Extremvärme, Ronaldo och Michael Jackson

Efter några timmars bilfärd genom det torra andalusiska landskapet och en god middag på en enkel landsbygdsrestaurang, sitter jag nu på ett lyxigt hotell i Sevilla och försöker att sammanfatta några dagar i mitt händelsefattiga liv. Hotellet heter Alfonso XIII och öppnades 1928. Det är en vacker byggnad i typisk sevillastil med moriska influenser. Takhöjden i mitt luftkonditionerade rum är nära fyra meter och försedd med stilfulla stuckaturer och kristallkrona. Inredningen är klassisk lyxigt. Som att bo på slott är det nästan. Det får väl duga under ett par dagar. Jag kommer nog att trivas.

Den ursprungliga orsaken till mitt besök här i Sevilla är Depeche Mode. De spelar nämligen här imorgon. Jag lyckades till sist att komma över några biljetter. Biljetterna var egentligen inte svårigheten utan frågan var om det fanns rullstolsplatser eller inte. Efter lite e-mailväxlande fick vi informationen att köpa de billigaste entréerna och sedan dyka upp på arenan för att bli anvisad till rullstolsplatserna. Vi får se hur det går imorgon. Det skall bli spännande.

Tjugoåtta grader på natten och trettiosex på dagen har det nu varit under några dagars tid. I måndags var det så mycket som femtio i solen och det var varmt, mycket varmt. Jag tycker i och för sig om sol och värme, men jag har märkt att med åren har det bara blivit svårare och svårare att klara av hettan. Då är det bra att ta det lugnt, inse kroppens begränsningar och sätta på lite luftkonditionering. Man får inte överdriva. Lite grand räcker, för fy vad förkyld man kan bli av det. Det fick jag erfara på en av mina mexicoresor för några år sedan, men det är en helt annan story.

På grund av den extrema värmen som vi haft här nere i södra Spanien så har jag ju därför hållit mig inomhus ett par dagar. Något långtråkigt har det varit, men man får försöka att hålla sig sysselsatt ändå. Mycket nyheter på TV har det blivit och tur är väl också att man tog med sig datorn. Musik, film, spel och skrivande fyller timmarna snabbt. Jag har ju faktiskt också tagit tillfället i akt och vilat ut mig. Det är ju trots allt det semestern är till för. Lagom till lunch har jag stigit upp och satt mig vid dukat bord. Det är bra med serviceinriktade föräldrar som fixar det mesta. Inte behöver jag tänka på att handla, laga mat, diska, städa, tvätta eller stryka. De tar hand om allt. Vilket pli man har på dem. Jag är fantastisk.

När man ser ut som jag är det inte alltid så lätt att visa sig i badbyxor på en badstrand. Vissa feta människor kan nog förstå lite vad jag menar, men kanske ändå inte riktigt, eftersom de är så många och fetma ganska vanligt så är situationen inte riktigt den samma. Inte många reagerar nämnvärt vid åsynen av en överviktig person.

Men när en spinkis som jag klär av sig blir reaktionerna helt annorlunda. De behöver inte alltid vara medvetet fientliga, men de kan också vara det. De tar sig då i uttryck av pekningar och gapskratt. Dessa påhopp och förolämpningar är lyckligtvis inte så frekventa, men de inträffar titt som tätt och är faktiskt något som vi funktionshindrade upplevt åtskilliga gånger i våra liv. Vi är på något sätt vana vid det, men då inte sagt att vi uppskattar det. Annars så är det vanligt att icke funktionshindrade personer nöjer sig med att glo så de tappar ögonen och viska till varandra om vilken ny upptäckt de gjort. Priset tar ju de som håller för munnen och viskar och glor samtidigt. Inte förstår man vad de håller på med. De är ju för smarta, dessa icke funktionshindrade. Ibland undrar jag vad det är för fel på dem. Är felet att de inte har några fel? Finns det felfria människor? Finns det utrymme för oss med fel? En ännu viktigare fråga är om det skall finnas det. Det tycker jag.

Därför tog jag mig själv lite utrymme i veckan och drog ner till stranden. Jag skiter i vad folk säger. De får säga vad de vill. Vem bryr sig? Jag älskar ju playan. Den är ju inte bara till för de vackra. Så jag klädde av mig, la min etthundratrettio centimeter långa och arton kilo lätta kropp ned för att sola en liten stund. Ingen sa något otrevligt, utan tvärtom. Det fanns de som frågade om vi behövde hjälp och var villiga att också ge oss ett handtag.

Himmelen var klart ljusblå. Havet låg stilla. Sorlet från storstaden hördes i bakgrunden och en lätt doft av kokos från solkrämer svepte förbi min näsa några gånger. Solen värmde min kropp och brände lätt min hud. Det var underbart. En och en annan strandförsäljare gick förbi nere vid vattnet och ropade ut sina varor. Men jag var inte törstig.

Vad som är positivt just med playan i Málaga är ändå det stora lugnet och avsaknaden av stress, som är svår att hitta på andra orter här på kusten. Torremolinos och Fuengirola, till exempel, är raka motsatsen till Málaga i detta hänseende. Sådana här fantastiska stunder, som livet ibland erbjuder, förgylls alltid med musik av George. Tyvärr låg inte min mp3-spelare i ryggsäcken som den brukar göra. Det var en besvikelse.

Efter en stund, när jag blev hungrig, gick jag och min assistent upp till en liten chiringuito, en enklare strandrestaurang, för at stilla min hunger. Jag beställde ett spett med sardiner. De grillar man på stranden. Doften kändes ända upp till borden. En liten båt som man fyllt med sten och sand fick agera som grill. Lite citron häller man på och sedan äter man dem som de är, med ben och skinn. Mmmm, Gud vad gott det var. När radion mycket svagt spelade ”Wake me up before you go-go” var dagen gjord. Kan det bli bättre?

Igår åkte jag till Ahlaurín de la Torre, vilket ligger lite utanför Málaga och inte så jättelångt från flygplatsen, för att hälsa på min storasyster. Monika som hon heter har bott här i Spanien i nu tjugoett år. Hon är gift och har två barn. Det är synd att vi träffas så sällan, för det är riktigt roligt att sitta och snacka lite. Att lära känna sina syskonbarn skulle också vara intressant. Men tyvärr träffas vi ju bara när jag är här på Costa del Sol. Monika besöker aldrig Sverige. Sist hon gjorde det var när jag tog studenten 1992. Så de få och korta stunder som vi kan umgås får man verkligen ta vara på. På grund av att jag var tvungen att byta min hyrbil i Málaga vid sextontiden, kunde vi inte stanna så länge. Men vi hann ändå med att snacka och skratta lite. Dessutom blev det en god äppelkaka med vaniljsås ute i trädgården. Det var varmt. Mamma passade på att ta en simtur i poolen.

Den fysiska tillgängligheten i Málaga blir bättre och bättre. Vid varje besök så märker jag små, men viktiga förbättringar som till exempel nedfasningar från trottoarer, busshållplatser och ramper. Det märks att man verkligen försöker att anpassa samhället. Visst är trottoarkanterna höga, en del entréer har trappsteg, men det är mer som är tillgängligt än utestängande för hjulbenta personer.

Nedfasningarna från trottoarkanterna är mycket bra gjorda och sådana borde vi införa i Sverige. De är gjorda med plattor som har små uppbuktningar, vilka är effektiva mot halka. De skulle även vara bra för de synskadade, då man med vit käpp lätt kan känna var man befinner sig. Den röda starka färgen visar också för de synsvaga var man kan gå över gatan. Någon konflikt mellan de rörelsehindrade och de synskadade, tror jag inte skulle uppstå.

Stadsbussarna är försedda med väldigt bra ramper. De kommer fram elektriskt med en enkel knapptryckning av chauffören. Inga glapp mellan trottoaren och bussen blir det och nästan ingen nivåskillnad heller. För en elrullstol går det mycket smidigt att komma på. Förutsättningen för att det skall gå så lätt är att ingen har parkerat vid busshållplatsen, vilket inte är ovanligt här i Spanien.

Att hitta handikapptoaletter gör man smidigast på de olika shopping centra som finns utspridda i stan. De är hyfsat bra. Men man kan även hitta dem på en del nya barer och restauranger. På Plaza de la Merced ligger några barer med toaletter för oss hjulbenta.

Från nummer sju till nio, från Manchester United till Real Madrid, från England till Spanien har han nu äntligen tagit sig, Cristiano Ronaldo, världens snyggaste, mest framgångsrike, skickligaste, dyraste, bäste och högst avlönade fotbollspelaren genom tiderna. Sjuttiofemtusen Real Madridfans tog emot Cristiano med ovationer och han förklarade att han var stolt över att vara den bäst betalde spelaren i världen. Att få spela i Real Madrid är för honom en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.

Runt en miljard kronor har denne portugisiske fotbollspelare kostat i inköp. Det är mycket pengar, vilket FC Barcelona tyckte och varför de nu lägger sig i det, men det är möjligt att man tar in hela eller delar av summan genom försäljningen av tröjor med Ronaldos namn på.

En spännande fotbollshöst kommer det att bli. Hur det kommer att gå för Manchester United utan Ronaldo blir intressant att se och kanske ännu mer intressant blir att se om Real Madrid lyckas slå FC Barcelona. Vilka lag som hamnar i Champions Leaguefinalen är frågan vi få vänta med ett tag. Den 22 maj nästa år vet vi med säkerhet vilka, då hålls nämligen finalen i Madrid. Kanske borde man åka dit.

Nu är det lite över två veckor sedan jag mitt i natten slog på text-tv och fick läsa att the king of pop var död. Lite av en chock var det nog allt, för vem hade väntat sig att Michael Jackson skulle gå bort just nu när hans konserter var så nära? Dagligen pratar man om honom på nyhetssändningarna här i Spanien. Det verkar som det finns hur mycket som helst att säga och alla vill säga något. En stor nyhet är det ju och jag vill ju inte vara sämre än alla andra.

Visst lyssnade jag på Michael Jacksons musik när jag var ung och tyckte verkligen om den också. Det var nog framför allt i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet som jag köpte hans skivor. Jag försöker att se stora stjärnor live när jag har möjlighet, även om jag inte vet och kan allt om dem. Att se en artist på scen är alltid en givande upplevelse. Så när Michael hade konsert i Stockholm 1992 var det en självklarhet att besöka den. Vi bodde till och med på samma hotell. Stockholm Stadion var full. Showen var fantastisk och han kom inflygande på scen med jetpack på ryggen, om det nu var han som flög. Häftigt var det i alla fall. Klädbyten, körer, dansare, höj- och sänkbart scengolv, moon walk och oförglömliga låtar berikade konserten. Den var utomordentligt bra och jag kommer alltid att minnas den som en av de mest spektakulära jag sett i mitt liv.

Som artist var Michael Jackson ett geni och störst av alla. Det dröjer länge tills världen får se något liknande igen och jag vågar nog säga att vi blivit lite fattigare. Vila i frid, Michael.