal om. En Cherry blev det istället. Jag älskar riktigt söt Cherry med en tydlig russinsmak. Södra Spanien är ju utmärkt om man vill dricka ett sådant vin. Jeréz ligger ju runt knutarna. Pedro Ximenez heter den som jag föredrar. Den skapade jag bekantskap med vid min första tripp till Cádiz för många år sedan.

Söndagen slutade i mycket stor besvikelse, men jag var helt omedveten om det under dagen. Tur var väl det. Sent gick jag upp. Inte blev det någon frukostbuffé för min del, eftersom sömnen är så pass viktig. Superbra och mycket komfortabla sängar kunde hotellet erbjuda. Det är inte något jag upplevt på så hemskt många hotell världen runt och åtskilliga har det blivit under alla resor. Så högsta betyg kan jag nog ge Alfonso XIII.

Oftast brukar jag ju nöja mig med ett glas Coca Cola till frukost. Det är ju det bästa man kan få. Konstig kille, den där Magnus, tycker nog en del, har jag förstått. Jag är nog lite känd, framförallt på konferenser och möten, som den som alltid dricker Coca Cola. För mig är det bara helt naturligt. Varför skall man till exempel dricka vatten när det finns bättre saker? Det skulle aldrig falla mig in.

Som en parantes kan jag berätta en rolig story. I slutet av nittiotalet, när jag höll på att informera inom handikapprörelsen, hade jag en skolklass hemma hos mig på studiebesök. Barnen var nog i nioårsåldern och var mycket intresserade. Jag berättade om mitt liv i rullstol. Efter en tid när min kompis, Kryckan, som då var anställd av HSO, besökte samma klass berättade han för dem om sitt liv som krycknisse och cp. Han berättade även om mig utan att nämna mitt namn. Barnen kände igen mig av det han berättat och skrek därför högt och frågande. Det måste ju vara Colamannen! Lite roligt var det. Konstigt att få heta som en dryck. Man har även blivit kallad för Oljakillen. Jag vet inte vilket som är bäst. Magnus duger väl. Den store betyder ju namnet.

Det var inte långt jag gick från hotellet förrän värmen kändes påfrestande. Det stod stilla i luften. Med Kepsen på och ett febrilt letande efter en lämplig restaurang flåsade jag runt i kvarteren vid katedralen. Detta ständiga letande efter matställen har snart blivit till en jobbig hobby. Men visst finns det tråkigare sysselsättningar. In bland smala gränder där inga bilar tar sig fram, där knaggliga gator får mig väl omskakad i rullstolen och där små mysiga restauranger, hantverksaffärer och souvenirbutiker trängs, hittade Victor och jag en restaurang vid ett litet torg fullt med apelsinträd.

Här blev det iskall honungsmelon med jamón serrano, det vill säga lufttorkad spansk skinka, till att börja med. Den var välkommen och uppfriskande. Paellan var tyvärr ingen höjdare på den här restaurangen. Jag upplevde den ganska fattig i smaken. Brist på saffransmak fans där och jag hade uppskattat en lätt touch av antingen vitt vin eller öl. Det förhöjer alltid smaken. Även ärter i skulle passat bra. Väl mätta blev vi i alla fall.

Sedan bar det iväg till katedralen, där vi gick runt i nästan två timmar och fotograferade vackra rum och saker. Tidigare fanns här en moské som byggdes i slutet av 1100-talet. När Spanien blev återerövrat byggdes här Sevillas katedral i gotisk stil. Byggnationen påbörjades 1401 och tog runt hundra år att slutföra. Katedralen är mycket känd för sitt klocktorn, La Giralda, som är en rest från den moriska byggnaden. En annan vacker lämning från samma tid är Patio de los Naranjos, en apelsinträdgård där man tvättade sig vid en fontän före inträdet i moskén. Blandningen av det moriska och det gotiska ger ett intressant arkitektoniskt inslag i staden.

Trots mitt stora motstånd till organiserad religion så finner jag alltid kyrkor intressanta och värda att besöka. De har mycket att berätta, såsom historia, ekonomi och arkitektur. Vi får ju inte glömma att religionen är världshistoriens bästa affärsidé och då är nog katolska kyrkan den mest framgångsrika, både när det gäller pengar och makt.

Ett besök vid Christoffer Columbus grav var ett måste för mig när jag ändå var där. Den är ganska ny, bara från slutet av 1800-talet. Den var riktigt pampig. Fyra regenter, representerande kungadömena Kastilien, León, Aragonien och Navarra, bar den store äventyrarens kista.

Den bästa och godaste glassen är inte italiensk utan amerikansk. Jag kan äta mängder av den, även om priset per kula ligger på runt trettiofem kronor. Så efter ett snabbt besök på Häagen Dazsstället, bredvid hotellet, var jag tvungen att vila mig lite. Klockan var ju redan mycket och Depeche Modekonserten väntade, trodde jag.

Här kom nu den stora besvikelsen. Medans jag relaxade uppe på rummet gick Victor ner till receptionen för att fråga om den smidigaste vägen till stadion. Varför vi skulle dit, undrade man. För konserten, förklarade min assistent och fick då reda på att den var inställd. Någon i bandet hade tydligen skadat sig under den förra konserten. Det var en mycket tråkig nyhet när man hade sett fram emot det så länge. Tungt var det. Victor ifrågasatte om man var säker på saken och det var man eftersom Depeche Mode skulle bott på hotellet, men hade då avbokat sina rum. De är konstiga gubbar, Depeche Mode, de skall alltid bo på samma hotell som jag. Men det gör inte så mycket. Jag börjar bli van vid groupies. Lite smickrande, måste jag trots allt erkänna att det är.

En stilla kvällspromenad längs Guadalquivir, den stora floden som rinner genom Sevilla och som mynnar ut i Atlanten, fick ersätta konserten. Jag tog några foton på tjurfäktningsarenan och Torre del oro, som också är från den moriska tiden. På 1200-talet var det ett försvarstorn till hamnen och idag är det ett sjöfartsmuseum. En hamburgare på Mc Donald’s blev det. Vad skall man säga? Så kan det gå ibland. Avslutningen av kvällen fick bli i baren på hotellet. Piña Colada är min favoritdrink. Eftersom jag inte frågade om priset så blev notan lite av en överraskning. Det är bra att skakas om lite ibland, inte bara då i rullstolen.

Mat och tillgänglighet är nästan det ända han tjatar om, tänker ni nog. Det blir ganska mycket av det. Det är jag medveten om. Men det är ju så viktigt. Jag vill bara passa på att nämna att tillgängligheten i Sevilla är något mer ojämn. Det är svårt att få ett grepp om den. Jag har ju bara sett de mest centrala delarna och där kan jag säga att jag upplevde den alltifrån superbra till katastrofalt dålig. Då har jag bara tittat och bedömt trottoarernas och gågatornas beläggningar. Nedfasningar verkar inte vara Sevillas starka sida. Stadens spårvagnar verkar däremot vara riktigt bra för rullisar. Bra ramper upp till perrongerna och lätta påstigningar med bara någon centimeters glapp var det.

Fotot i dagens inlägg visar en liten typisk spansk restaurang, där jag igår åt riktigt god mat, Salchichón till förrätt och Gambas al Ajillo. Översatt till svenska blir det spansk korv, i stil med Salami, och räkor i vitt vin med vitlök.